Igår morse ringde min pappa mig. Han brukar ringa mig på morgnar/förmiddagar, så inget konstigt med det. Men denna gången berättade han, att nu är Peter borta. Jag fattade ingenting, han var ju frisk nu?

Peter Simons var en nära vän till familjen. Mina föräldrar lärde känna honom ute på motorbanorna i och med deras gemensamma intresse för racing, och när de var som mest engagerade i Motorklubben kom han och mamma att driva många projekt ihop. Genom åren så blev han väldigt nära till hela familjen och vi till honom, vi fanns där under hans skilsmässa och han har funnits där för oss. Han har alltid funnits där med sin glada finlandssvenska, sina intelligenta skämt och positiva attityd.

För ungefär 1,5 år sedan fick han plötsligt diagnosen Diabetes mellitus typ1. Otroligt ovanligt att man drabbas av det i vuxen ålder, men så var det. Efter många läkarkonsultationer och till slut röntgen visade det sig att bukspottkörteln var full av tumörer. Men tydligen godartade. Till slut kom man fram till att det helt enkelt var cancer.
Den 12 januari, dagen innan min födelsedag, genomgick Peter en stor operation. Man var tvungen att ta bort hela bukspottkörteln, magsäcken och stora delar av tarmarna. Men operationen genomfördes med framgång och Peter rapporterade senare i veckan att han nu äntligen var cancerfri. Jag och mamma var så glada. Wow, han är frisk, han är fri från cancern! Nu började framtidsplanerna smidas på nytt, rehabilitering, tid med sin familj, och så småningom även att komma tillbaka till motorsporten!

Igår hade det alltså gått ungefär 3 veckor sedan han blev frisk. Givetvis fortfarande inlagd för att kroppen skulle läka ordentligt efter operationen, men imorgon skulle han äntligen få åka hem från sjukhuset. Men det gick inte som planerat. Och nu har han somnat för sista gången.

Jag vet inte exakt vad som hände, men jag förmodar att det som tog honom var inre blödningar efter den stora operationen. Han fick nämligen sådana första veckan efter operationen, men klarade sig. Han skulle ju bli bra nu...

Tack Peter för allt ditt engagemang och all glädje du spridit. Jag hoppas vi ses igen.

Fy... Jag beklagar. :( <3 Kram.