June
Friday 2 September 2011 photo 3/3
|
Puh, tur att det inte är så långt emellan Nicole och Nicolai.....
konan godkände planen och det är nu Nicole som är Axis sekreterare.....XD
och jag är glad att jag inte behövde ändra aldeles för mycket i det jag
redan hade skrivit...kunde faktiskt använda samma meningar som
Nicolai använt och behövde bara ändra på vad de gjorde.......men iallafall,
här är kapitel 1 är fortfarande osäker på titel så det skriver jag inte XDD
Kapitel 1
Jag hoppade från förrådstaket in genom det öppna fönstret på andra våningen samtidigt som telefonen på mitt skrivbord började ringa. Med ett gutturalt morrande som övergick i en suck, då mitt struphuvud klarade av det, snubblade jag över mina egna fötter fram till skrivbordet där jag lyfte på luren.
"Va'äre?" Väste jag fram och ögnade kläderna som låg kvar på golvet där jag hade lämnat dem för några timmar sedan. Jag la luren mellan mitt öra och min axel och sträckte mig efter mina kallingar.
"Herrn? En klient vill tala med er." Jag muttrade några väl valda svordomar och drog på mig kalsongerna i samma veva som jag tog tag i luren igen för att lyfta upp det nu förstora nithalsbandet från min hals och slänga det i en skrivbordslåda. Har folk aldrig hört talas om att ringa och boka tid?
"En minut." Svarade jag och slängde på luren.
Jag kastade på mig resten av kläderna och sjönk ner i min bekväma läderstol bakom skrivbordet i samma sekund som dörren till mitt kontor öppnades. In kom en man i svart kostym bärandes på en svart läderportfölj. Han stängde dörren försiktigt efter sig och tittade sedan upp på mig.
"Är ni Alexander Grey, detektiven?" Han såg rysligt skeptisk ut så jag slängde ett öga i helkroppsspegel som hängde på väggen bredvid skrivbordet. Jag hade mitt vanliga lime gröna tjocka och långa hår, nu väldigt rufsigt eftersom jag inte haft tid att kamma det, och mitt ansikte såg väldigt kalt ut enligt min egen åsikt eftersom jag inte haft tid att sminka mig men jag hade i alla fall min Erl-piercing. Jag var klädd i ett svart linne tillsammans med svarta hotpants, svart och vit randiga strumpbyxor och svarta läder boots. Inte direkt vanliga kläder på en kille och definitivt inte stereotypen för en detektiv.
"Ja, det är jag." Han kastade ett öga på dörren, såg nästan redo ut att springa härifrån, men sedan kollade han ner på ett visitkort han höll i handen och sedan tillbaka upp på mig igen. Jag la en slinga med grönt hår bakom mitt öra och ryckte på det, han reagerade inte alls.
Vanligtvis då människor ser mina spetsiga öron ser man hur de desperat försöker att inte stirra. De som är lite modigare och inte är medvetna eller helt enkelt inte bryr sig om sociala normer brukar fråga om de får peta eller hur mycket de kostade. Beroende på mitt humör så drar jag till med en hög summa eller så säger jag att det bara är teatersmink. Men sedan så är de ju de som inte reagerar alls, antingen så är de väldigt ouppmärksamma eller så vet de helt enkelt mer än vad som vanligtvis är brukligt.
Han harklade sig och jag lyfte på ett ögonbryn. Fortfarande med ett väldigt obekvämt uttryck så stoppade han visitkortet i sin kavajficka och plockade upp en tidning ur sin portfölj.
"Har ni hört om tavelstölden som hände förra vecka?" Jag nickade och han stoppade tillbaka tidningen i portföljen. "Det är så att jag är advokat och en av mina klienter, Jaiden Smith, har blivit anklagad för stölden och han vill att ni ska bevisa att han är oskyldig."
Jag lyfte båda ögonbrynen, det är sällan jag får sådana förfrågningar från främlingar. Civila brukar bara anställa mig för att bevaka otrogna äkta makar. Det brukar vara mina vänner inom polisen som frågar mig om hjälp vid mord och stöld.
"Jag skulle vilja prata med honom innan jag bestämmer mig för att ta jobbet eller inte." Advokaten såg ytterst besvärad ut.
"Det går att ordna nu på direkten, han väntar på dig i häktet." Svarade han nervöst och jag flinade medan jag ställde mig upp.
"Bra, möter dig nere i lobbyn. Måste sätta på lite smink innan jag lämnar lokalen." Han drog in lite luft och ögonen vidgades.
"Mm." Mumlade han, innan han vände sig om och flydde ut genom dörren. Jag fånlog för mig själv, plockade upp mitt sminketui ur en av skrivbordslådorna och strosade fram till min helkroppsspegel. Väl där tände jag på lamporna som hängde på väggen ovanför spegeln och påbörjade projektet.
Då jag var klar plockade jag upp min axelväska från golvet, slängde i etuiet och promenerade ut genom dörröppningen med väskan på axeln. Jag slängde ett snabbt ögonkast åt Nicoles håll och slängde igen dörren.
"På väg ut någonstans, herrn?" Frågade hon utan att titta upp.
"Jo, en ny möjlig klient." Jag gav mitt lilla väntrum en kritisk blick, det är sällan jag går den här vägen men rummet ser annorlunda ut varje gång. Denna gång hade hon ställt två höga och gröna växter med rosa blommor på varsin sida om dörren in till mitt kontor. Kortsidan på min vänstra sida upptogs av några fler enorma blommor tillsammans med hennes egna skrivbord och mittemot henne på den andra kortsidan stoltserade väntesoffan med kaffeautomaten på ena sidan och resten av stolarna på den andra.
"Åh." Svarade hon nedlåtande och gav naglarna på sin vänsterhanden ett kritiskt ögonkast innan hon fortsatte fila dem.
"Visstja, kan du nästa gång kräva att de bokar en tid istället för att bara ringa in dem. Jag är inte så fasligt road av att plötsligt bli avbruten ifall jag håller på med nått." Jag låste dörren och la nyckeln i min väska. Hon himlade med ögonen och dömde sin naglar värdiga nog att plocka upp ett av de många nagellacken hon förvarade i sina skrivbordslådor.
"Du har sagt det några gånger redan och han hade faktiskt en tid. Det står i din kalender." Det lät ju logiskt, som något jag borde bett om redan. Problemet är bara att jag har minne som en guldfisk men efter några miljoner år så är nog det bara naturligt.
"Du får börja sätta post-it lappar på min spegel eller nått." Penseln stannade ovanför den första nageln och hon gav mig ett ögonkast. Verkar som att det blir rosa idag. Troligtvis för att matcha den rosa tajta t-shirten som räckte just ner till grenen.
"Jag får nog sätta dem på ditt fönster istället, men skynda dig nu innan klienten blir less på att vänta." Hennes blick återvände till naglarna och hon fortsatte att måla dem. Jag undrar hur många oanständiga förslag hon får då hon går igenom den här stadsdelen på väg hem från jobbet på kvällarna.
Jag segade mig ut genom mottagningsrummet och slängde igen ytterdörren så att skylten med mitt namn och yrke skallrade mot det skottsäkra glaset. Som jag har förstått det så är det mänskligt beteende att uppföra sig som ett barn då man blir behandlat som ett. På senare tid har jag inte haft några problem att minnas det i alla fall.
Mitt lilla kontor ligger inhyst i ett tvåvånings kontorshus en bra bit utanför centrum i ett bostadsområde på nedgång. Vilket betyder att de andra innevånarna i huset för det mesta bara rör sig utanför sina egna kontor just före 8 på morgonen och en bit efter klockan 17 på kvällen.
Så på min väg mot trapphuset stannade jag till vid den öppna hissdörren, någon hade troligtvis gått för att handla lunch och sedan kommit tillbaka efter advokaten hade åkt ner. Jag gick in, tryckte på bottenvånings knappen och skyndade mig ut innan den stängde igen dörrarna.
Jag flinade för mig själv, rusade mot trapphuset och tog trapporna fyra i taget. Vid tillfällen som denna är det verkligen en fördel att inte vara människa. Jag blir inte andfådd av sådana här korta sträckor. Tyst och långsamt öppnade jag dörren och kikade ut mot hissen. Precis som förväntat så stod advokaten där och tittade förväntansfullt på hissdörren.
Den öppnades och hans ansikte föll, det var tomt där inne. Han stack in huvudet och kollade runt men han såg mig inte, eller någon annan som hissen skulle kunnat tagit ner för den delen. Med ett förbryllat ansiktsuttryck kollade han på klockan och sedan stirrade han upp på mig där jag stod lutad mot dörrkarmen till trapphuset och garvade.
En bekant till mig har försökt övertala mig om att skadeglädjen är den enda sanna glädjen och jag måste nog säga att en liten bit av det är nog sant. För jag fann glädje i hans väldigt irriterade uttryck men sorgligt nog rann det väldigt snabbt av honom.
"Jag har min bil här utanför." Antingen är han väldigt van vid att folk retas med honom eller så var det väldigt viktigt för honom att jag frikände hans klient. Vilket var konstigt i sig, advokater har egna utredare varför skulle de anställa mig?
Vi gick ut genom den slitna entrén och då vi kom till den lilla parkeringen utanför så möttes vi av en ung kille som just höll på att fiska upp låsknappen med en slimjim på en silverfärgad BMW av den nyare varianten. Inte vidare smart att ta med en sådan bil till det här området.
"VAD FAN GÖR DU! " Advokaten viftade med armarna och rusade mot det stackars killen som ryckte upp sin slimjim och flydde.
Advokaten tittade närmare på sin dörr och sedan på plastkilen och gummiklubban som låg kvar på marken. Då jag kom fram till honom hörde jag honom muttra för sig själv. 'Min bil...undrar om försäkringen täcker det här.'
"Tsk tsk, du har då fått behålla fälgarna, det brukar vara det första som ryker i de här krockarna. Jag kan trycka in det där om du vill också." Kvittrade jag och klappade honom på axeln.
och jag är glad att jag inte behövde ändra aldeles för mycket i det jag
Kapitel 1
Jag hoppade från förrådstaket in genom det öppna fönstret på andra våningen samtidigt som telefonen på mitt skrivbord började ringa. Med ett gutturalt morrande som övergick i en suck, då mitt struphuvud klarade av det, snubblade jag över mina egna fötter fram till skrivbordet där jag lyfte på luren.
"Va'äre?" Väste jag fram och ögnade kläderna som låg kvar på golvet där jag hade lämnat dem för några timmar sedan. Jag la luren mellan mitt öra och min axel och sträckte mig efter mina kallingar.
"Herrn? En klient vill tala med er." Jag muttrade några väl valda svordomar och drog på mig kalsongerna i samma veva som jag tog tag i luren igen för att lyfta upp det nu förstora nithalsbandet från min hals och slänga det i en skrivbordslåda. Har folk aldrig hört talas om att ringa och boka tid?
"En minut." Svarade jag och slängde på luren.
Jag kastade på mig resten av kläderna och sjönk ner i min bekväma läderstol bakom skrivbordet i samma sekund som dörren till mitt kontor öppnades. In kom en man i svart kostym bärandes på en svart läderportfölj. Han stängde dörren försiktigt efter sig och tittade sedan upp på mig.
"Är ni Alexander Grey, detektiven?" Han såg rysligt skeptisk ut så jag slängde ett öga i helkroppsspegel som hängde på väggen bredvid skrivbordet. Jag hade mitt vanliga lime gröna tjocka och långa hår, nu väldigt rufsigt eftersom jag inte haft tid att kamma det, och mitt ansikte såg väldigt kalt ut enligt min egen åsikt eftersom jag inte haft tid att sminka mig men jag hade i alla fall min Erl-piercing. Jag var klädd i ett svart linne tillsammans med svarta hotpants, svart och vit randiga strumpbyxor och svarta läder boots. Inte direkt vanliga kläder på en kille och definitivt inte stereotypen för en detektiv.
"Ja, det är jag." Han kastade ett öga på dörren, såg nästan redo ut att springa härifrån, men sedan kollade han ner på ett visitkort han höll i handen och sedan tillbaka upp på mig igen. Jag la en slinga med grönt hår bakom mitt öra och ryckte på det, han reagerade inte alls.
Vanligtvis då människor ser mina spetsiga öron ser man hur de desperat försöker att inte stirra. De som är lite modigare och inte är medvetna eller helt enkelt inte bryr sig om sociala normer brukar fråga om de får peta eller hur mycket de kostade. Beroende på mitt humör så drar jag till med en hög summa eller så säger jag att det bara är teatersmink. Men sedan så är de ju de som inte reagerar alls, antingen så är de väldigt ouppmärksamma eller så vet de helt enkelt mer än vad som vanligtvis är brukligt.
Han harklade sig och jag lyfte på ett ögonbryn. Fortfarande med ett väldigt obekvämt uttryck så stoppade han visitkortet i sin kavajficka och plockade upp en tidning ur sin portfölj.
"Har ni hört om tavelstölden som hände förra vecka?" Jag nickade och han stoppade tillbaka tidningen i portföljen. "Det är så att jag är advokat och en av mina klienter, Jaiden Smith, har blivit anklagad för stölden och han vill att ni ska bevisa att han är oskyldig."
Jag lyfte båda ögonbrynen, det är sällan jag får sådana förfrågningar från främlingar. Civila brukar bara anställa mig för att bevaka otrogna äkta makar. Det brukar vara mina vänner inom polisen som frågar mig om hjälp vid mord och stöld.
"Jag skulle vilja prata med honom innan jag bestämmer mig för att ta jobbet eller inte." Advokaten såg ytterst besvärad ut.
"Det går att ordna nu på direkten, han väntar på dig i häktet." Svarade han nervöst och jag flinade medan jag ställde mig upp.
"Bra, möter dig nere i lobbyn. Måste sätta på lite smink innan jag lämnar lokalen." Han drog in lite luft och ögonen vidgades.
"Mm." Mumlade han, innan han vände sig om och flydde ut genom dörren. Jag fånlog för mig själv, plockade upp mitt sminketui ur en av skrivbordslådorna och strosade fram till min helkroppsspegel. Väl där tände jag på lamporna som hängde på väggen ovanför spegeln och påbörjade projektet.
Då jag var klar plockade jag upp min axelväska från golvet, slängde i etuiet och promenerade ut genom dörröppningen med väskan på axeln. Jag slängde ett snabbt ögonkast åt Nicoles håll och slängde igen dörren.
"På väg ut någonstans, herrn?" Frågade hon utan att titta upp.
"Jo, en ny möjlig klient." Jag gav mitt lilla väntrum en kritisk blick, det är sällan jag går den här vägen men rummet ser annorlunda ut varje gång. Denna gång hade hon ställt två höga och gröna växter med rosa blommor på varsin sida om dörren in till mitt kontor. Kortsidan på min vänstra sida upptogs av några fler enorma blommor tillsammans med hennes egna skrivbord och mittemot henne på den andra kortsidan stoltserade väntesoffan med kaffeautomaten på ena sidan och resten av stolarna på den andra.
"Åh." Svarade hon nedlåtande och gav naglarna på sin vänsterhanden ett kritiskt ögonkast innan hon fortsatte fila dem.
"Visstja, kan du nästa gång kräva att de bokar en tid istället för att bara ringa in dem. Jag är inte så fasligt road av att plötsligt bli avbruten ifall jag håller på med nått." Jag låste dörren och la nyckeln i min väska. Hon himlade med ögonen och dömde sin naglar värdiga nog att plocka upp ett av de många nagellacken hon förvarade i sina skrivbordslådor.
"Du har sagt det några gånger redan och han hade faktiskt en tid. Det står i din kalender." Det lät ju logiskt, som något jag borde bett om redan. Problemet är bara att jag har minne som en guldfisk men efter några miljoner år så är nog det bara naturligt.
"Du får börja sätta post-it lappar på min spegel eller nått." Penseln stannade ovanför den första nageln och hon gav mig ett ögonkast. Verkar som att det blir rosa idag. Troligtvis för att matcha den rosa tajta t-shirten som räckte just ner till grenen.
"Jag får nog sätta dem på ditt fönster istället, men skynda dig nu innan klienten blir less på att vänta." Hennes blick återvände till naglarna och hon fortsatte att måla dem. Jag undrar hur många oanständiga förslag hon får då hon går igenom den här stadsdelen på väg hem från jobbet på kvällarna.
Jag segade mig ut genom mottagningsrummet och slängde igen ytterdörren så att skylten med mitt namn och yrke skallrade mot det skottsäkra glaset. Som jag har förstått det så är det mänskligt beteende att uppföra sig som ett barn då man blir behandlat som ett. På senare tid har jag inte haft några problem att minnas det i alla fall.
Mitt lilla kontor ligger inhyst i ett tvåvånings kontorshus en bra bit utanför centrum i ett bostadsområde på nedgång. Vilket betyder att de andra innevånarna i huset för det mesta bara rör sig utanför sina egna kontor just före 8 på morgonen och en bit efter klockan 17 på kvällen.
Så på min väg mot trapphuset stannade jag till vid den öppna hissdörren, någon hade troligtvis gått för att handla lunch och sedan kommit tillbaka efter advokaten hade åkt ner. Jag gick in, tryckte på bottenvånings knappen och skyndade mig ut innan den stängde igen dörrarna.
Jag flinade för mig själv, rusade mot trapphuset och tog trapporna fyra i taget. Vid tillfällen som denna är det verkligen en fördel att inte vara människa. Jag blir inte andfådd av sådana här korta sträckor. Tyst och långsamt öppnade jag dörren och kikade ut mot hissen. Precis som förväntat så stod advokaten där och tittade förväntansfullt på hissdörren.
Den öppnades och hans ansikte föll, det var tomt där inne. Han stack in huvudet och kollade runt men han såg mig inte, eller någon annan som hissen skulle kunnat tagit ner för den delen. Med ett förbryllat ansiktsuttryck kollade han på klockan och sedan stirrade han upp på mig där jag stod lutad mot dörrkarmen till trapphuset och garvade.
En bekant till mig har försökt övertala mig om att skadeglädjen är den enda sanna glädjen och jag måste nog säga att en liten bit av det är nog sant. För jag fann glädje i hans väldigt irriterade uttryck men sorgligt nog rann det väldigt snabbt av honom.
"Jag har min bil här utanför." Antingen är han väldigt van vid att folk retas med honom eller så var det väldigt viktigt för honom att jag frikände hans klient. Vilket var konstigt i sig, advokater har egna utredare varför skulle de anställa mig?
Vi gick ut genom den slitna entrén och då vi kom till den lilla parkeringen utanför så möttes vi av en ung kille som just höll på att fiska upp låsknappen med en slimjim på en silverfärgad BMW av den nyare varianten. Inte vidare smart att ta med en sådan bil till det här området.
"VAD FAN GÖR DU! " Advokaten viftade med armarna och rusade mot det stackars killen som ryckte upp sin slimjim och flydde.
Advokaten tittade närmare på sin dörr och sedan på plastkilen och gummiklubban som låg kvar på marken. Då jag kom fram till honom hörde jag honom muttra för sig själv. 'Min bil...undrar om försäkringen täcker det här.'
"Tsk tsk, du har då fått behålla fälgarna, det brukar vara det första som ryker i de här krockarna. Jag kan trycka in det där om du vill också." Kvittrade jag och klappade honom på axeln.
"Va'äre?" Väste jag fram och ögnade kläderna som låg kvar på golvet där jag hade lämnat dem för några timmar sedan. Jag la luren mellan mitt öra och min axel och sträckte mig efter mina kallingar.
"Herrn? En klient vill tala med er." Jag muttrade några väl valda svordomar och drog på mig kalsongerna i samma veva som jag tog tag i luren igen för att lyfta upp det nu förstora nithalsbandet från min hals och slänga det i en skrivbordslåda. Har folk aldrig hört talas om att ringa och boka tid?
"En minut." Svarade jag och slängde på luren.
Jag kastade på mig resten av kläderna och sjönk ner i min bekväma läderstol bakom skrivbordet i samma sekund som dörren till mitt kontor öppnades. In kom en man i svart kostym bärandes på en svart läderportfölj. Han stängde dörren försiktigt efter sig och tittade sedan upp på mig.
"Är ni Alexander Grey, detektiven?" Han såg rysligt skeptisk ut så jag slängde ett öga i helkroppsspegel som hängde på väggen bredvid skrivbordet. Jag hade mitt vanliga lime gröna tjocka och långa hår, nu väldigt rufsigt eftersom jag inte haft tid att kamma det, och mitt ansikte såg väldigt kalt ut enligt min egen åsikt eftersom jag inte haft tid att sminka mig men jag hade i alla fall min Erl-piercing. Jag var klädd i ett svart linne tillsammans med svarta hotpants, svart och vit randiga strumpbyxor och svarta läder boots. Inte direkt vanliga kläder på en kille och definitivt inte stereotypen för en detektiv.
"Ja, det är jag." Han kastade ett öga på dörren, såg nästan redo ut att springa härifrån, men sedan kollade han ner på ett visitkort han höll i handen och sedan tillbaka upp på mig igen. Jag la en slinga med grönt hår bakom mitt öra och ryckte på det, han reagerade inte alls.
Vanligtvis då människor ser mina spetsiga öron ser man hur de desperat försöker att inte stirra. De som är lite modigare och inte är medvetna eller helt enkelt inte bryr sig om sociala normer brukar fråga om de får peta eller hur mycket de kostade. Beroende på mitt humör så drar jag till med en hög summa eller så säger jag att det bara är teatersmink. Men sedan så är de ju de som inte reagerar alls, antingen så är de väldigt ouppmärksamma eller så vet de helt enkelt mer än vad som vanligtvis är brukligt.
Han harklade sig och jag lyfte på ett ögonbryn. Fortfarande med ett väldigt obekvämt uttryck så stoppade han visitkortet i sin kavajficka och plockade upp en tidning ur sin portfölj.
"Har ni hört om tavelstölden som hände förra vecka?" Jag nickade och han stoppade tillbaka tidningen i portföljen. "Det är så att jag är advokat och en av mina klienter, Jaiden Smith, har blivit anklagad för stölden och han vill att ni ska bevisa att han är oskyldig."
Jag lyfte båda ögonbrynen, det är sällan jag får sådana förfrågningar från främlingar. Civila brukar bara anställa mig för att bevaka otrogna äkta makar. Det brukar vara mina vänner inom polisen som frågar mig om hjälp vid mord och stöld.
"Jag skulle vilja prata med honom innan jag bestämmer mig för att ta jobbet eller inte." Advokaten såg ytterst besvärad ut.
"Det går att ordna nu på direkten, han väntar på dig i häktet." Svarade han nervöst och jag flinade medan jag ställde mig upp.
"Bra, möter dig nere i lobbyn. Måste sätta på lite smink innan jag lämnar lokalen." Han drog in lite luft och ögonen vidgades.
"Mm." Mumlade han, innan han vände sig om och flydde ut genom dörren. Jag fånlog för mig själv, plockade upp mitt sminketui ur en av skrivbordslådorna och strosade fram till min helkroppsspegel. Väl där tände jag på lamporna som hängde på väggen ovanför spegeln och påbörjade projektet.
Då jag var klar plockade jag upp min axelväska från golvet, slängde i etuiet och promenerade ut genom dörröppningen med väskan på axeln. Jag slängde ett snabbt ögonkast åt Nicoles håll och slängde igen dörren.
"På väg ut någonstans, herrn?" Frågade hon utan att titta upp.
"Jo, en ny möjlig klient." Jag gav mitt lilla väntrum en kritisk blick, det är sällan jag går den här vägen men rummet ser annorlunda ut varje gång. Denna gång hade hon ställt två höga och gröna växter med rosa blommor på varsin sida om dörren in till mitt kontor. Kortsidan på min vänstra sida upptogs av några fler enorma blommor tillsammans med hennes egna skrivbord och mittemot henne på den andra kortsidan stoltserade väntesoffan med kaffeautomaten på ena sidan och resten av stolarna på den andra.
"Åh." Svarade hon nedlåtande och gav naglarna på sin vänsterhanden ett kritiskt ögonkast innan hon fortsatte fila dem.
"Visstja, kan du nästa gång kräva att de bokar en tid istället för att bara ringa in dem. Jag är inte så fasligt road av att plötsligt bli avbruten ifall jag håller på med nått." Jag låste dörren och la nyckeln i min väska. Hon himlade med ögonen och dömde sin naglar värdiga nog att plocka upp ett av de många nagellacken hon förvarade i sina skrivbordslådor.
"Du har sagt det några gånger redan och han hade faktiskt en tid. Det står i din kalender." Det lät ju logiskt, som något jag borde bett om redan. Problemet är bara att jag har minne som en guldfisk men efter några miljoner år så är nog det bara naturligt.
"Du får börja sätta post-it lappar på min spegel eller nått." Penseln stannade ovanför den första nageln och hon gav mig ett ögonkast. Verkar som att det blir rosa idag. Troligtvis för att matcha den rosa tajta t-shirten som räckte just ner till grenen.
"Jag får nog sätta dem på ditt fönster istället, men skynda dig nu innan klienten blir less på att vänta." Hennes blick återvände till naglarna och hon fortsatte att måla dem. Jag undrar hur många oanständiga förslag hon får då hon går igenom den här stadsdelen på väg hem från jobbet på kvällarna.
Jag segade mig ut genom mottagningsrummet och slängde igen ytterdörren så att skylten med mitt namn och yrke skallrade mot det skottsäkra glaset. Som jag har förstått det så är det mänskligt beteende att uppföra sig som ett barn då man blir behandlat som ett. På senare tid har jag inte haft några problem att minnas det i alla fall.
Mitt lilla kontor ligger inhyst i ett tvåvånings kontorshus en bra bit utanför centrum i ett bostadsområde på nedgång. Vilket betyder att de andra innevånarna i huset för det mesta bara rör sig utanför sina egna kontor just före 8 på morgonen och en bit efter klockan 17 på kvällen.
Så på min väg mot trapphuset stannade jag till vid den öppna hissdörren, någon hade troligtvis gått för att handla lunch och sedan kommit tillbaka efter advokaten hade åkt ner. Jag gick in, tryckte på bottenvånings knappen och skyndade mig ut innan den stängde igen dörrarna.
Jag flinade för mig själv, rusade mot trapphuset och tog trapporna fyra i taget. Vid tillfällen som denna är det verkligen en fördel att inte vara människa. Jag blir inte andfådd av sådana här korta sträckor. Tyst och långsamt öppnade jag dörren och kikade ut mot hissen. Precis som förväntat så stod advokaten där och tittade förväntansfullt på hissdörren.
Den öppnades och hans ansikte föll, det var tomt där inne. Han stack in huvudet och kollade runt men han såg mig inte, eller någon annan som hissen skulle kunnat tagit ner för den delen. Med ett förbryllat ansiktsuttryck kollade han på klockan och sedan stirrade han upp på mig där jag stod lutad mot dörrkarmen till trapphuset och garvade.
En bekant till mig har försökt övertala mig om att skadeglädjen är den enda sanna glädjen och jag måste nog säga att en liten bit av det är nog sant. För jag fann glädje i hans väldigt irriterade uttryck men sorgligt nog rann det väldigt snabbt av honom.
"Jag har min bil här utanför." Antingen är han väldigt van vid att folk retas med honom eller så var det väldigt viktigt för honom att jag frikände hans klient. Vilket var konstigt i sig, advokater har egna utredare varför skulle de anställa mig?
Vi gick ut genom den slitna entrén och då vi kom till den lilla parkeringen utanför så möttes vi av en ung kille som just höll på att fiska upp låsknappen med en slimjim på en silverfärgad BMW av den nyare varianten. Inte vidare smart att ta med en sådan bil till det här området.
"VAD FAN GÖR DU! " Advokaten viftade med armarna och rusade mot det stackars killen som ryckte upp sin slimjim och flydde.
Advokaten tittade närmare på sin dörr och sedan på plastkilen och gummiklubban som låg kvar på marken. Då jag kom fram till honom hörde jag honom muttra för sig själv. 'Min bil...undrar om försäkringen täcker det här.'
"Tsk tsk, du har då fått behålla fälgarna, det brukar vara det första som ryker i de här krockarna. Jag kan trycka in det där om du vill också." Kvittrade jag och klappade honom på axeln.
Annons
Comment the photo
Rin-Rin
Fri 30 Mar 2012 23:01
Det är en lång metallbit som man använder för att dra upp låsknappen :P
Goldfin
Sat 3 Sep 2011 00:46
"En bekant till mig har försökt övertala mig om att skadeglädjen är den enda sanna glädjen" Pratar han om den jag tror han pratar om? XD
Insomnalia
Fri 2 Sep 2011 17:05
Nu börjar det komma nån vart, undra vad som händer här näst. ^^
Jag är bara lite förvirrad och måste ställa en korkad fråga
huvudpersonen är han på bilden men vem blir tjejen och vem är han med hovarna? (alltså nya dockan)
Jag är bara lite förvirrad och måste ställa en korkad fråga
huvudpersonen är han på bilden men vem blir tjejen och vem är han med hovarna? (alltså nya dockan)
Rin-Rin
Fri 2 Sep 2011 17:48
Jupp, huvudpersonen är han på bilden (Alexander "Axis" Grey) ....tjejen, Nicole, kommer bli en souldoll Emilia (soul kid) men hon kommer inte köpas förrän nästa år eftersom Missy (Pukifee luna) är näst på listan....den nya med hovar, Minh'g, hör till Widdrim, alltså Wynn, Kir och Evies gäng (kommer fortsätta på den då jag kommer över writersblocken på den och jag har kommit en bit på Axis historia) ..och sedan så väntar jag på Jaiden som oxå hör till Axis gäng....det är han som vill anställa Axis......urr.....tror att det blev mer förvirrande nu? ^^;;
Insomnalia
Fri 2 Sep 2011 17:57
Nej nu förstod jag mer!
Emilia är så himla fin så det ska bli kul att få se henne IRL! Dessutom har väll Souldoll uppdaterat sina soul kid kroppar får jag för mig. Lilla Missy ser jag iaf fram emot mest utav alla just nu, hihi.
Emilia är så himla fin så det ska bli kul att få se henne IRL! Dessutom har väll Souldoll uppdaterat sina soul kid kroppar får jag för mig. Lilla Missy ser jag iaf fram emot mest utav alla just nu, hihi.
Rin-Rin
Fri 2 Sep 2011 18:40
X3 va bra! Jao, de såg då ut som att de var mycket bättre än Bliss kropp iallafall :3...*nods* jag också X3 måste bara få ändan ur vagnen och börja sy klart kjolarna och sälja dem ^^;;
Gnagarbanane
Fri 2 Sep 2011 14:44
Har... har hon... tröja och leggings...?!
Och vad drygt det låter att vara flera miljoner år gammal... xo xD Lol då fattar jag att man gärna försöker roa sig...
Och vad drygt det låter att vara flera miljoner år gammal... xo xD Lol då fattar jag att man gärna försöker roa sig...
Rin-Rin
Fri 2 Sep 2011 15:11
Hon har (urringad, glömde skriva det så jag får lägga till det då jag kommer hem från jobbet) tröja och mönstrade -nylonstrumpor-.....men lyckligtvis så förstår hon att man ska använda trosor med samma färg som nylonstrumporna XD....Jao och eftersom animal spiritsarna inte sover så är några miljoner år för dem dubbelt så lång som den är för oss XD.....han är vääääldigt uttråkad ibland XD
Gnagarbanane
Fri 2 Sep 2011 15:33
Okej så lite värdighet har hon i alla fall kvar XD
Nooo! Vad hemskt att aldrig få sova!
Nooo! Vad hemskt att aldrig få sova!
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rin-rin/495593555/
Visa toppen
Show footer