Sunday 5 January 2014 photo 1/2
|
Okej, jag skriver mycket skit i min blogg, och det mesta är lösa funderingar och gnäll som jag oftast håller för mig själv irl. Men nu kom jag på att detta ämne har inte tagits upp så mycket förut. Om hur det är att ha psykiska problem som inte tar semester från en bara för att det är jul eller någon annan högtid.
Kanske mest för att det just har varit en sådan högtid, och jag mådde väl inte precis tip top, om än inte helt fruktansvärt heller. Ptja, tyckte jag kunde dela med mig av det jag skrev ifall någon skulle vara intresserad här. Jag skriver mycket och långa texter, är helt hopplös på det området, erkänner jag, men jag kan en hel del om hur det är att må dåligt psykiskt. Texten på engelska.
http://sjalsligfrostskada.blogspot.se/2014/01/holidays-and-mental-illness.html
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sun 5 Jan 2014 16:39
Asperger hah, då är vi två.
Hur är det att ha boende via LSS?
Hur är det att ha boende via LSS?
Anonymous
Mon 6 Jan 2014 02:06
Ja, jag såg det.
Har hört att borderline ska vara riktigt jobbigt. Men naturligtvis det andra också.
För mig var det tal om LSS ett tag. Men det blev inte aktuellt eftersom dem tycker jag är för "duktig" för att få den hjälpen. Många gånger skulle jag behöva bli påmind om massa saker i vardagen.
Men jag vet inte om jag skulle orka att ha folk runt mig hela tiden.
Jo tack! jag vet hur dem får en att känna sig. Dem säger ofta att man är handikappad och frånvarande från deras verklighet etc. (Som om man vore en alien eller något).
Men själv tycker jag att man inte är mer handikappad än vad man känner sig. (Handikappad för dem i deras perfekta samhälle kanske).
Har hört att borderline ska vara riktigt jobbigt. Men naturligtvis det andra också.
För mig var det tal om LSS ett tag. Men det blev inte aktuellt eftersom dem tycker jag är för "duktig" för att få den hjälpen. Många gånger skulle jag behöva bli påmind om massa saker i vardagen.
Men jag vet inte om jag skulle orka att ha folk runt mig hela tiden.
Jo tack! jag vet hur dem får en att känna sig. Dem säger ofta att man är handikappad och frånvarande från deras verklighet etc. (Som om man vore en alien eller något).
Men själv tycker jag att man inte är mer handikappad än vad man känner sig. (Handikappad för dem i deras perfekta samhälle kanske).
Repulsive
Mon 6 Jan 2014 02:59
Jag blev diagnostiserad borderline men uppfyller bara runt hälften av kriterierna. Livet är jobbigt, men jag inte om det beror på det ena eller det andra om man säger så.
Risken är ju det att man hamnar i nåt slags vakuum där man varken är för frisk eller för sjuk och står där utan hjälp. Men boendestöd kanske kunde vara något för dig? Det är förstås folk runt en rätt mycket då också, men de kan erbjuda viss hjälp iaf.
Jo men grejen är ju att jag känner mig mer handikappad, vilket inte är så kul...
Risken är ju det att man hamnar i nåt slags vakuum där man varken är för frisk eller för sjuk och står där utan hjälp. Men boendestöd kanske kunde vara något för dig? Det är förstås folk runt en rätt mycket då också, men de kan erbjuda viss hjälp iaf.
Jo men grejen är ju att jag känner mig mer handikappad, vilket inte är så kul...
Anonymous
Mon 6 Jan 2014 03:14
Som jag brukar säga. Livet är djävligt.
Men ja, precis. Tror redan jag har hamnat i det där vakuumet, eftersom jag nyligen blev nekad boendestöd.
Som sagt, vet hur det är.
Själv får jag inga jobb pga att jag är som jag är. Inte en enda arbetsgivare vill ge mig jobb eller praktik. Och efter en utredning jag gjorde krympte mina chanser ännu mer eftersom alla mina sociala svårigheter numera finns utskrivet på ett antal papper som befinner sig i omlopp.
Sättet folk behandlar en på får en att känna sig väldigt handikappad. (Det snackas mycket skit).
Ibland tappar man verkligen orken och livsgnistan.
Men jag blev förvånad över hur otroligt medömkande min socialsekreterare var mot mig för en tid sedan.
Och det säger ju en hel del.
Men ja, precis. Tror redan jag har hamnat i det där vakuumet, eftersom jag nyligen blev nekad boendestöd.
Som sagt, vet hur det är.
Själv får jag inga jobb pga att jag är som jag är. Inte en enda arbetsgivare vill ge mig jobb eller praktik. Och efter en utredning jag gjorde krympte mina chanser ännu mer eftersom alla mina sociala svårigheter numera finns utskrivet på ett antal papper som befinner sig i omlopp.
Sättet folk behandlar en på får en att känna sig väldigt handikappad. (Det snackas mycket skit).
Ibland tappar man verkligen orken och livsgnistan.
Men jag blev förvånad över hur otroligt medömkande min socialsekreterare var mot mig för en tid sedan.
Och det säger ju en hel del.
Repulsive
Mon 6 Jan 2014 04:43
Jag har tagit till ganska okonventionella metoder för att få den hjälp jag behöver från psykiatri och liknande. Nämligen att göra livet värre för mig själv och sen uppvisa mitt exemplariska leverne, vilket ofta (tyvärr) gett positivt gensvar.
Jag har inte ens försökt få arbete, men sen har jag också alltid haft aktivitetsersättningen (bidrag) att luta mig mot, jag har inte ens behövt anstränga mig på den punkten. Men kan tänka mig att det måste vara väldigt frustrerande när man försöker få jobb och det inte går. Fast det är tyvärr inte så ovanligt för de flesta i vår generation rent allmänt har jag märkt.
Håller med. På det sätt folk behandlar mig vill jag ofta bara ta mitt pick och pack och försvinna någonstans. Ibland blir det bara för mycket och man känner sig helt oduglig på det där med att leva. Den där livsgnistan har jag inte sett till på länge, fokuserar mest på att överleva och vänta på bättre tider. Det funkar det med, förvånansvärt länge också.
Jag har inte ens försökt få arbete, men sen har jag också alltid haft aktivitetsersättningen (bidrag) att luta mig mot, jag har inte ens behövt anstränga mig på den punkten. Men kan tänka mig att det måste vara väldigt frustrerande när man försöker få jobb och det inte går. Fast det är tyvärr inte så ovanligt för de flesta i vår generation rent allmänt har jag märkt.
Håller med. På det sätt folk behandlar mig vill jag ofta bara ta mitt pick och pack och försvinna någonstans. Ibland blir det bara för mycket och man känner sig helt oduglig på det där med att leva. Den där livsgnistan har jag inte sett till på länge, fokuserar mest på att överleva och vänta på bättre tider. Det funkar det med, förvånansvärt länge också.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/repulsive/517085702/