May
Monday 2 April 2012 photo 1/2
|
When:
Detvar hennes första minne. Eller minne och minne, Axl hade berättat det så många gånger att hon inte längre var säker på om hon verkligen mindes händelsen, eller om hon bara föreställde sig hur det hela varit. I vilket fall skulle hon i framtiden komma att kalla det sitt första minne, ifall någon frågade.
Det var natt och hon var ledsen. Hon hade gråtit över en timme i sträck när dörren äntligen öppnades, men istället för hennes mors långsmala gestalt var det en betydligt kortare figur som närmade sig sängen i ljuset från hallampan. Han kikade ner på henne över sängens spjälor och för en stund slutade hon gråta."Varför är du ledsen? Det skall man inte vara", sade han tyst. "Men jag vet hur du känner. Jag gillar inte heller natten. Det enda som är bra med mörker är att man kan se stjärnorna. Du vet i och för sig inte vad stjärnor är, men när dublir större tror jag du kommer gilla dem. Jag gör i alla fall det." Hans tunna armar lyfte upp henne och bar henne genom korridoren innan de försiktigt lade henne i en säng bland skrynkliga lakan. Han lade sig bredvid och klappade henne lite på kinden. "Om du sover här istället så kan vi vara ledsna tillsammans. Det brukar vara lättare då." Sedan den kvällen tillbringade hon varje natt sovande på sin brors arm. Han hämtade henne så fort deras föräldrar gått och lagt sig och de sov båda tungt ända till gryningen.
Detvar hennes första minne. Eller minne och minne, Axl hade berättat det så många gånger att hon inte längre var säker på om hon verkligen mindes händelsen, eller om hon bara föreställde sig hur det hela varit. I vilket fall skulle hon i framtiden komma att kalla det sitt första minne, ifall någon frågade.
Det var natt och hon var ledsen. Hon hade gråtit över en timme i sträck när dörren äntligen öppnades, men istället för hennes mors långsmala gestalt var det en betydligt kortare figur som närmade sig sängen i ljuset från hallampan. Han kikade ner på henne över sängens spjälor och för en stund slutade hon gråta."Varför är du ledsen? Det skall man inte vara", sade han tyst. "Men jag vet hur du känner. Jag gillar inte heller natten. Det enda som är bra med mörker är att man kan se stjärnorna. Du vet i och för sig inte vad stjärnor är, men när dublir större tror jag du kommer gilla dem. Jag gör i alla fall det." Hans tunna armar lyfte upp henne och bar henne genom korridoren innan de försiktigt lade henne i en säng bland skrynkliga lakan. Han lade sig bredvid och klappade henne lite på kinden. "Om du sover här istället så kan vi vara ledsna tillsammans. Det brukar vara lättare då." Sedan den kvällen tillbringade hon varje natt sovande på sin brors arm. Han hämtade henne så fort deras föräldrar gått och lagt sig och de sov båda tungt ända till gryningen.
Visa toppen
Show footer