Arvika

Jag och Anki

Jag saknar dig något otroligt så det är sjukt, jag har aldrig känt såhär förut.
Innan var det du som kämpade för en andra chans, nu är det jag som kämpar för något jag aldrig kommer att få tillbaka.
Jag minns var enda liten stund med dig, vill bara få uppleva allt igen, för jag mådde som bäst med dig.
Så mycket vi skulle göra, allt var planerat & allt var så perfekt.
Jag ångrar det jag gjorde, jag ångrar mitt val, jag vet inte vad som flög i mig?
Jag ångrar det stort, vill bara stoppa tiden, allt går så fort.
Jag kunde verkligen vara mig själv med dig, säga saker utan att behöva tänka mig för innan om det skulle låta konstigt, vara allmänt tramsig utan att behöva skämmas, för jag visste att du ändå bara skrattade åt mig, gav mig en kram och sa att du älskade mig.
Du accepterade mig för den jag var.
Minns du sakerna vi sa och det vi gjorde?
Men kommer aldrig att glömma dig även fast jag borde.
Jag saknar att kunna ringa och krama dig när jag är ledsen.
Jag skulle ha stannat och jag skulle ha kämpat, jag skulle aldrig din sida ha lämnat.
Du gav mig lycka, du gav mig allt, vad tänkte jag med?
Jag skulle gjort det rätta, jag skulle ha stannat. för jag vet du var värd det, du gav mig mycket mer än bara vänskap.
Kyssarna du gav mig, jag kommer ihåg varenda en.
Så perfekta, jag kan fortfarande känna dina läppar mot mina…
Jag skulle ha hållit dig i mina armar och aldrig släppt taget.
Ibland vill jag bara ringa dig för att höra din röst, men rädslan säger stopp.
Jag har sårat mig själv genom att älska dig.
Ibland vill jag bara krypa ner och vara svag, för att jag vet att min vilja inte kommer nå fram.
Men trots det står jag på benen varje dag.
Om du bara gav mig en chans till, jag hade gjort allt för att få den.
Jag vill inte förstå det jag måste förstå, att ingenting är som förr, det blir bara mer och mer problem för varje dag som går.
Jag hatar det, jag hatar att se dig ha kul med någon annan medan jag kämpar för att kunna le. Att bara få höra och se det, det tar riktigt mycket på mig.
Att få ett sms av dig och bara läsa på skärmen att det är du som har skrivit, det gör mig glad.
Man tror att det bli lättare för varje dag som går, men ju längre tid det tar desto mer inser jag att det aldrig kommer att bli som förr.
Det enda jag ber om är att få ha dig här, nära intill mig.
Jag vill bara gå hem till dig nu, krama om dig och aldrig släppa taget.
Jag är trött på alla bråk och svek, jag klarar inte av det!
Jag såras av bara tanken, för du var så mycket för mig, men även vi fick ett sut. Ett slut jag vill få till en ny början?