)

“Åh, förlåt. Är du okej?" Frågade jag pojken jag just råkat gå in i under ett väldigt spännande parti i boken jag för tillfället läser om en man som levt med vargar. Väldigt fascinerande, jag har aldrig mött en människa förut som varit så förtjust i ett annat släkte än sitt eget att han varit tvungen att ingå socialt i det.

Förhoppningsvis hade jag inte råkat skada pojken. Den förra personen jag råkade gå in i skrubbade sitt knä och jag kände mig väldigt skamsen över den händelsen. Hade jag bara kunnat vara mera uppmärksam så hade jag nog kunnat undgå att promenera in i honom precis som jag nu gjort med den här pojken som krupit ihop mot väggen.

Jag har aldrig varit speciellt bra på att tolka människor men denna verkade i närmast rädd för mig. Det har aldrig hänt förut så jag måste tolka hans kroppsspråk fel. Som jag har förstått det så kanske min närvarande form är lång med mänskliga mått mätt men jag är inte det minsta skräckinjagande. Jag kanske hade råkat göra illa honom ordentligt? Hade han kanske stukat benet?

“….Behöver du hjälp upp?" Frågade jag men jag fick inget svar annat än att han stirrade på mig. Högst besynnerligt. Hade jag kanske missat något? Jag har bott bland människor, enligt vad de skulle säga, en väldigt lång tid nu men jag har aldrig blivit bemött med den här reaktionen förut. Personligen kan jag bara tänka på den som rädsla men det kanske skulle vara oartigt att fråga?

“…Tänker du bara fortsätta att sitta där?" Jag var tvungen att fråga nått och även om frågan kanske kunde klassas som något aggressiv så var den nog inte lika kränkande som att fråga om han var rädd. Hans tystnad fortsatte.

“…Hmm…" Jag lutade på mitt huvud. Eftersom han fortsatte att stirra på mig och ignorera mina frågor så kunde jag väl ändå fråga. Jag skulle nog ändå inte få ett svar.

“Är du kanske rädd för mig?" Jag väntade ett tag men fick som förmodat fortfarande inget svar. Jag skulle nog aldrig få ett. Ifall han mot förmodan av någon underlig anledning var rädd för mig så var han nog för rädd för att våga tala med mig.

Jag suckade och sköt upp mina glasögon som sjunkit för långt ner på näsryggen. Sedan satte jag mig ner på platsen och fortsatte att läsa min bok. Eller egentligen inte min bok utan bibliotekets. Men satte mig ner för att läsa den gjorde jag.

Ifall jag ignorerade honom så skulle han förhoppningsvis antingen bli lugn nog att han kunde tala om för mig var jag hade råkat göra illa honom och vad han ville att jag skulle göra åt det. Eller så skulle han fly. Normalt beteende för djur vid rädsla. Enligt alla böcker jag läst i alla fall.

Jag läste vidare i min bok glömde för ett tag var jag faktiskt satt tills jag märkte ur ögonvrån hur han rörde sig. Då jag kom till slutet på sidan tittade jag upp från boken och noterade att han hade somnat, hasat ner på golvet och sov oroligt. Jag skulle egentligen kunna lämna honom där och gå upp till min lilla lägenhet och fortsätta läsa mina böcker där. Men jag kunde inte bara lämna honom liggande i trappuppgången alldeles försvarslös. Det bor en del udda människor i det här huset.

Med min bokväska kröp jag närmare och satte min rygg mot väggen, vilket gjorde för en mycket bekvämare läsställning. Jag klappade också lätt på hans axel i ett försök att lugna honom men han kved till högt. Det skrämde mig lite, men det skrämde mig mer att hans andning var så svag och flämtande.

Inte så konstigt kanske med en sådan tjock halsduk runt ansiktet inomhus. Det är oartigt att inkräkta på människors personliga sfär har jag fått lära mig men jag kunde inte låta honom kvävas medan jag satt bredvid. Jag tryckte ner hans halsduk ur hans ansikte och såg något som förbryllade mig. Det var ingen ide att spekulera. Det skulle bara göra mig upprörd. Så jag flyttade honom på sidan och vred hans ansikte mot mig så de förbi passerande inte skulle se hans ansikte.

Sedan satte jag mig tillrätta och läste igenom böckerna i min bokväska och läste om dem igen. Det började bli mörkt och ungdomarna som passerade ut och in i trappuppgången blev skränigare och skränigare. Tills det tillslut blev tyst i trappuppgången för de hade tagit sig dit de skulle och var fullt upptagna med att festa.

Det var ungefär då som han vaknade. Jag såg ut ögonvrån hur han satte sig upp samtidigt som jag igen var på samma bit i samma bok jag hade varit på då jag gick in i honom. Långsamt, väldigt långsamt förflyttade han sig närmare och närmare dörren. Jag fortsatte att läsa. Det var ungefär den här reaktionen jag hade förväntat mig då jag satte mig ner för några timmar sedan. Tillslut nådde han dörren och jag var tvungen att titta upp på honom.

“Adjö." Det är oartigt att inte ta farväl av folk då de går. Sedan återvände jag till bibliotekets bok och fortsatte att läsa.

Dörren smällde igen bakom honom.

Annons

The photo has no tags

December 2018