June
Thursday 31 March 2011 photo 2/2
|
Haha....ännu en liten bit, missade ni den jag postade igår
så får ni leta igen det ni missat.
Jag vill också minnas att jag sagt till några att Birdie var
runt 16 då han och hans bror flyttade från reservatet och
in till stan....jag har ändrat litegrann och han var nu 12 då
han flyttade in till stan och hans storebror är därför 7 år äldre
än honom....det passar bättre.
Det har gått en vecka sedan mitt succé debut framträdande och jag har varit jätte upptagen.
Jag hade trott att min pojkvän skulle bli mera svartsjuk över det, till och med kanske göra
slut, men han har inte frågat vart och med vem jag har varit på hela veckan.
Det hära kanske skulle funka ändå.
Ett mera deprimerade ämne är att Birdie inte har hört av sig eller svarat på mina mejl sedan
föreställningen och det svider. Vad kunde jag ha gjort för fel?
Det ringde på dörren så jag lämnade början på min självömkan i soffan och släpade mig
iväg för att öppna den. Det var troligtvis någon av min pojkväns vänner för mina vänner
brukar inte dyka upp oanmälda och jag skulle ändå på jobbet snart.
Jag slängde upp dörren och var påväg att ropa till min pojkvän som satt på den stationära
datorn i vårat sovrum att han hade besök. Men jag fick tunghäfta. Utanför dörren stod
Birdie tillsammans med två stora guitar fodral som stod lutade mot väggen i trapphuset
och en enorm svart ryggsäck som han bar på ryggen. Som om den inte vägde nått.
"Hej du, jag och Abigail har diskuterat det och bestämt oss för att slå upp våran
förlovning och jag undrar ifall jag kan stanna hos dig och din pojkvän medans jag
letar efter en egen lägenhet?" Mina ben kändes som gelé, jag måste somnat på soffan
och nu drömde jag. Birdie skulle aldrig göra något sådant här, det här var en elak dröm.
Jag nöp mig själv och insåg att jag faktiskt inte drömde.
"Jag måste fråga min pojkvän först, det är hans lägenhet." Muttrade jag. Nu ångrade jag
också att jag aldrig brytt mig om att skaffa en egen. "TROY! KAN DU KOMMA!" Ropade jag
inåt lägenheten och efter en minut eller två så kom Troy lunkandes ut till oss.
"Va'äre?"
~*~*~*~*~*~
Jag ställde ner koppen med svart kaffe på bordet framför honom och satte mig ner mitt emot
honom med min egen kopp. Jag har inte sett honom på flera år men det enda som ändrats
med honom är att han har skägg, ser några år äldre ut och att han nuförtiden dricker kaffe.
Jag finner honom dock fortfarande lika läskig som jag gjorde då vi var yngre. Förstår
ännu inte varför min bror envisades med att vi skulle umgås med honom.
"Hur mår Reno?" Frågade han min vänstra axel. Han såg aldrig folk i ögonen då han pratade
med dem.
"Som vanligt. Hur mår din storebror?" Muttrade jag, vi har igentligen inte mycket att prata om.
Jag borde inte skickat iväg Joseph till jobbet.
"Gift med barn." Svarade han, tog en klunk av kaffet och grimaserade. Jag tog en klunk av mitt
té. Världen är bra liten igentligen.
----------------------------------------------------------
A/N: Enligt västerländska sociala normer så ska man titta den
man pratar med i ögonen för att bevisa att man inte ljuger.
För en Navajo är det respeklös mot personens integritet att se
personen i ögonen då man pratar.
Det har gått en vecka sedan mitt succé debut framträdande och jag har varit jätte upptagen.
Jag hade trott att min pojkvän skulle bli mera svartsjuk över det, till och med kanske göra
slut, men han har inte frågat vart och med vem jag har varit på hela veckan.
Det hära kanske skulle funka ändå.
Ett mera deprimerade ämne är att Birdie inte har hört av sig eller svarat på mina mejl sedan
föreställningen och det svider. Vad kunde jag ha gjort för fel?
Det ringde på dörren så jag lämnade början på min självömkan i soffan och släpade mig
iväg för att öppna den. Det var troligtvis någon av min pojkväns vänner för mina vänner
brukar inte dyka upp oanmälda och jag skulle ändå på jobbet snart.
Jag slängde upp dörren och var påväg att ropa till min pojkvän som satt på den stationära
datorn i vårat sovrum att han hade besök. Men jag fick tunghäfta. Utanför dörren stod
Birdie tillsammans med två stora guitar fodral som stod lutade mot väggen i trapphuset
och en enorm svart ryggsäck som han bar på ryggen. Som om den inte vägde nått.
"Hej du, jag och Abigail har diskuterat det och bestämt oss för att slå upp våran
förlovning och jag undrar ifall jag kan stanna hos dig och din pojkvän medans jag
letar efter en egen lägenhet?" Mina ben kändes som gelé, jag måste somnat på soffan
och nu drömde jag. Birdie skulle aldrig göra något sådant här, det här var en elak dröm.
Jag nöp mig själv och insåg att jag faktiskt inte drömde.
"Jag måste fråga min pojkvän först, det är hans lägenhet." Muttrade jag. Nu ångrade jag
också att jag aldrig brytt mig om att skaffa en egen. "TROY! KAN DU KOMMA!" Ropade jag
inåt lägenheten och efter en minut eller två så kom Troy lunkandes ut till oss.
"Va'äre?"
~*~*~*~*~*~
Jag ställde ner koppen med svart kaffe på bordet framför honom och satte mig ner mitt emot
honom med min egen kopp. Jag har inte sett honom på flera år men det enda som ändrats
med honom är att han har skägg, ser några år äldre ut och att han nuförtiden dricker kaffe.
Jag finner honom dock fortfarande lika läskig som jag gjorde då vi var yngre. Förstår
ännu inte varför min bror envisades med att vi skulle umgås med honom.
"Hur mår Reno?" Frågade han min vänstra axel. Han såg aldrig folk i ögonen då han pratade
med dem.
"Som vanligt. Hur mår din storebror?" Muttrade jag, vi har igentligen inte mycket att prata om.
Jag borde inte skickat iväg Joseph till jobbet.
"Gift med barn." Svarade han, tog en klunk av kaffet och grimaserade. Jag tog en klunk av mitt
té. Världen är bra liten igentligen.
Visa toppen
Show footer