Den nu ensamma flickan gick igenom det lilla rummet och tittade efter om det var något som hon hade glömt. Hösten hade varit allt annat än lätt. Hon hade knappt hunnit med skolan tack vare allt tränande och vännerna var nog de som hade fått lida mest av att hon aldrig hade haft tid. Plötsligt burrade det till på bordet då vibrationssignalen från hennes gamla telefon gick igång. - Mhm, hallå? svarade hon, efter att hon hade konstaterat att numret var hemligt. - Hej sötnos, hur är det?! Marre, tänkte flickan och suckade. - Sådär. - Men hallå, varför vill ni inte vara med oss längre?! skrattade Marre och man kunde höra andra röster i bakgrunden. - Men åh, du fattar inte det har hänt en grej. - Kom ut nu då, och ta med dig Amanda, vet ja. Vi saknar ju er gumman, sa Marre med tillgjord röst. - Nej för det är det som är grejen, Amanda bor inte här längre! - Va, neej? - Men hejdå! ”Smack” lät det, då flickan smällde igen den lilla flipup telefonen med ena handen. Hon satte sig ner på sängen. Allt var bara skit. Imorgon skulle de ha åkt på målvaktsläger tillsammans. Målvaktsduon fr. Skogås A-flick, men inget verkade vara sig likt längre. Nu var hon själv. Själv målvakt, själv att driva deras jävla lag och själv på kvällarna, i deras lilla byhåla. Visst pojkarna fanns där ute, men inte längre den där tjejen, som hon hade hängt ihop med hela hösten. Då var det inget kul längre. Ett minus i listan över dem få, som hon verkligen kunde prata om med absolut allt. Nog den enda som hade sett henne gråta dessutom. Hon såg på mobilen som fortfarande låg i hennes hand. Efter några snabba klick så hade hon bläddrat sig igenom menyn och befann sig i Inkorgen bland sina sms. Hon bläddrade runt lite och fann ett där det stod ”Fiia, måste prata. VIKTIGT. Måsö 2min?”, sänt den 17/10. Hon kom ihåg som igår, hur de hade träffats där som så många andra gånger. Men den gången hade det varit annorlunda. Amanda hade varit helt nere. ”Fiia, kan du lova mig en sak?” hade hon börjat med. ”Självklart” hade hon själv då svarat med en frågande blick till Amanda. ”Att du gör ditt bästa, och kämpar och peppar tjejerna hela tiden, vad som än händer?”, fortsatte Amanda, med en röst som brast något i slutet. ”Men det vet du att jag alltid gör, gumman” hade Fiia svarat, men med tankarna som hade kört bergochdalbana, i hennes huvud om vad det här egentligen handlade om. ”För det blir min sista cup, jag flyttar till Göteborg efter helgen”, fortsatte Amanda och kunde inte hålla tillbaka tårarna längre. ”Men gumman!”, hade hon utbrustit och tagit henne i sin famn i höstmörkret. Aldrig hade hon sett sin målvaktssyster se så liten och ynklig ut som då. Hon hade inte vetat vad hon skulle göra, utan bara hållit om henne hårt medans den stackars flickans tårar hade runnit ner på hennes axel. Flickan som egentligen hette Fiia, hade förstått det nästan direkt. Det var Amandas onormala föräldrar som hade bestämt det, eftersom att hon hade en häxa till styvmor och en man utan mun som var hennes så kallade ”pappa”. Den riktiga modern hade övergett sin unge och ett till barn för fem år sedan, genom att hon hade flyttat till Göteborg. Hon rös och försökte skaka av sig minnena från den kvällen, och bläddrade vidare bland sms:en. I ett annat så frågade en tjej i laget när de skulle träffas. De hade varit den kvällen då hela laget hade gått hem till Amanda, med föräldrar och allt för att få en riktig förklaring, och för att visa hur mycket de verkligen brydde sig om henne. Föräldrarna i laget hade speciellt reagerat på när Amanda hade sagt att hon inte kände sig älskad i sitt hem och hela grejen hade slutat med att Amandas ”pappa” hade blivit tårögd. Detta efter att tjejerna hade ställt honom mot väggen rejält. En tjej hade frågat om han tog sin fru före sitt barn och de hade han inte kunnat svara på, även fast hon frågade honom två gånger, för att bägge gångerna så gick frun in och svarade. Allt hade varit så ”tragiskt” och hon själv hade bara velat springa där ifrån bort från alla problem, för trots att hon kände Amanda bäst så kunde hon inte gråta eller visa sina känslor. Även fast allas kinder kunde liknas med niagarafallen av hur de grät i floder, så kunde hon inte få ur en enda tår när hon såg på alla. Hon kände sig bara ledsen inombords, tyckte att allt bara var så himla fel och hon kunde inte förstå hur den här tjejens pappa hade hjärta att göra något som det här. Dessutom med tanke på allt som Amanda hade gått igenom under hösten. Hennes farfar till exempel, som var en av få i släkten som hade stått henne riktigt nära hade plötsligt gått bort, vilket hade resulterat i ännu fler familjekonflikter. Ändå var det bara ett av alla problemen som hade uppstått. Fiia kände hur det hettade till i ögonen när hon tänkte tillbaks men hon försökte att inte tänka på det utan såg ner på mobilen igen. Nästa sms handlade om någon som undrade vad de skulle ha med sig dagen efter, då de hade haft filmkväll hemma hos tränaren med mat och allt som en sista kväll för den underbara tjejen. Sedan var det två stycken när Amanda hade suttit på flygplatsen innan hon skulle åka till hennes riktiga mamma i Göteborg. Tjejen hade tänkt rymma för att slippa resan. Men då hade hennes styvmor hotat med att de skulle kalla in polisen så att de skulle hitta henne till slut och sedan se till att hon kom till rätt plats i Göteborg. Flickan på sängen suckade över att 14-åriga barn fick bli behandlade på det här sättet. Hon skötte skolan, var aldrig ute och festade och drack, men som tack för det så fick hon inte träna om hon glömde att bädda sängen på morgonen och om hon kom försent så snodde de hennes mobil på obestämd framtid. Det var helt sjukt och Amandas föräldrar skyllde på ”familjeskäl”. Visst, de fanns säkert saker som Amanda inte gjorde helt rätt heller, men man skickar inte en unge från alla sina vänner till en håla på andra sidan jorden, mitt i terminen och när hon gråter på nätterna istället för att sova, bara för att hon verkligen inte vill lämna allt. Hon tog ett djupt andetag innan hon klickade vidare bland sms:en och fann dikter som hon hade fått innan Amanda hade flyttat. Hon läste en av dem tyst för sig själv: Mottaget den 29/9-2006 00:22 ”Med dig kan jag vara mig själv. Det är lika naturligt som vattnet i en älv. Du är en klippa på att lyssna. Och din röst hoppas jag aldrig kommer tystna! Du har bra råd och smaker. Med dig kan jag prata om saker. Men nu till det roliga och mest troliga. Kramarna e varma å långa och glassarna och bananerna är fortfarande många. Älskar dig gumman… puss och kram” Flickan fällde en första tår, den första sen allt det här hade börjat. Hon kunde helt enkelt inte hålla det inom sig längre. Tusan också att Marre skulle ringa och nämna just Amandas namn. Men han kunde ju inte veta. Hon lade sig ner på sängen och såg upp i taket. Även om hon ville gå vidare så kunde hon ju heller inte bara försöka glömma allt som hade hänt. Nej, det var helt sant och hon hade lovat Amanda att vara stark för att klara av det och att hålla ihop laget. Det skulle hon göra, så enkelt var det. Man ska se det på den ljusa sidan, som hon själv alltid brukade säga till den där tjejen innan hon hade flyttat. Själv hade hon jättemycket vänner, på nära bussavstånd och hon fick fortsätta skolan och handbollen samtidigt som hon hade det bra hemma och inte precis blev skickad till andra sidan landet. Vad ska hon tänka på i fortsättningen då? Eller vad ska man lära sig av den här soppan för att kunna gå vidare? Hon tänkte på vad det var för något som den före detta 08:tjejen hade skrivit på nätet för några dagar sen… ”Visa all din kärlek till alla du gillar, för du vet aldrig när den sista dagen kommer” Där stod det klockrent, ord för ord. Det var som hon själv alltid hade sagt, att hon inte förstod varför man skulle vara sur. För det finns väl ingen mening med det när man kan utnyttja tiden till fullo och ha kul eller göra något vettigt av den istället? Så vare sig om det är något du ska göra eller någon du gillar, så se till att få det gjort eller berätta det för personen i fråga. För att den dagen du just upplever kommer aldrig mer igen, och du kan aldrig veta om det blir den sista…

Älskling. <3 du är bra.