June
Wednesday 6 April 2011 photo 2/2
|
Sleep? What's that? O.o
Something I need right now? Oh....I see.
~*~*~*~*~*~
JOEYS POV
~*~*~*~*~*~
Ett hjärtskärande skrik ekade i lägenheten, jag lämnade stekpannan ensam
på spisen och rusade i väg mot vardagsrummet. Men jag tvärstannade i
dörröppningen. Birdie satt up i soffan med vidöppna tomma ögon och ett
vettskrämt uttryck i ansiktet.
Vad var det som pågick? Vad kunde jag göra? Troy kom upp bakom mig och
tittade in mot Birdie över min axel. Sedan plockade han upp nått från sin
bakficka och kollade på det. Det var min tub med sömnmedel, varför hade
han den?
Han suckade och gick förbi mig in i vardagsrummet där han plockade upp
Birdie. Sedan bar Troy ut honom ur vardagsrummet, förbi mig och i riktning
mot gästrummet. Jag följde efter och såg att medans jag hade börjat med
den sena middagen så hade Troy städat ur gästrummet. Han hade bara
lämnat en madrass med sängkläder på golvet och den lilla fotöljen i hörnet.
Han la ner Birdie på madrassen och bäddade ner honom med täcket och en
extra filt. Sedan släckte han lampan i taket, gick ur rummet och stängde
dörren efter sig.
"Va-" Började jag men då han vände sig om och tittade på mig så såg han
så irriterad ut att jag inte visste hur jag skulle börja.
"Det är ingen idé att du frågar honom om det imorronbitti, han kommer ändå
inte minnas nått." Det kändes som ett slag i ansiktet. Jag hade pratat med
Birdie i lite mer än ett år nu. Men jag visste ändå inget om honom. "Borde
inte du göra nått åt maten." Fortsatte han och då kände jag lukten av brända
kycklingfileér.
~*~*~*~*~*~
TROYS POV
~*~*~*~*~*~
Då vi umgicks med honom för cirka 10 år sedan så gick han alltid upp före
Fan fått på sig skorna. Det verkade inte ändrats, i och försig så var jag inte
bättre själv.
"Morron." Muttrade jag och nickade åt honom då han kom in smygandes
i köket med sin akustiska gitarr i släptåg. Han nickade tillbaka och satte
sig ner vid köksbordet på stolen mittemot mig med gitarren i knät.
Han gav det som låg på bordet en svepande blick och sedan slog han
några akord på gitarren. Jag lade ifrån mig cylindern och trasan och
blundade. Den verkade inte åldrats ett ögonblick, som att gitarren stannat
i tiden sedan Reno gav den till honom i present. Vilket liv det hade blivit
på våra föräldrar.
De hade krävt att jag och Reno skulle lära oss spela, de hade köpt oss
varsin gitarr och skickat oss på lektioner. Vilket vi såklart hatat. Att
uttrycka oss med musik intresserade oss inte. Vilket kanske var lite
skämmigt för två kompositör föräldrar.
Han spelade en melodi som jag inte kände igen.
Troligtvis var det något han bara drog till med på en höft. Ifall han nu
inte lärt sig noter under de åren jag inte känt honom.
Jag satt ett tag, omöjligt att säga hur länge, och bara lyssnade på
ljuden som porlade fram under hans flinka fingrar. Sedan öppnade
jag ögonen och plockade upp cylindern och den oljedränkta trasan
igen. Vid den sena middagen igår så hade Joseph frågat mig om
jag visste vad det var som var fel. Jag hade snäst åt honom att
det var inte något jag borde ge honom svar på.
Jag ogillar skvaller, vill man veta nått så ska man fråga källan.
Det blir mindre missförstånd på det sättet.
Med en suck bestämde jag mig för att det var lika bra att ta tjuren
vid hornen.
"Jag gissar att du inte tar din medicin." Jag tittade upp på honom,
mina händer arbetade själva med att olja det som behövdes. Jag
har gjort det hära så många gånger att jag kan göra det med
förbundna ögon. Han slutade spela och svarade efter några minuter.
"Att klippa ogräs med sax gör inte så stor skillnad." Min högra axel
uppskattade inte det svaret. Men själv tycker jag att det är smått
trevligt med nån som har associationsförmåga.
"Det är bättre att klippa ogräset med sax än att låta det växa vilt
tills man hittat rötterna." Svarade jag och riktade den än inte helt
ihopsatta halvautomatiska Glock 17 pistolen mot honom. Jag
hoppades på nån slags reaktion. Han kanske tillslut skulle
söka ögonkontakt.
Men det enda jag fick var ett svalt leende. Han är läskig. Det
spelar ingen roll vad andra säger. Som ungdom trodde jag att
han kunde se rakt igenom en utan att ens se på en. Det är
något jag nu som vuxen är kritiskt till men jag undrar ändå.
~*~*~*~*~*~
JOEYS POV
~*~*~*~*~*~
på spisen och rusade i väg mot vardagsrummet. Men jag tvärstannade i
dörröppningen. Birdie satt up i soffan med vidöppna tomma ögon och ett
vettskrämt uttryck i ansiktet.
Vad var det som pågick? Vad kunde jag göra? Troy kom upp bakom mig och
tittade in mot Birdie över min axel. Sedan plockade han upp nått från sin
bakficka och kollade på det. Det var min tub med sömnmedel, varför hade
han den?
Han suckade och gick förbi mig in i vardagsrummet där han plockade upp
Birdie. Sedan bar Troy ut honom ur vardagsrummet, förbi mig och i riktning
mot gästrummet. Jag följde efter och såg att medans jag hade börjat med
den sena middagen så hade Troy städat ur gästrummet. Han hade bara
lämnat en madrass med sängkläder på golvet och den lilla fotöljen i hörnet.
Han la ner Birdie på madrassen och bäddade ner honom med täcket och en
extra filt. Sedan släckte han lampan i taket, gick ur rummet och stängde
dörren efter sig.
"Va-" Började jag men då han vände sig om och tittade på mig så såg han
så irriterad ut att jag inte visste hur jag skulle börja.
"Det är ingen idé att du frågar honom om det imorronbitti, han kommer ändå
inte minnas nått." Det kändes som ett slag i ansiktet. Jag hade pratat med
Birdie i lite mer än ett år nu. Men jag visste ändå inget om honom. "Borde
inte du göra nått åt maten." Fortsatte han och då kände jag lukten av brända
kycklingfileér.
~*~*~*~*~*~
TROYS POV
~*~*~*~*~*~
Då vi umgicks med honom för cirka 10 år sedan så gick han alltid upp före
Fan fått på sig skorna. Det verkade inte ändrats, i och försig så var jag inte
bättre själv.
"Morron." Muttrade jag och nickade åt honom då han kom in smygandes
i köket med sin akustiska gitarr i släptåg. Han nickade tillbaka och satte
sig ner vid köksbordet på stolen mittemot mig med gitarren i knät.
Han gav det som låg på bordet en svepande blick och sedan slog han
några akord på gitarren. Jag lade ifrån mig cylindern och trasan och
blundade. Den verkade inte åldrats ett ögonblick, som att gitarren stannat
i tiden sedan Reno gav den till honom i present. Vilket liv det hade blivit
på våra föräldrar.
De hade krävt att jag och Reno skulle lära oss spela, de hade köpt oss
varsin gitarr och skickat oss på lektioner. Vilket vi såklart hatat. Att
uttrycka oss med musik intresserade oss inte. Vilket kanske var lite
skämmigt för två kompositör föräldrar.
Han spelade en melodi som jag inte kände igen.
Troligtvis var det något han bara drog till med på en höft. Ifall han nu
inte lärt sig noter under de åren jag inte känt honom.
Jag satt ett tag, omöjligt att säga hur länge, och bara lyssnade på
ljuden som porlade fram under hans flinka fingrar. Sedan öppnade
jag ögonen och plockade upp cylindern och den oljedränkta trasan
igen. Vid den sena middagen igår så hade Joseph frågat mig om
jag visste vad det var som var fel. Jag hade snäst åt honom att
det var inte något jag borde ge honom svar på.
Jag ogillar skvaller, vill man veta nått så ska man fråga källan.
Det blir mindre missförstånd på det sättet.
Med en suck bestämde jag mig för att det var lika bra att ta tjuren
vid hornen.
"Jag gissar att du inte tar din medicin." Jag tittade upp på honom,
mina händer arbetade själva med att olja det som behövdes. Jag
har gjort det hära så många gånger att jag kan göra det med
förbundna ögon. Han slutade spela och svarade efter några minuter.
"Att klippa ogräs med sax gör inte så stor skillnad." Min högra axel
uppskattade inte det svaret. Men själv tycker jag att det är smått
trevligt med nån som har associationsförmåga.
"Det är bättre att klippa ogräset med sax än att låta det växa vilt
tills man hittat rötterna." Svarade jag och riktade den än inte helt
ihopsatta halvautomatiska Glock 17 pistolen mot honom. Jag
hoppades på nån slags reaktion. Han kanske tillslut skulle
söka ögonkontakt.
Men det enda jag fick var ett svalt leende. Han är läskig. Det
spelar ingen roll vad andra säger. Som ungdom trodde jag att
han kunde se rakt igenom en utan att ens se på en. Det är
något jag nu som vuxen är kritiskt till men jag undrar ändå.
Comment the photo
så, har han lärt sig noter? :P själv tycker jag att troy är är intressantare att läsa än joey :P kan bero på att han ser lite djupare. x3
När man ska skicka en kniv skickar man den alltid med eggen bort från personen också.
Frågan är "medicin mot vad"? och om det finns nån förklaring till sömnmedicinen där.
XD jadu, vi får se ifall vi får veta ^^;
(jag vet ju men XDDD )
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rin-rin/487708846/
Visa toppen
Show footer