August
Friday 10 April 2009 photo 1/1
|
10/4 - 03
Jag saknar dej, jag saknar dej, jag saknar dej, jag saknar dej!
Den 3:e April, det var då det började- Du vaknade på morgonen och hade ont i nacken. Mamma lyckades övertala dig att följa med henne ner till lasaretten i Mora, medan jag och min bror skulle till skolan. Det var sista gången jag såg dig vid medvetande. Jag kommer ihåg det så starkt, jag kommer aldrig, aldrig att glömma det. Både du och mamma sa att det inte var någon fara, att allt skulle bli okej. Det blev det inte.
Ni sa att om något skulle inträffa, något allvarligt skulle ni ringa, sen for ni. Hade jag vetat att det var sista gången du var vid medvetande hade jag sagt så mycket mer än det ynkliga hej då jag sa i förbi farten på väg upp för att äta frukost. Jag hade kastat mig runt din hals och berättat hur mycket jag älskade dig, att du var den bästa pappan man kunde ha.. att jag inte skulle klara mig utan dig. Du var verkligen bäst på alla sätt och vis, men det hann jag aldrig berätta för dig.
Jag for till skolan och glömde bort allting, det kändes precis som vanligt, men det var det inte, inte för dig. Direkt när du kom ner till Mora blev du medvetlös, sen vaknade du aldrig mer.
Själv satt man ovetandes i skolan och tittade på film, Bäst i Sverige. Usch vad jag hatar den filmen, den dagen, telefonsamtalet.. och mitt ynkliga hejdå.
Det blev lunchrast och vi gick till matsalen, jag satt som vanligt och snacka oavbrutet med mina kompisar när en lärare från högstadiet kom mot vårat bord. Jag hade aldrig sett henne förut men innan hon ens hann öppna munnen började jag gråta. Hon berättade för mig att min farmor och farfar skulle komma och hämta mig och min bror.
Jag hade en konstigt känsla i magen, ett tomrum. Jag grät hela vägen ner till Mora och kände på mig på något sätt att det aldrig skulle bli sig likt igen. Då visste jag inte hur rätt jag skulle ha. Min bror och farmor och farfar försökte att lugna mig med att säga att allt skulle ordna sig,. men jag kunde inte tröstas. Jag sa gång på gång att pappa kommer att dö.
Väl på sjukhuset fick vi gå in till dig, du låg där bland massa slangar och såg så himla annorlunda ut. Inte alls den där som du brukade vara, min pappa som alltid var så glad och så positiv, som alltid sa att allt skulle ordna sig. Den där roliga och skojiga pappan som vi minns dig.
När läkaren kom in och bad att få prata med oss, i ett enskilt rum, visste jag att det var allvarligt. Men jag vill inte tro på det. Jag ville bara där ifrån, vakna upp och att du skulle hålla om mig och säga att det var en mardröm, men jag vakna aldrig upp.
Allt jag ville var att han skulle säga att du snart skulle få komma hem igen, att allt skulle bli som vanligt! Men dom orden kom aldrig. Istället berättade han att du hade fått en hjärnblödning, att ni vanligtvis kunde flyga till uppsala och operera. Men inte den här gången, den var alldeles för stor för att ens försöka. Det fanns inget de kunde göra, du skulle dö. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mkt i hela mitt, aldrig hatat nån så mkt. Kommer aldrig att glömma det ögonblicket.
Du låg på sjukhuset en hel vecka, en hel vecka då vi försökte förstå vad som skulle hända. Försöka förstå att du skulle lämna oss, att jag aldrig skulle få se dig mer! Du skulle aldrig komma och hämta mig efter skolan, aldrig vara ute och heja på mig på en skidtävling, aldrig stoppa om mig och säga godnatt! Allt som jag hade tagit förgivet fanns inte där längre! Kunde inte förstå, ville inte! varför kunde allt inte bara bli som förut?
Jag hatar mig själv att jag inte sa mer den där dagen då du åkte ner till Mora. varför kunde jag inte bara säga att jag älskade dig och att du betydde så mkt för mig ? varför kom aldrig dom orden ? varför varför varför ? och varför försökte dom inte ens operera dig ? Fösöka kan man alltid, annars vet man ju inte i fall att de kanske hade funkat, kanske hade det gått bra, kanske inte, men försöker man inte så får man inte veta!
Dagarna på sjukhuset passerade, man satt hos dig hela dagen, satt där och kollade på dig! Du låg helt stilla och såg inte alls ut som du brukade! Kände inte igen dig! det var liksom inte du.
Varje gång du ryckte till gav du mig ett hopp om att du skulle vakna, att du skulle slå upp ögonen och fråga vad du gjorde där. Att du mådde bra och skulle komma hem. Den där känslan som man fick var så underbar! Men mamma förklarade att det kunde bli så, att du inte alls skulle vakna upp, att det bara var dina nerver. Läkaren berättade för oss att även om du var medvetslös så kunde du kanske uppfatta något ljud. Så varje kväll innan vi gick böjde jag mig fram och viskade: förlåt för alla gånger jag har varit dum mot dig, för alla gånger vi har bråkat. Och det sista jag sa varje gång var att jag älskade dig. Jag hoppas så innerligt att du hörde dom där orden. Att du tog till dig dom, För jag menade dom verkligen!
Efter en vecka på intensiv avdelningen tyckte läkarna att du kunde andas så bra själv att du skulle flyttas till en annan avdelning. jag minns att jag och min bror var så glada att det fanns en tv där. Vi hade precis börjat kolla på en tecknad film sa mamma åt oss att komma bort till sängen där du låg. Jag fattade inte varför men gick iaf bort till dig. Minns att mamma tog mig och min bror i handen, och så stod vi där och kollade på dig. Kollade hur du andades med allt färre andetag tills du till slut hade tagit ditt sista! jag stod där och såg på medans du slutande andas och jag kunde inte göra ett skit! Inte ett jävla skit!
Sedan kom massa läkare in och skulle tvätta dig innan vi fick ta ett sista farväl. Jag kommer ihåg att jag inte ville gå in till dig, ville inte få bekräftat att du var död, ville inte att den sista bilden av dig skulle se ut så! Men jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte gick in.
Det var första gången jag såg en död människa. Usch vad hemskt det var! Du var så vit och så kall!
Det är så orättvist! Varför just du ? Du som var en sån underbar pappa!
Försöker minnas alla glada stunder med dig, men minnen bleknar och jag vet inte längre om det är mamma som har berättat för mig eller om det är något som jag kommer ihåg. Men även om minnen bleknar kommer du alltid att finnas i mitt hjärta! Jag tänker på dig varje dag!
Jag älskar dig!
<3
Varje gång du ryckte till gav du mig ett hopp om att du skulle vakna, att du skulle slå upp ögonen och fråga vad du gjorde där. Att du mådde bra och skulle komma hem. Den där känslan som man fick var så underbar! Men mamma förklarade att det kunde bli så, att du inte alls skulle vakna upp, att det bara var dina nerver. Läkaren berättade för oss att även om du var medvetslös så kunde du kanske uppfatta något ljud. Så varje kväll innan vi gick böjde jag mig fram och viskade: förlåt för alla gånger jag har varit dum mot dig, för alla gånger vi har bråkat. Och det sista jag sa varje gång var att jag älskade dig. Jag hoppas så innerligt att du hörde dom där orden. Att du tog till dig dom, För jag menade dom verkligen!
Comment the photo
Sitter med tårar i ögonnen ocj läser din underbara text! jag vet hur det känns att missta sin pappa, och jag förstår verkligen hur du känner!
du är stark gumman! <3<3
<3
Du är stark vännen, kom ihåg det <3
78 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/rebeckaforsberg/353210797/
Visa toppen
Show footer