April
Friday 3 October 2008 photo 1/1
|
ja, vi hängde ofta (och bra) ihop.
Min bäste vän, från sandlådan till lastbilshytten..
Sitter här och läser din mammas blogg, blir lika ledsen varje gång, trots att jag läst inläggen om dig minst 50 gånger, ögonen blir som fontäner :'(
Saknar dig så otroligt mkt..
Jag och Johan tänkte på saker du "missat" för ett tag sen.
Vi kom fram till att de va hans EU-Bil och min Nissan200, (givetvis var det mer vi kom fram till) men man får se de så här, du missar ingenting, du bara syns inte i passagerarstolen.
Ibland , känns de som om du åker med mig i lastbilen hur tydligt som helst, om jag
tex. tänker på dig så går det som en rysning min högra axel eller liknande, och ibland så bara känns de som de gjorde förra hösten när vi åkte i Hillbergabilen, så där bra som de bara kunde kännas när du åkte med..
Och när jag ska binda lasten ute på skogsvägarna så känns de inte lika obehagligt längre, som det gjorde när man gick själv mitt ute i skogen.
Som de gånger jag ringde dig mitt i natten och undrade om du kunde följa med mig och hjälpa mig binda, för ärligt talat var-och-är jag lite mörkrädd. du ställde upp på ½ sek, de va den tid du behövde för att säga ja till att hjälpa mig. vi övningskörde ju lite ibland ute på småvägarna också:D
men nu ska jag nog hitta på något annat..
Saknar dig!
Min bäste vän, från sandlådan till lastbilshytten..
Sitter här och läser din mammas blogg, blir lika ledsen varje gång, trots att jag läst inläggen om dig minst 50 gånger, ögonen blir som fontäner :'(
Saknar dig så otroligt mkt..
Jag och Johan tänkte på saker du "missat" för ett tag sen.
Vi kom fram till att de va hans EU-Bil och min Nissan200, (givetvis var det mer vi kom fram till) men man får se de så här, du missar ingenting, du bara syns inte i passagerarstolen.
Ibland , känns de som om du åker med mig i lastbilen hur tydligt som helst, om jag
tex. tänker på dig så går det som en rysning min högra axel eller liknande, och ibland så bara känns de som de gjorde förra hösten när vi åkte i Hillbergabilen, så där bra som de bara kunde kännas när du åkte med..
Och när jag ska binda lasten ute på skogsvägarna så känns de inte lika obehagligt längre, som det gjorde när man gick själv mitt ute i skogen.
Som de gånger jag ringde dig mitt i natten och undrade om du kunde följa med mig och hjälpa mig binda, för ärligt talat var-och-är jag lite mörkrädd. du ställde upp på ½ sek, de va den tid du behövde för att säga ja till att hjälpa mig. vi övningskörde ju lite ibland ute på småvägarna också:D
men nu ska jag nog hitta på något annat..
Saknar dig!
Visa toppen
Show footer