November
Tuesday 23 February 2010 photo 1/1
|
Jag står där och tittar tomt ut över ett vitt landskap. Är det kallt ute? Jag vet inte. Jag känner inget. Jag försöker att känna efter hur det känns när vinden biter i mina kinder. Vanligtvis skulle jag huttra till, nu ingenting. Ingenting. Vad menas med ingenting? Vad är man och hur uppfattas man som ingenting? Folk kan väl fortfarande se mig? Eller? Är jag lika osynlig för dem som jag är för mig själv? Jag skräms inte ens av tanken att vara "ingenting". Det kanske är bäst så. Är man ingenting kan man inte beröra andra människor och på så sätt aldrig såra dem.
Jag står kvar. Det blåser och ciggen i min hand har snart brunnit upp. Ingenting tänker jag ännu en gång innan jag fimpar den stackars ciggen som jag faktiskt aldrig rökte, den fick bara brinna upp.
Jag går in. In till alla människorna som jag inte kan namnen på. In till alla dom som pratar glatt och skrattar. Hur kan de skratta? Vad kan vara så fruktansvärt roligt? Ser ni inte att himlen faller och jag med den? Vad ser dom? Vad ser jag?
Plötsligt väller någonting upp inom mig. Jag får en klump i halsen. Vad är det som händer med mig? Känner jag någonting? Vad är det jag känner? Tårar börjar strömma ner för mina kinder. Nej. Inte här, inte nu och inte bland alla de skrattande människorna. Jag springer. Gömmer mig. Ingen får se att jag känner. Fan. Fan. Fan.
Jag har låst in mig på en toalett men jag kan inte kväva mina snyftningar. Någon har sett. Någon har hört. Det knackar på dörren. En lätt nästan ohörbar knackning. Som en ängel nästan viskar hon mitt namn. Man måste väl ändå svara när en ängel pratar med en, eller? Jag tänker en stund. Kanske är jag något annat än ingenting? Ängeln har sett mig och hon kan mitt namn. Sakta reser jag mig upp och öppnar dörren. Det är nästan så att jag förväntar mig att bländas av ljuset från hennes gloria.
Jag blir nästan besviken när jag ser att det är en helt vanlig kvinna utan vingar och gloria som står där. Har hon vingar så har hon gömt dem väl. Hon ler. Varför ler hon? Är hon lycklig och bekymmersfri? De mörka ringarna under hennes ögon berättar en annan historia. Hon har levt ett liv. Hon har vandrat på livets outgrundliga vägar längre än mig, de små fina rynkorna kring hennes ögon berättar detta. Kanske har hon även som mig tynat bort men på något sätt hittat något i livet som fyller på tanken igen. Jag bestämmer mig för att hon är ok. Inget mer utan bara ok. Vi går in till hennes rum. Hon ber mig att slå mig ner i den stora mjuka soffan. Jag invänder inte, jag är trött och jag vill inget hellre än att sätta mig ner och stirra tomt ut. Kanske till och med lägga mig en stund och blunda. Hon tittar på mig en liten stund. Vanligtvis brukar jag börja skruva på mig och känna mig illa till mods men nu ingenting. Det här jävla ingenting!
"Hur mår du?"
Reflexmässigt brukar jag genast svara att det är ok men orden snubblar över tungan och kommer aldrig i mål. Jag sitter tyst. Jag vet inte hur jag ska svara på frågan. Den är svår och den har inget svar. Hur berättar man att man känner så mycket att man inte kan urskilja en enda känsla?
"Har du det jobbigt?"
Jag tänker efter en stund. Jobbigt? Ja, det är ganska jobbigt med alla de skrattande människorna och sorlet runtikring mig. Jag bestämmer mig för att berätta det för henne. När orden har lämnat min mun kan jag inte sluta prata. Jag berättar mina hemligheter och om mina "problem". Jag svarar så gott jag kan på alla de frågor hon ställer. Jag gråter inte. Jag sitter där och berättar alla hemska saker utan att röra en min. Hon måste tro att jag inte bryr mig. att det inte spelar någon roll. Det enda som är mitt problem är alla glada människor.
"Varför tror du att det är så?"
Jag vet inte varför det är så. Du får gärna svara åt mig. Snälla svara på alla mina frågor!
Hur kunde jag välja så fel när jag i mitt hjärta alltid vetat vad som är rätt? Vart tog jag vägen? Vad hände med den lilla tjejen som hade drömmar och trodde på att framtiden höll något för henne? Finns hon kvar?
"Du finns och du är. Du känner och du ser. Jag ser dig och jag finns för dig. Förlåt dig själv. Förlåt dig själv för det du gjort. Förlåt dig själv för det du inte gjort."
"Jag behöver hjälp, snälla hjälp mig?"
Hon hjälpte mig. Hon gav mig det värdefullaste som finns idag. Hon fick mig att le. Hon gav mig ett leende som var uppriktigt och inte konstlat. För det tackar jag henne av hela mitt hjärta. Hon såg mig när jag var "ingenting". Hon pratade med mig när jag inte hade några ord. Hon fick mig att känna när jag inte kände något. Vad var det för magi hon använde? Kärlek och empati kallas denna trollformel.
Jag står kvar. Det blåser och ciggen i min hand har snart brunnit upp. Ingenting tänker jag ännu en gång innan jag fimpar den stackars ciggen som jag faktiskt aldrig rökte, den fick bara brinna upp.
Jag går in. In till alla människorna som jag inte kan namnen på. In till alla dom som pratar glatt och skrattar. Hur kan de skratta? Vad kan vara så fruktansvärt roligt? Ser ni inte att himlen faller och jag med den? Vad ser dom? Vad ser jag?
Plötsligt väller någonting upp inom mig. Jag får en klump i halsen. Vad är det som händer med mig? Känner jag någonting? Vad är det jag känner? Tårar börjar strömma ner för mina kinder. Nej. Inte här, inte nu och inte bland alla de skrattande människorna. Jag springer. Gömmer mig. Ingen får se att jag känner. Fan. Fan. Fan.
Jag har låst in mig på en toalett men jag kan inte kväva mina snyftningar. Någon har sett. Någon har hört. Det knackar på dörren. En lätt nästan ohörbar knackning. Som en ängel nästan viskar hon mitt namn. Man måste väl ändå svara när en ängel pratar med en, eller? Jag tänker en stund. Kanske är jag något annat än ingenting? Ängeln har sett mig och hon kan mitt namn. Sakta reser jag mig upp och öppnar dörren. Det är nästan så att jag förväntar mig att bländas av ljuset från hennes gloria.
Jag blir nästan besviken när jag ser att det är en helt vanlig kvinna utan vingar och gloria som står där. Har hon vingar så har hon gömt dem väl. Hon ler. Varför ler hon? Är hon lycklig och bekymmersfri? De mörka ringarna under hennes ögon berättar en annan historia. Hon har levt ett liv. Hon har vandrat på livets outgrundliga vägar längre än mig, de små fina rynkorna kring hennes ögon berättar detta. Kanske har hon även som mig tynat bort men på något sätt hittat något i livet som fyller på tanken igen. Jag bestämmer mig för att hon är ok. Inget mer utan bara ok. Vi går in till hennes rum. Hon ber mig att slå mig ner i den stora mjuka soffan. Jag invänder inte, jag är trött och jag vill inget hellre än att sätta mig ner och stirra tomt ut. Kanske till och med lägga mig en stund och blunda. Hon tittar på mig en liten stund. Vanligtvis brukar jag börja skruva på mig och känna mig illa till mods men nu ingenting. Det här jävla ingenting!
"Hur mår du?"
Reflexmässigt brukar jag genast svara att det är ok men orden snubblar över tungan och kommer aldrig i mål. Jag sitter tyst. Jag vet inte hur jag ska svara på frågan. Den är svår och den har inget svar. Hur berättar man att man känner så mycket att man inte kan urskilja en enda känsla?
"Har du det jobbigt?"
Jag tänker efter en stund. Jobbigt? Ja, det är ganska jobbigt med alla de skrattande människorna och sorlet runtikring mig. Jag bestämmer mig för att berätta det för henne. När orden har lämnat min mun kan jag inte sluta prata. Jag berättar mina hemligheter och om mina "problem". Jag svarar så gott jag kan på alla de frågor hon ställer. Jag gråter inte. Jag sitter där och berättar alla hemska saker utan att röra en min. Hon måste tro att jag inte bryr mig. att det inte spelar någon roll. Det enda som är mitt problem är alla glada människor.
"Varför tror du att det är så?"
Jag vet inte varför det är så. Du får gärna svara åt mig. Snälla svara på alla mina frågor!
Hur kunde jag välja så fel när jag i mitt hjärta alltid vetat vad som är rätt? Vart tog jag vägen? Vad hände med den lilla tjejen som hade drömmar och trodde på att framtiden höll något för henne? Finns hon kvar?
"Du finns och du är. Du känner och du ser. Jag ser dig och jag finns för dig. Förlåt dig själv. Förlåt dig själv för det du gjort. Förlåt dig själv för det du inte gjort."
"Jag behöver hjälp, snälla hjälp mig?"
Hon hjälpte mig. Hon gav mig det värdefullaste som finns idag. Hon fick mig att le. Hon gav mig ett leende som var uppriktigt och inte konstlat. För det tackar jag henne av hela mitt hjärta. Hon såg mig när jag var "ingenting". Hon pratade med mig när jag inte hade några ord. Hon fick mig att känna när jag inte kände något. Vad var det för magi hon använde? Kärlek och empati kallas denna trollformel.
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/retardhero/444663467/
Visa toppen
Show footer