jag föll, handlöst, bortom allt, ner, längre än jag trodde det var möjligt. Men inte en dag har gått utan att jag skänker en tanke till dig, till oss. jag var helt enkelt inte värd att slåss för och idag undrar jag, kommer någon nån gång att stanna för att slåss för mig eller är jag en strid man bara väljer bort? Jag vet inte, i dagsläget skulle jag välja bort mig, utan att tveka en sekund. Därför dömmer jag dig inte. Inte alls. Saknar dig bara, that´s all.

Samtidigt som jag vill, helst av allt, är att du ska vara lycklig så smärtar det att veta att jag inte kunde ta dig hela vägen dit. jag stannade bakom dig och såg dig hjälplöst gå med stora men med något tveksamma steg som blev allt självsäkrare ju längre bort du kom. Tillslut kunde du inte höra mig ropa längre. Lika bra är väl det. För hade du vänt dig om hade du sett ett vrak, ett sådant man skådar vid djuphavsdykning. Det är var jag är, för långt ner för att du ska kunna se mig från ytan men endå ana att jag finns där. Jag ligger kvar där i dyn ett tag, kanske kan jag en dag bli ett vackert korallrev. Men inte då inte än men kanske sen. Kanske förblir jag inget annat än ett vrak som redan sett sina bästa dagar passera utan att ta notis om dom, ett vrak i en så djup sömn att det inte märker stormen ovanför, som inte känner solens strålar eller som en dykare inte hittar förrän det är för lite kvar av det för att vara intressant. Vem vet? Well, I don´t.

Skitsamma, på bilden var jag full, trillade och ingen hjälpte mig upp haha men men har vart vaken hela natten för mig själv och fiffilurat, man blir lite knäpp då och något filosofisk, eller man tror det sen läser man det man skrivit efter man sovit och tänker wtf? Was I drunk last night? and the answer will always be

- no, you think to mutch so whatever comes out of you makes no sense.

tydligen har du ju visst tillgång till dator fast du sa att du inte hade det....