April
Thursday 31 January 2008 photo 2/3
|
Skrivit klart min krönika nu till skolan :) Fick handla om släktmiddagar :P Har du någon gång tänkt på hur pinsamt det egentligen är för ungdomar att gå på släktmiddagar? Nu menar jag absolut inte att det är något fel på min släkt eller någon annans släkt men jag känner på mig att det i alla fall finns vissa som känner igen sig. Man är hemma och fixar sig och blir nervös över vilka kläder man ska välja, man vill ju inte ge fel intryck på sin släkt liksom. Man vet inte om man ska vara uppklädd eller vardaglig, baggyjeans eller klänning. Ska man behöva få sån här ångest över något som egentligen borde kännas lika naturligt som att se på tv? Det är ändå bara ens släkt, ens familj. Ändå står man där några få gånger om året och får höra samma gamla visa varje gång. Vad stor du har blivit! Sköter du dig i skolan? Vilket gymnasie har du valt? Sedan har man också de lite värre frågorna som man vid vissa hemska tillfällen kan få. Hur går det med pojkvännen? Du skyddar väl dig? Så har de alltid en min blandad av nyfikenhet och förtvivlan. Vad är så hemskt med att ha pojkvän och måste man bli utfrågad om det varje gång man träffas? Jag kanske inte känner för att berätta om alla mina känslor för personer jag i stort sätt känner lika lite som jag känner kungen. Om de nu är så intresserade av mitt liv kan de ju ta fem minuter av sin viktiga tid och ringa mig och bara snacka lite allmänt och klämma in någon fråga här och där, istället för att komma som en himla polis som ska förhöra en. Visst är inte alla släktingar som dessa jag berättar om här men de flesta har någon i sin släkt som vill veta allt, hur privat det än är. En sak till som är riktigt jobbig är på kvällen, när de flesta börjar gå hem, man frågar sina föräldrar om man kan åka nu eftersom alla andra också gör det. De svarar med ett glatt ja, snart vi ska bara säga hejdå till alla. Man stannar i 10 minuter, 20 minuter... När det har gått en halv timme tröttnar man och frågar igen om man kan gå nu. Ja, svarar de med en tydlig irritation på rösten. Man suckar lite lätt och sätter sig vid ett bord lite längre bort och skickar lite sms till en kompis för att ha något att göra. Det är då den där jobbiga släktingen kommer och sätter sig brevid en. Vad gör du? Skickar du msn eller vad det heter? Kan inte namnen på alla dessa nymodigheter. Ja, jag skickar SMS säger man såklart för att inte vara oartig och rättar försiktigt till deras lilla misstag med namnet. Men de nöjer sig inte med detta, de fortsätter ställa frågor som: Vem skriver du till? Vad skriver du? Är det till din kille? Det sista säger det alltid med en sådan flörtig röst som vuxna har på komedier när de är äckligt nyfikna på allt som handlar om deras barns kärleksliv. Man försöker att artigt svara på alla frågorna utan att visa att man verkligen hatar situationen. Där får man sitta och låtsas i kanske en halvtimme till innan man blir lättad av den lätta klappen på axeln man får av sin pappa när han säger: Det är dags att åka nu gumman. Man säger snabbt hejdå och i stort sett springer ut till bilen, spänner fast säkerhetsbältet och försöker förtränga allt som hänt under kvällen. Nu vill jag tillägga att ALLA släktmiddagar inte är såhär, och hela middagarna är ju inte hemska heller, det finns ju folk man gillar att träffa och prata med och alla är inte vuxna, det finns ju ungdomar också som kanske är lite roligare att prata med plus att det brukar finnas väldigt god mat på släktmiddagar också. Jag gillar min släkt jätte mycket och alla är jätte trevliga, så länge jag slipper stängas in i ett rum med alla på en och samma gång.
Annons
Anonymous
Tue 12 Feb 2008 19:48
Bara för att du fick MVG ;)
Anonymous
Sun 3 Feb 2008 12:53
SÅÅÅ jävla SAANt :D
Anonymous
Thu 31 Jan 2008 20:48
Faaaaaaan va bra :D
Dom flesta känner likadant (alla) :D
Dom flesta känner likadant (alla) :D
Anonymous
Thu 31 Jan 2008 20:26
Den e as bra ! Asså läs nu fan ! :D
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rebeccakinnvall/158588727/
Visa toppen
Show footer