XD orsaken till den förra frågan var för att jag var lite osäker här på den sista paragrafen men eftersom jag bara hunnit få ett svar på den frågan och jag måste fara nu så tar jag vad hade tänkt ändå :P

En djup suck undslapp mina läppar. Jag har stått lutad mot ytterväggen till värdshuset jag spenderat natten på ett bra tag nu. Han är sen.

Han lämnade av mig här igår kväll och sa att han skulle möta mig här igen nu på morgonen. Har han ångrat sig?

Jag drog en hand genom mitt hår men handen fastnade för att värdshusvärdens dotter flätade mitt hår i morse. Med en suck ryckte loss min hand medan jag tittade ut på myllret av alver, människor och feer som trängdes på gatan framför mig. De var nog alla på väg till sina jobb.

Verkade vara en överrepresentation av feér, var det nått slags feé konvent i närheten?

Jag suckade ännu en gång och tryckte mig från väggen jag lutat mig mot och in i folksamlingen. Jag stod och blev puttad runt en bit av människor och alver som hade bråttom, vissa bad mig inte så snällt att flytta på mig.

Vad skulle jag göra nu? Vänta tills han kom och kanske missa ett besök i biblioteken innan jag måste fara till mötet med Portalmästaren, eller gå själv till biblioteken och kanske missa honom? Det var ett svårt val.

Någon tryckte sig mot min mage men då jag tittade neråt så var det ingen där. På marken framför mig låg det en tygbit och en kniv full av blod. Jag lade handen på min mage och tittade sedan ner på min nu röda hand.

Min vita kappa började bli mer och mer röd. Jag visste att människor vad svaga, men var de verkligen såhär ömtåliga?

"WYNN!" Kir kom flygande mot mig genom folkhavet som nu mer eller mindre hade stannat upp och stirrade storögt på mig.

"Jag tror att jag blöder?" Sa jag och höll upp min röda hand mot honom.

"IDIOT!" Var hans svar, men jag såg honom inte. Min kropp lydde mig inte längre för den sjönk ihop på marken där jag stått och jag kunde inte rikta mitt huvud mot hans röst längre.

"NÅN KALL' PÅ VAKT'N'" Skrek han medan min syn blev suddig i kanterna och sedan helt svart även fast jag kunde svära på att jag fortfarande hade mina ögon öppna.

Allt annat än bra. Just innan jag for sa Rand åt mig att hålla mig så långt borta från vakter och sjukpersonal som möjligt.

~~

Plötsligt ven en vit blixt förbi bakom mina ögonlock och jag öppnade dem försiktigt. Jag kisade ut i ett annars väldigt mörkt rum, men ovanför mig lös ett kallt cyan ljus. Rummet var tomt men dörren öppnades och in kom en kvinna iklädd, iklädd, iklädd, åh. In kom en naken kvinna och sprutade grädde på min mage.

Jag blundade och när jag öppnade ögonen igen så var rummet tomt. Men jag hade fortfarande grädde på magen.

Min kropp lydde mig igen så jag lyfte armen. Petade lite i den förmodade grädden och tittade på mitt vita finger ett ögonblick innan jag stoppade in den i munnen. Det var inte grädde.

Jag grimaserade åt den bittra smaken men stoppade tillbaka fingret i geggan igen och stoppade än en gång fingret i munnen. Jag skulle upprepat mig några gånger till ifall inte någon kommit in i rummet.

"Du, de 'e int mat."Kir gav mig en skeptiskt min, som att han funderade över min hjärnkapacitet även fast det var min mage som blivit knivstucken.

"Men den är ätbar." Den innehöll inget som skulle vara skadligt invärtes för min människokropp. Förhoppningsvis.

"Du, de ä men' att den ska hel din kropp, he gör 'en int ifall du ät 'en." Han satte sig ner i en stol som stod bredvid min brits. Han såg så liten ut.

"Åh, är ni redan vaken herrn?" En alv kvinna kom in i rummet, hon var väldigt blek, nästan vit och hon var iklädd, åh. Det förklarade saken. Hon var iklädd en vit dräkt.

Med en orolig min slängde hon sin mörkblåa fläta över axeln och jag såg hennes namnskylt. 'Fågelskrika'.

"Ja?" Mumlade jag. "Borde jag inte vara det?"

"Eh, jo, ja...men. Våran sömn förtrollning kan inte brytas förens skadorna är helt läkta och med skadan som herrn hade så skulle ni varit i koma tills minst i slutet på nästa vecka." Hon la sin knutna näve mot sin mun och såg fundersam ut. "Men nu har den bara hållit i en timme." Hon gick fram mot mig och torkade bort det-som-såg-ut-som-grädde-men-inte-var-det från min mage med sin ärm.

Med mina nu nästan nya känselreceptorer så kittlade det väldigt mycket och jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte skratta. En väldigt underlig reaktion på beröring egentligen.

Min mage var nästan hel, bara ett svagt mörkt streck just ovanför min navel. Hon tryckte och klämde där i området ett tag och sedan tittade hon upp på mig igen.

"Hade ni druckit någon helande dryck eller ätit någon ört precis innan ni blev anfallen?" Hon klämde mig fortfarande på magen medan hon stirrade in i mina ögon.

"Eh, Ja..." Jag har alltid varit dålig på stora lögner. Det var nog mestadels därför som Rand sagt åt mig att hålla mig undan myndigheterna.

"Mm, Vi kan nog skriva ut er imorgon, men nu måste jag kalla på en vakt så att de kan förhöra er om attacken. Ursäkta mig." Hon släppte äntligen min mage, torkade av händerna på sina byxor och lämnade rummet. Jag vände mig mot Kir.

"Ska vi stick'?" Frågade han efter jag hade stirrat på honom ett tag med vad som borde varit ett hjälplöst uttryck.

"Ja, tack!" Jag rullade ur britsen och insåg att det enda jag hade på mig var ett par halvgenomskinliga byxor. "Jag är praktiskt taget näck. Var är mina kläder?" Undrade jag medan jag följde efter honom mot dörren. Han stack ut sitt huvud genom dörröppningen, tittade snabbt åt båda hållen innan han drog in huvudet igen och tittade upp mot mig.

Han tog in åsynen av mig med ett flin sedan lyfte han på en nyckel jag inte märkt förut som hängde i en kedja runt hans midja. Den såg ut som min, men det är inte bra att dra förhastade slutsatser.

Han vred på den i luften och ur ingenstans drog han fram en av kapporna och ett par av byxorna jag köpt förut. Han slängde dem på mig och jag skyndade mig att byta om.

Det var nog kanske min nyckel i alla fall, betyder det att vemsomhelst kan använda dem?

Fortfarande med samma flin på läpparna så kikade han ut genom dörren ingen, han såg väldigt uppspelt ut. Precis som Rand så gillar han visst adrenalinkickar. Då är det ju egentligen inte så konstigt att han bestämde sig för att följa med mig utan att ställa några frågor.

Han gav mig ett snabbt ögonkast och sedan försvann han ut i korridoren. Jag kilade ut efter honom och tillsammans skyndade vi oss långsamt genom byggnaden. Man får ju inte vara för uppenbart på rymmen.

"Det gick faktiskt smidigare än jag hade trott att det skulle göra." Skrattade jag samtidigt som jag tog sista steget ut genom ytterdörren.

"Säg int' så då-" Jag hann aldrig höra vad han hade tänkt säga för jag var tvungen att trycka mina händer hårt mot mina öron och klämma ihop mina ögon.

En hög signal ekade i mitt huvud och sedan skrek en hög röst;
VARNING! VARNING! VARNING! VAKTER I TJÄNST, PATIENT FÖRSÖKER LÄMNA BYGGNADEN! VARNING! VARNING! VAR-* Meddelandet upprepade sig men jag blev plötsligt medveten om att Kir slet mig i håret så jag öppnade ögonen och tittade upp på honom.

"Spring!" Var ordet som hans mun formade men jag hörde det inte.

Ju längre vi kom från byggnaden desto tystare blev rösten som brölade ut varningarna i mitt huvud och då vi tillslut hade stannat bakom en byggnad för att hämta andan så hörde jag den nästan inte alls.

"Va hän' ?" Undrade Kir efter han hade tagit några djupa andetag där han satt på marken bredvid mig. Jag tittade förbryllat på honom ett tag tills jag insåg att han nog inte hade hört rösten.

"Det var en öronskärande signal och sedan en röst som varnade för att jag höll på att fly. Jag trodde att mina öron skulle sprängas." Han gjorde en grimas men jag hann inte försöka tolka den innan den var borta.

"Tror de' e' ba menin' att vakt'n ska hö'ren." Aj då, hade han börjat misstänka att jag inte var vad jag gav mig ut för att vara?

"Ahaha-a! Jag måste ha väldigt bra hörsel." Klämde jag fram med ett krystat leende. Han lyfte ett ögonbryn och gav mig det gamla vanliga flinet som jag nu började ogilla.

"Du, kan du prata Férn?" Jag var på vippen att svara honom på samma språk han just talat utan att tänka efter före. Rand har sagt att människor bara kan prata det allmänna språket, med undantag för xellenice som behövs för magi användning. Men bara ett litet antal människor lyckas lära sig några av de andra.

"Eh, jao, lite grann." Svarade jag på Férn. Det skulle inte kännas bra att ljuga för honom nu då han ställde mig en så direkt fråga.

kan du lägga hela berättelsen från början i en mapp så man kan läsa från start??