Saturday 11 June 2011 photo 1/13
|
:P okejdå....ni får en liten bit till.....
She unsheathed her sword and held it high above her head, before she struck
Ugh, jag slog huvudet några gånger i mitt vita datorbord, ställde mig upp och gick några varv i mitt fläckvist städade sovrum innan jag slängde mig på min säng. Det gick helt enkelt inte att skriva något just nu.
Jag kastade ett öga på min hög med ny lånade böcker, stirrade ingående på mina väl använda spelkonsoler och högen med nya än ej utspelade spel. Inget tilltalade mig så jag slängde täcket över huvudet och kröp ihop i mörkret.
Det enda ljudet jag hörde var sekundvisarens slag från väckarklockan på nattduksbordet bredvid mig. Det var lugnt, mörkt, tyst och skönt. För lugnt och tyst. Jag satte mig upp i sängen och det svarta täcket föll av mig. Hur länge har det varit så tyst?
Jag kunde inte minnas när jag sist hörde ljudet av TVn, vilket skrämde mig något. Jag ålade ur sängen, gick igenom hallen och stannade i dörren till mitt eget lilla krypin. Väl där lyssnade jag och tittade ut mot trappen men jag hörde fortfarande inget. De brukar ha på TVn väldigt högt.
"Linn?! Luce?!" Jag fick inget svar. Vad kunde de hålla på med för bus? "LINN! LUCE!" Jag skrek högre men jag fick fortfarande inte något svar.
Skulle jag gå ner och leta efter dem eller var jag alldeles för paranoid nu? De kanske bara hade gömt sig någonstans och väntade på att jag skulle leta efter dem? Men de vet att jag inte uppskattar lekar.
Jag tog ett steg framåt och då ringde det på dörren. Vad skulle jag prioritera? Leta efter mina småsystrar eller gå och kolla vem det var som stod och väntade vid dörren?
Dörren är inte mitt ansvar eftersom de enda besökarna vi får är sådana som vill träffa mina föräldrar och de var iväg på jobb. Mina småsyskon var däremot mitt ansvar eftersom jag får betalt för att ta hand om dem.
Jag drog igen min dörr efter mig och traskade igenom hallen. Men jag skyndade förbi trappen och la handen på ytterdörren.
Besökare till våra föräldrar brukar ringa på dörren till pappas hemmakontor och mina småsyskon har säkert bara gömt sig någonstans.
Jag slängde upp dörren och möttes av en syn jag inte hade förväntat mig. En blond lång och muskulös man stod på de polerade stenarna utanför våran ytterdörr. Framför honom stod Linn och Luce i smutsiga kläder men med lyckliga flin i sina ansikte.
"Du kanske ska ha bättre uppsikt över dina ungar, jag hittade dem lekandes med min hund." Muttrade mannen och vände om. Jag har sett honom i kvarteret förut då jag rastat hundarna. Han verkar dejta en av systrarna som bor i det gula huset längre ner på gatan.
Jag följde honom med blicken medan han knallade över våran utfart och då han försvann bakom våran häggmispel-häck blängde jag ner på mina småsyskon. De började se smått oroliga ut.
"Vad har jag sagt om att prata med främlingar?" De log igen.
"Men farbror polisen är ingen främling." Jag kanske har sett honom i området förut men de kan omöjligt sett honom.
"Ja, titta vad vi fått!" Avslutade Luce sin tvillings anförande samtidigt som de båda höll upp varsin klubba.
Jag tog tag i min näsrygg med tumme och pekfinger. De hade helt ignorerat alla punkter jag hade försökt tvinga in i deras tjocka skallar. Man pratar inte med främlingar, man håller sig ifrån främlingar med djur, man litar inte på att de är vad de säger sig vara och man tar för allt i världen inte emot godis från dem.
"Vad gjorde ni ens utanför huset?" Jag försökte hålla mig från att skrika på dem. Det här var något som jag nog måste lämna över till mamma och pappa för de lyssnar uppenbarligen inte på mig.
De såg oroliga ut igen och slängde en blick på varandra. Sedan muttrade Luce med gråt i halsen.
"Ojdå, vi glömde då vi mötte hunden." Hon såg ner på golvet och hennes ögon började bli fuktiga så Linn fortsatte.
"Vi såg en man på TV som sa att alla homeller och bieller borde skjutas och brinna i helvetet så vi bestämde oss för att skynda oss att varna Joey för mannen innan han kom. Vi kanske är försena nu."
Jag kastade ett öga på min hög med ny lånade böcker, stirrade ingående på mina väl använda spelkonsoler och högen med nya än ej utspelade spel. Inget tilltalade mig så jag slängde täcket över huvudet och kröp ihop i mörkret.
Det enda ljudet jag hörde var sekundvisarens slag från väckarklockan på nattduksbordet bredvid mig. Det var lugnt, mörkt, tyst och skönt. För lugnt och tyst. Jag satte mig upp i sängen och det svarta täcket föll av mig. Hur länge har det varit så tyst?
Jag kunde inte minnas när jag sist hörde ljudet av TVn, vilket skrämde mig något. Jag ålade ur sängen, gick igenom hallen och stannade i dörren till mitt eget lilla krypin. Väl där lyssnade jag och tittade ut mot trappen men jag hörde fortfarande inget. De brukar ha på TVn väldigt högt.
"Linn?! Luce?!" Jag fick inget svar. Vad kunde de hålla på med för bus? "LINN! LUCE!" Jag skrek högre men jag fick fortfarande inte något svar.
Jag tog ett steg framåt och då ringde det på dörren. Vad skulle jag prioritera? Leta efter mina småsystrar eller gå och kolla vem det var som stod och väntade vid dörren?
Dörren är inte mitt ansvar eftersom de enda besökarna vi får är sådana som vill träffa mina föräldrar och de var iväg på jobb. Mina småsyskon var däremot mitt ansvar eftersom jag får betalt för att ta hand om dem.
Jag drog igen min dörr efter mig och traskade igenom hallen. Men jag skyndade förbi trappen och la handen på ytterdörren.
Besökare till våra föräldrar brukar ringa på dörren till pappas hemmakontor och mina småsyskon har säkert bara gömt sig någonstans.
Jag slängde upp dörren och möttes av en syn jag inte hade förväntat mig. En blond lång och muskulös man stod på de polerade stenarna utanför våran ytterdörr. Framför honom stod Linn och Luce i smutsiga kläder men med lyckliga flin i sina ansikte.
"Du kanske ska ha bättre uppsikt över dina ungar, jag hittade dem lekandes med min hund." Muttrade mannen och vände om. Jag har sett honom i kvarteret förut då jag rastat hundarna. Han verkar dejta en av systrarna som bor i det gula huset längre ner på gatan.
Jag följde honom med blicken medan han knallade över våran utfart och då han försvann bakom våran häggmispel-häck blängde jag ner på mina småsyskon. De började se smått oroliga ut.
"Vad har jag sagt om att prata med främlingar?" De log igen.
"Men farbror polisen är ingen främling." Jag kanske har sett honom i området förut men de kan omöjligt sett honom.
"Ja, titta vad vi fått!" Avslutade Luce sin tvillings anförande samtidigt som de båda höll upp varsin klubba.
Jag tog tag i min näsrygg med tumme och pekfinger. De hade helt ignorerat alla punkter jag hade försökt tvinga in i deras tjocka skallar. Man pratar inte med främlingar, man håller sig ifrån främlingar med djur, man litar inte på att de är vad de säger sig vara och man tar för allt i världen inte emot godis från dem.
"Vad gjorde ni ens utanför huset?" Jag försökte hålla mig från att skrika på dem. Det här var något som jag nog måste lämna över till mamma och pappa för de lyssnar uppenbarligen inte på mig.
De såg oroliga ut igen och slängde en blick på varandra. Sedan muttrade Luce med gråt i halsen.
"Ojdå, vi glömde då vi mötte hunden." Hon såg ner på golvet och hennes ögon började bli fuktiga så Linn fortsatte.
"Vi såg en man på TV som sa att alla homeller och bieller borde skjutas och brinna i helvetet så vi bestämde oss för att skynda oss att varna Joey för mannen innan han kom. Vi kanske är försena nu."
Annons
Comment the photo
Insomnalia
Sat 11 Jun 2011 14:54
"Vi såg en man på TV som sa att alla homeller och bieller borde skjutas och brinna i helvetet så vi bestämde oss för att skynda oss att varna Joey för mannen innan han kom. Vi kanske är försena nu."
Men naw! D:
Men naw! D:
Insomnalia
Sun 12 Jun 2011 01:00
Åtmindstånde borde man få sy igen munnen på vissa. (de kan faktiskt sondmatas)
Goldfin
Sat 11 Jun 2011 13:39
Mawwww Dx> <333333 *dööör* (Det första jag hade tänkt skriva var "*pusta ut* Vad bra att de var okej~!" men... mawwwwww! #>o<# *squeee*)
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rin-rin/491313184/