June
Monday 14 March 2011 photo 1/16
|
(Joey, Birdie, Aiden och @Risa-chan 's Zoë kommer bo
uppe på pappas kontor, det här är en bild därifrån, i några dagar
framöver medans jag syr :3 ...XD så jag slipper störande katter
och katthår medans jag syr haha....)
Och så är kapitel 3 klart, ni borde hitta själv hur långt ni läst...
skadar ju inte att läsa om heller så trolleritricken makes sense XD
Oxymoron
Kapitel 3 - Snabbare än ögat.
Jag trodde från början att det var klänningen som gjorde honom negativt inställd
till mig men jag insåg ganska snabbt att så inte var fallet. Han hade inte ens
reflekterat över att jag hade en. Mer än att det var dumt att ta ut en så dyr klänning
på en suparfest. Att han visste hur mycket den kostade utan att jag berättade
det först fick mig att undra litegrann.
Jag berättade för honom att jag av och till bor med mina föräldrar, min äldre
syster och mina två mycket yngre småsystrar. Då berättade han att han har en
äldre bror, som är gift och har ett barn. De bor i stan men hans föräldrar gör inte
det.
Från början väntade jag alltid tills han svarat innan jag vågade skicka ett nytt
meddelande men efter ett tag så kunde jag inte hålla mig och skickade meddelanden
så fort jag kommit på något nytt jag ville säga eftersom han bara svara de några
gånger per dag.
Han verkade dock inte ha något emot det och han ökade istället sin svarsfrekvens.
Han köpte till och med en ny mobil så att vi skulle kunna chatta genom mail. Jag är
glad att han åtminstone lät mig prata med honom på det hära sättet. Men,
människor är giriga varelser. Jag skulle vilja umgås med honom i den verkliga
världen också. Men jag vågar inte fråga honom igen. Tänk om han slutar prata med
mig överhuvudtaget då.
"-så han blev fälld." Eve fnös och jag kollade upp på henne från min mobil.
"Du borde kanske se en psykolog för din besatthet. Du har blivit mer och mer
fixerad vid honom sedan du träffade honom för ett år sedan." Jag la ner min
dessertkniv brevid mitt tomma fat.
"Inte alls." Jag slängde en glans på min mobil igen och plockade upp min
kopp med chocklad. Eve himlade med ögonen. Sedan pekade hon på sitt
pekfinger med den andra handens pekfinger.
"Under de första månaderna jag kände dig köpte du en bakelse men åt aldrig
upp den." Hon pekade på långfingret. "Du kan inte släppa din mobil med blicken."
Hon fortsatte till nästa. "Han är allt du pratar om nu för tiden." Och till nästa.
"Du umgås mindre med dina andra vänner bara så att du ska finnas tillhands
sekunden då han svarar." Nu hade hon kommit till lillfingret och var påväg att
börja sin avprickning på nästa hand men min mobil gav ifrån sig ett litet pip
så jag lyfte direkt på den.
"Case in point." Hon himlade med ögonen igen och skakade på axlarna.
Vart är du? Vem är du med?
Svartsjuka är så oattraktivt. De flesta av mina föredetta pojk och flickvänner
har gjort slut med mig för att de inte klarat av att jag vill kunna umås med
mina vänner. Den hära skulle nog inte klara sig så längre till heller.
"Pojkvännen?" Frågade Eve och jag fnös.
"Inte så länge till troligtvis. Jag har irriterat mig på honom i några veckor nu."
Eve blåste på sin cappuccino, tog en klunk och tittade sedan upp på mig igen.
"Dina föräldrar tycker nog att det är jättekul att du flyttar ut och in hos dem
hela tiden." Jag skulle ge henne ett spydigt svar tillbaka men då pep min mobil
igen.
Yo, som du vet så ska ju jag och Abigail på den dära parmiddan
med hennes kompis. Men nu visar det sig att vårat bord blivit
dubbelbokat. Du råkar inte ha några VIP bord lediga till din
debut imorron?
-Birdie
Jag stirrade länge på meddelandet och kunde inte riktigt tro på det. Var det
någon som försökte skämta med mig? Men det kunde det inte vara. Men det
betydde....
"Gah! Birdie kommer, jag behöver ditt bord." Jag försökte se så bedjande och
oskyldig ut som möjligt men hon log bara.
"Åh, det vill jag då definitivt inte missa." Drats. lokalen är fullbokad. Jag
dunkade huvudet i bordet några gånger och sedan tittade jag upp på henne
igen. Hon satt där och såg riktigt skadeglad ut.
"Julie vill nog behålla sitt bord också....jag får fråga Mr.T eller nån av de andra."
~*~*~*~*~*~
"Borde inte du vara inne och göra dig klar?" Dörrvakten hade slutat titta på sin lista
och vänt sig mot Joey som hade ställt sig i dörröppningen. Joey tittade ut över
vimlet av människor som stod i kö och ville ta sig in.
"Jag ska bara se om en sak." Joey hade på svarta höga boots med klack, svarta&vit
randiga strumpbyxor och småa svarta hotpants med en guldkedja hängade från
en liten ficka. Han hade också på sig en vit kråsblus men en svart rosett. Igen peruk
den hära gången, bara sitt eget kortklippta rufsiga bruna hår.
Tillslut fick han syn på mig, vinkade som en galning och log. Sedan vände han
sig om och försvann in genom dörröppningen.
Jag stoppade handen i fickan och grep tag om min mobil. Jag hade sparat
mejlet han hade skickat tillbaka. Uppenbarligen hade mitt mejl som bett
om biljetter varit ett test. Vem ber om VIP biljetter dagen före? Såklart skulle
det vara slutsålt. Svaret var ett test. Som han klarade. Det finns inte många som
honom nu för tiden.
Platserna är slut, men jag lyckades övertala en kompis att ge mig hans. Vill du ha dem?
-Jo
De flesta andra jag känner skulle svarat med "Visst, jag har platser" om de hade
lyckats få tag på några.
"Du, kom nu." Jag tittade upp, vi hade visst kommit längst fram i kön och
jag följde efter Abigail och hennes vänner in genom dörren.
Där inne lämnade vi in våra ytterkläder till Garderobs vakten och följde sedan vita
pilar målade på golvet in i en väldigt stor Aula. I en halvcirkel mot väggen längst
bort, ungefär en meter högt fanns en stor scen. Väggen bakom den var täckt med
ett draperi så det var fullt möjligt att det var öppet där.
På scenen stod röd kista i människostorlek. Saken var den att det bara var ramen
som stod där. De fyra röda väggarna låg på golvet runt den. Omkring scenen stod
en massa bord med långa vita bordsdukar och fyra eller fem svarta stolar i gammalt
trä.
På borden vi varje sittplats fanns det också svarta lädermappar som det stod
Meny på med snirkliga silver bokstäver. I mitten på bordet fanns det också ett vitt
papper med efternamn i svart text.
Vi hittade ganska fort bordet som det stod "Blackbird" på och satte oss tillrätta mitt
framför scenen. Åh jösses så sliskigt.
Bakom oss, ovanför ingången så fanns det balkonger med sittplatser, för de som
inte hade råd eller lust att betala för den extremt dyra maten. Jag suckade, gav
balkongen en sista blick och tittade sedan på medans resten av lokalen fylldes.
I bakgrunden av allt chattrande från människorna kunde man höra lugn dov
orgelmusik och en oregelbunden kyrkklocka.
Det var fortfarande två bord som saknade innehavare då de stängde ingången.
Joey hade berättat tidigare att ifall man var sen så var man tvungen att vänta utanför
tills andra akten. Uppträdandet hade 3 akter, förrätt, varmrätt och efterrätt.
Då dörrarna smällt igen blev orgelmusiken något högre och en grå dimma började
spridas över golvet. Inget på scenen utan runt besökars fötter och bord. Ett frågande
mummel började spridas och då kom i en lång rad servitörer inflytandes i rummet.
De var klädda i vita kostymer, frostat vitt smink i ansiktet och vitt hår. De delade upp
sig och gled upp mot varsitt bord. Då våran privata servitör kom upp till oss och bad
oss om våran order så tittade jag ner och noterade jag att han hade helt snövita inlines.
Man fick välja mellan tre förrätter, tre varmrätter och tre efterrätter. Vi gjorde våra val
och servitören försvann tillsammans med de andra servitörerna mot utgången.
Belysningen dämpades några snäpp och musiken ökade i volym
och tempo.
In genom dörren som servitörerna hade lämnat öppen så dansade nu en flicka, klädd i
vitt. Som den vita svanen Odette från baletten Svansjön.
Joey hade skrivit att han anställt en balettdansare som assistent under det här
uppträdandet, hans kollegor hade fnyst åt hans val. Men jag måste hålla med Joey om
att det gav en viss känsla. Hon dansade genom röken på golvet, kom tillslut fram till
scenen och tog sig graciöst upp på den. Väl där så dansade hon fram till kistramen,
gjorde piruetter runt den och igenom den.
Man fick intrycket att det inte fanns något fuffens där. Hon hoppade också på golvet
och man hörde över orgelmusiken att marken under ramen var solid.
Balettdansösen lyfte smidigt en av väggarna till kistan från golvet och gjorde en
dansrörelse. Fråga inte mig, jag kan dansa någotsånär men jag har aldrig gått balett.
Sedan bankade hon den i marken så man hörde att den var solid och satte fast den
längst bak i ramen. Hon gjorde likadant med den vänstra och den högra väggen men
när hon kom till den väggen som skulle sättas fast längst fram så pekade hon ut ett
hål som satt i ett hörn. Hålet var något större än en näve och hon vinklade väggen
då hon satte fast den så att hålet hamnade ner mot golvet.
Hon bugade sig djupt och började göra piruetter i ett varv runt kistan, då hon kommit
runt så gav publiken ifrån sig ett förvånat "OH!" Musiken hade blivit hårdare och hon
hade förvandlats till den svarta svanen Odile.
Hennes rörelser kändes mer hotfulla men de var fortfarande lika graciösa. Därnäst
tog hon sig ner från scenen och försvann ut genom dörren som fortfarande stod
öppen. Några sekunder senare kom servitörerna ut från samma dörr och serverade
oss våra förrätter. Allas blickar var undertiden fastnaglade på kistan på scenen.
Jag höll istället servitörerna underuppsikt.
Musiken blev lugnare och dovare och då servitörerna försvunnit så hade folk börjat
småäta på sina förrätter fortfarande dock med kistan under övervakning. "Men titta!"
Började mummlas runt borden för nu såg man en liten vit kanin hoppa försiktigt över
scenen.
Den rörde på sina långa öron, lyfte sin nos mot taket, vädrade och hoppade mot kistan.
Då den nådde fram så kröp den in genom hålet i kistan och genast så började det komma
knackande ljud från kistan. Tillslut så föll väggen framåt och slog i golvet. Istället för att se
en liten ensam kanin sitta där så stod nu isället Joey där i samma kläder som jag hade
sett honom i tidigare.
Men nu var han sminkad. Han hade långa pärlbeklädda fejkögonfransar på sitt högra öga,
faktiskt så var det bara hans högra sida som var sminkad. På huvdet hade han också en
hög top hat full med dekorationer på hattens vänster sida.
Han hade en morot i munnen, som han tog ur med vänster hand samtidigt som han tog
av sig sin hatt med höger och gjorde en svepande gest med den. Han höll kvar hatten på
sidan och förde in moroten han höll i vänster hand in hatten. Man trodde att den skulle
stanna där men det visade sig att hatten inte hade något tak. Så handen kom ut på andra
sidan hatten men den höll inte längre i moroten utan i kaninen. Publiken lät uppskattande
och Joey tog ur handen och armen ur hatten och höll fortfarande i kaninen.
Men nu vinklade han hatten med sitt icke existerande tak mot golvet och slängde i
kaninen. Publiken gav ett förvånat utrop och hade väl förväntat sig att kaninen skulle falla
genom hatten och slå i golvet med det som slog i golvet var istället moroten. Kaninen hade
försvunnit igen.
Publiken började klappa men Joey la ett finger på sina läppar i en hyschande rörelse och
publiken tysnade. Han plockade upp ett gyllene fickur ur fickan på sina hotpants och tittade
på den. Med ett snett leende eftersom hans sminkade sida hade en längre sminkad mun
så förkunnade han;
"He won't be late." Sedan slängde han ner även den i hatten. Men....klockan kom aldrig ut
på andra sidan. Då lyfte han upp hattens tak för publikens beskådan och alla såg att den
nu faktiskt hade ett tak. Hans flin var större nu.
Jag satte min armbåge på bordet och hakan i handen för att gömma mitt eget hånflin.
Handen är snabbare ögat.
Oxymoron
Kapitel 3 - Snabbare än ögat.
Jag trodde från början att det var klänningen som gjorde honom negativt inställd
till mig men jag insåg ganska snabbt att så inte var fallet. Han hade inte ens
reflekterat över att jag hade en. Mer än att det var dumt att ta ut en så dyr klänning
på en suparfest. Att han visste hur mycket den kostade utan att jag berättade
det först fick mig att undra litegrann.
Jag berättade för honom att jag av och till bor med mina föräldrar, min äldre
syster och mina två mycket yngre småsystrar. Då berättade han att han har en
äldre bror, som är gift och har ett barn. De bor i stan men hans föräldrar gör inte
det.
Från början väntade jag alltid tills han svarat innan jag vågade skicka ett nytt
meddelande men efter ett tag så kunde jag inte hålla mig och skickade meddelanden
så fort jag kommit på något nytt jag ville säga eftersom han bara svara de några
gånger per dag.
Han verkade dock inte ha något emot det och han ökade istället sin svarsfrekvens.
Han köpte till och med en ny mobil så att vi skulle kunna chatta genom mail. Jag är
glad att han åtminstone lät mig prata med honom på det hära sättet. Men,
människor är giriga varelser. Jag skulle vilja umgås med honom i den verkliga
världen också. Men jag vågar inte fråga honom igen. Tänk om han slutar prata med
mig överhuvudtaget då.
"-så han blev fälld." Eve fnös och jag kollade upp på henne från min mobil.
"Du borde kanske se en psykolog för din besatthet. Du har blivit mer och mer
fixerad vid honom sedan du träffade honom för ett år sedan." Jag la ner min
dessertkniv brevid mitt tomma fat.
"Inte alls." Jag slängde en glans på min mobil igen och plockade upp min
kopp med chocklad. Eve himlade med ögonen. Sedan pekade hon på sitt
pekfinger med den andra handens pekfinger.
"Under de första månaderna jag kände dig köpte du en bakelse men åt aldrig
upp den." Hon pekade på långfingret. "Du kan inte släppa din mobil med blicken."
Hon fortsatte till nästa. "Han är allt du pratar om nu för tiden." Och till nästa.
"Du umgås mindre med dina andra vänner bara så att du ska finnas tillhands
sekunden då han svarar." Nu hade hon kommit till lillfingret och var påväg att
börja sin avprickning på nästa hand men min mobil gav ifrån sig ett litet pip
så jag lyfte direkt på den.
"Case in point." Hon himlade med ögonen igen och skakade på axlarna.
Vart är du? Vem är du med?
Svartsjuka är så oattraktivt. De flesta av mina föredetta pojk och flickvänner
har gjort slut med mig för att de inte klarat av att jag vill kunna umås med
mina vänner. Den hära skulle nog inte klara sig så längre till heller.
"Pojkvännen?" Frågade Eve och jag fnös.
"Inte så länge till troligtvis. Jag har irriterat mig på honom i några veckor nu."
Eve blåste på sin cappuccino, tog en klunk och tittade sedan upp på mig igen.
"Dina föräldrar tycker nog att det är jättekul att du flyttar ut och in hos dem
hela tiden." Jag skulle ge henne ett spydigt svar tillbaka men då pep min mobil
igen.
Yo, som du vet så ska ju jag och Abigail på den dära parmiddan
med hennes kompis. Men nu visar det sig att vårat bord blivit
dubbelbokat. Du råkar inte ha några VIP bord lediga till din
debut imorron?
-Birdie
Jag stirrade länge på meddelandet och kunde inte riktigt tro på det. Var det
någon som försökte skämta med mig? Men det kunde det inte vara. Men det
betydde....
"Gah! Birdie kommer, jag behöver ditt bord." Jag försökte se så bedjande och
oskyldig ut som möjligt men hon log bara.
"Åh, det vill jag då definitivt inte missa." Drats. lokalen är fullbokad. Jag
dunkade huvudet i bordet några gånger och sedan tittade jag upp på henne
igen. Hon satt där och såg riktigt skadeglad ut.
"Julie vill nog behålla sitt bord också....jag får fråga Mr.T eller nån av de andra."
~*~*~*~*~*~
"Borde inte du vara inne och göra dig klar?" Dörrvakten hade slutat titta på sin lista
och vänt sig mot Joey som hade ställt sig i dörröppningen. Joey tittade ut över
vimlet av människor som stod i kö och ville ta sig in.
"Jag ska bara se om en sak." Joey hade på svarta höga boots med klack, svarta&vit
randiga strumpbyxor och småa svarta hotpants med en guldkedja hängade från
en liten ficka. Han hade också på sig en vit kråsblus men en svart rosett. Igen peruk
den hära gången, bara sitt eget kortklippta rufsiga bruna hår.
Tillslut fick han syn på mig, vinkade som en galning och log. Sedan vände han
sig om och försvann in genom dörröppningen.
Jag stoppade handen i fickan och grep tag om min mobil. Jag hade sparat
mejlet han hade skickat tillbaka. Uppenbarligen hade mitt mejl som bett
om biljetter varit ett test. Vem ber om VIP biljetter dagen före? Såklart skulle
det vara slutsålt. Svaret var ett test. Som han klarade. Det finns inte många som
honom nu för tiden.
Platserna är slut, men jag lyckades övertala en kompis att ge mig hans. Vill du ha dem?
-Jo
De flesta andra jag känner skulle svarat med "Visst, jag har platser" om de hade
lyckats få tag på några.
"Du, kom nu." Jag tittade upp, vi hade visst kommit längst fram i kön och
jag följde efter Abigail och hennes vänner in genom dörren.
Där inne lämnade vi in våra ytterkläder till Garderobs vakten och följde sedan vita
pilar målade på golvet in i en väldigt stor Aula. I en halvcirkel mot väggen längst
bort, ungefär en meter högt fanns en stor scen. Väggen bakom den var täckt med
ett draperi så det var fullt möjligt att det var öppet där.
På scenen stod röd kista i människostorlek. Saken var den att det bara var ramen
som stod där. De fyra röda väggarna låg på golvet runt den. Omkring scenen stod
en massa bord med långa vita bordsdukar och fyra eller fem svarta stolar i gammalt
trä.
På borden vi varje sittplats fanns det också svarta lädermappar som det stod
Meny på med snirkliga silver bokstäver. I mitten på bordet fanns det också ett vitt
papper med efternamn i svart text.
Vi hittade ganska fort bordet som det stod "Blackbird" på och satte oss tillrätta mitt
framför scenen. Åh jösses så sliskigt.
Bakom oss, ovanför ingången så fanns det balkonger med sittplatser, för de som
inte hade råd eller lust att betala för den extremt dyra maten. Jag suckade, gav
balkongen en sista blick och tittade sedan på medans resten av lokalen fylldes.
I bakgrunden av allt chattrande från människorna kunde man höra lugn dov
orgelmusik och en oregelbunden kyrkklocka.
Det var fortfarande två bord som saknade innehavare då de stängde ingången.
Joey hade berättat tidigare att ifall man var sen så var man tvungen att vänta utanför
tills andra akten. Uppträdandet hade 3 akter, förrätt, varmrätt och efterrätt.
Då dörrarna smällt igen blev orgelmusiken något högre och en grå dimma började
spridas över golvet. Inget på scenen utan runt besökars fötter och bord. Ett frågande
mummel började spridas och då kom i en lång rad servitörer inflytandes i rummet.
De var klädda i vita kostymer, frostat vitt smink i ansiktet och vitt hår. De delade upp
sig och gled upp mot varsitt bord. Då våran privata servitör kom upp till oss och bad
oss om våran order så tittade jag ner och noterade jag att han hade helt snövita inlines.
Man fick välja mellan tre förrätter, tre varmrätter och tre efterrätter. Vi gjorde våra val
och servitören försvann tillsammans med de andra servitörerna mot utgången.
Belysningen dämpades några snäpp och musiken ökade i volym
och tempo.
In genom dörren som servitörerna hade lämnat öppen så dansade nu en flicka, klädd i
vitt. Som den vita svanen Odette från baletten Svansjön.
Joey hade skrivit att han anställt en balettdansare som assistent under det här
uppträdandet, hans kollegor hade fnyst åt hans val. Men jag måste hålla med Joey om
att det gav en viss känsla. Hon dansade genom röken på golvet, kom tillslut fram till
scenen och tog sig graciöst upp på den. Väl där så dansade hon fram till kistramen,
gjorde piruetter runt den och igenom den.
Man fick intrycket att det inte fanns något fuffens där. Hon hoppade också på golvet
och man hörde över orgelmusiken att marken under ramen var solid.
Balettdansösen lyfte smidigt en av väggarna till kistan från golvet och gjorde en
dansrörelse. Fråga inte mig, jag kan dansa någotsånär men jag har aldrig gått balett.
Sedan bankade hon den i marken så man hörde att den var solid och satte fast den
längst bak i ramen. Hon gjorde likadant med den vänstra och den högra väggen men
när hon kom till den väggen som skulle sättas fast längst fram så pekade hon ut ett
hål som satt i ett hörn. Hålet var något större än en näve och hon vinklade väggen
då hon satte fast den så att hålet hamnade ner mot golvet.
Hon bugade sig djupt och började göra piruetter i ett varv runt kistan, då hon kommit
runt så gav publiken ifrån sig ett förvånat "OH!" Musiken hade blivit hårdare och hon
hade förvandlats till den svarta svanen Odile.
Hennes rörelser kändes mer hotfulla men de var fortfarande lika graciösa. Därnäst
tog hon sig ner från scenen och försvann ut genom dörren som fortfarande stod
öppen. Några sekunder senare kom servitörerna ut från samma dörr och serverade
oss våra förrätter. Allas blickar var undertiden fastnaglade på kistan på scenen.
Jag höll istället servitörerna underuppsikt.
Musiken blev lugnare och dovare och då servitörerna försvunnit så hade folk börjat
småäta på sina förrätter fortfarande dock med kistan under övervakning. "Men titta!"
Började mummlas runt borden för nu såg man en liten vit kanin hoppa försiktigt över
scenen.
Den rörde på sina långa öron, lyfte sin nos mot taket, vädrade och hoppade mot kistan.
Då den nådde fram så kröp den in genom hålet i kistan och genast så började det komma
knackande ljud från kistan. Tillslut så föll väggen framåt och slog i golvet. Istället för att se
en liten ensam kanin sitta där så stod nu isället Joey där i samma kläder som jag hade
sett honom i tidigare.
Men nu var han sminkad. Han hade långa pärlbeklädda fejkögonfransar på sitt högra öga,
faktiskt så var det bara hans högra sida som var sminkad. På huvdet hade han också en
hög top hat full med dekorationer på hattens vänster sida.
Han hade en morot i munnen, som han tog ur med vänster hand samtidigt som han tog
av sig sin hatt med höger och gjorde en svepande gest med den. Han höll kvar hatten på
sidan och förde in moroten han höll i vänster hand in hatten. Man trodde att den skulle
stanna där men det visade sig att hatten inte hade något tak. Så handen kom ut på andra
sidan hatten men den höll inte längre i moroten utan i kaninen. Publiken lät uppskattande
och Joey tog ur handen och armen ur hatten och höll fortfarande i kaninen.
Men nu vinklade han hatten med sitt icke existerande tak mot golvet och slängde i
kaninen. Publiken gav ett förvånat utrop och hade väl förväntat sig att kaninen skulle falla
genom hatten och slå i golvet med det som slog i golvet var istället moroten. Kaninen hade
försvunnit igen.
Publiken började klappa men Joey la ett finger på sina läppar i en hyschande rörelse och
publiken tysnade. Han plockade upp ett gyllene fickur ur fickan på sina hotpants och tittade
på den. Med ett snett leende eftersom hans sminkade sida hade en längre sminkad mun
så förkunnade han;
"He won't be late." Sedan slängde han ner även den i hatten. Men....klockan kom aldrig ut
på andra sidan. Då lyfte han upp hattens tak för publikens beskådan och alla såg att den
nu faktiskt hade ett tak. Hans flin var större nu.
Jag satte min armbåge på bordet och hakan i handen för att gömma mitt eget hånflin.
Handen är snabbare ögat.
Part of an album
Camera info
Comment the photo
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rin-rin/486408807/
Visa toppen
Show footer