November
Wednesday 6 August 2008 photo 1/1
|
"Arton år, sex månader och fjorton dagar
Han känner sig så kränkt, och jag är så maktlös i mina protester. Jag vet ju att han har rätt. Ingen kan någonsin älska mig som han. Det finns ingenting han skulle tveka att göra för min skull, men ändå bryr jag mig mer om det yttre än om honom.
Min förtvivlan växer, min ofullkomlighet blommar: giftig, iskall, blå. Förgörande, att aldrig räcka till. Jag vill se på tv när han vill älska, han vrider min arm ur led. Tomheten som tar över, svart och våt, konturlös, oigenomtränglig. Han säger att jag sviker, och jag hittar ingen väg ut.
Vi måste arbeta tillsammans, hitta tillbaka till vår himmel. Kärleken är evig, fundamental. Den tvivlar jag aldrig på. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Om fulländningen var allom given, varför måste man då kämpa för den?
Jag kan inte ge upp nu.
Vi är det viktigaste som hänt varandra."
Han känner sig så kränkt, och jag är så maktlös i mina protester. Jag vet ju att han har rätt. Ingen kan någonsin älska mig som han. Det finns ingenting han skulle tveka att göra för min skull, men ändå bryr jag mig mer om det yttre än om honom.
Min förtvivlan växer, min ofullkomlighet blommar: giftig, iskall, blå. Förgörande, att aldrig räcka till. Jag vill se på tv när han vill älska, han vrider min arm ur led. Tomheten som tar över, svart och våt, konturlös, oigenomtränglig. Han säger att jag sviker, och jag hittar ingen väg ut.
Vi måste arbeta tillsammans, hitta tillbaka till vår himmel. Kärleken är evig, fundamental. Den tvivlar jag aldrig på. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Om fulländningen var allom given, varför måste man då kämpa för den?
Jag kan inte ge upp nu.
Vi är det viktigaste som hänt varandra."
Visa toppen
Show footer