The Human Adventure

Kapitel 2

Bella bytte låt på sin iphone och la tillbaka smartphonen på passagerar platsen samtidigt som hon tittade upp på vägen. Det var något på vägen. Någon. Hon smällde foten mot bromspedalen samtidigt som hon kom ihåg att det är meningen att man ska pumpbromsa då det är halt.

Men det var redan försent, framdäcken hade tappat greppet om vägen och hon gled med bilens långsida mot personen som inte verkade reagera överhuvudtaget. Vad var det för fel på idioten, var han självmords benägen?

Allt gick i slow motion och ett tag så trodde nästan Bella att bilen skulle hinna stanna innan den slog in i personen. Men det gjorde den inte. Hon kunde känna, höra och se då killen träffades av bilen.

Vad skulle hon göra? Bella visste inte. Av någon anledning så kunde hon inte heller få den där programledarens glättiga röst ur huvudet. "Eeeeller ring en kompis!"

Hon vågade inte heller kliva ut ur bilen. Så hon satt fortfarande kvar på förarplatsen, med vita knogar greppandes om ratten.

Vad skulle Bella göra? Hon vred på huvudet och stirrade ner på mobilen som fortfarande låg på passagerarsidan. Hon måste ringa en ambulans. Hon måste. Hon slet högerhanden från ratten och plockade upp iphonen.

Men hur mycket hon än klickade på homeknappen så hände inget. Hennes hjärna drog bara blankt ett tag. Vad var fel? Sedan minns hon att att den hade varnat för att batteriet snart var slut då hon bytte låt.

Då hade det ju inte spelat någon roll. Men vad skulle hon göra nu? Hon kallsvettades och på något sätt så lyckades hon släpa sig ur bilen. Passagerardörren var lite bucklig och blodig. En bit ifrån bilen låg killen. Han var naken av någon anledning. Men han var vaken och stirrade på henne i samma förvirring som hon kände.

"...en människa...en människa!" Muttrade han mellan stön av smärta. Okej, kanske inte då. Killen var helt naken och hade troligtvis rymt från nått mentalsjukhus i närheten.

Han rosslade till och hostade blod vilket fick Bella att vakna till. Möjligt att en lunga var punkterad. Hon var tvungen att göra något, hon kunde inte bara stå där. Men som hon minns det så skulle man inte flytta någon som blivit utsatt för en olycka. Hon kunde däremot inte bara stå där medan killen förblödde.

Bella lyckades på nått sätt att få in killen i baksätet och stänga dörren. Hon hade blivit klibbig av allt blod. Var det 7 eller 17 pannkakor? Det var för mycket blod vilket som. Skulle han dö i hennes bil?

Med ett djupt andetag så skyndade hon sig tillbaka in i bilen, hon tog på sig bältet och stängde förardörren. Hon skulle bli tvungen att köra snabbt. Men ändå säkert. Vad visste hon; det kunde ju vara en massflykt från något mental hem i närheten. Inte för att hon hade hört talas om att det skulle finnas nått. Fast någonstans ifrån måste han ju komma.

Bella tog en titt i bakspegeln och blinkade. Hon blundade och skakade huvudet och tittade sedan över axeln. Killen hon just släpat in i bilen fanns inte längre där. Hade han tagit sig ut? Stuckit?

Tystnaden utanför bilen gick att skära med kniv. Så vart hade han tagit vägen? Bella gick några varv runt bilen men kunde inte se honom någonstans. Det tog henne några varv till innan hon insåg något annat.

Varken hon, hennes bil eller marken var blodig längre. Hade hon inbillat sig allt? Men nej, passagerardörren hade fortfarande en buckla. Bella öppnade bakdörren och kollade in på baksätet. Det var inte blodigt heller. Det låg en träkäpp där istället.
Bella plockade upp käppen och stirrade på den. Den var ganska tung och det var ganska hög kvalité på hantverksskickligheten. I alla fall med hennes mått mätta. Men vad betydde det? Hade hon bara inbillat sig?

Hon var på väg att släppa käppen, köra hem snabbt och bara glömma hela grejen över några glas med vin och en sen middag. Släppa käppen och köra hem. Det var bara det att hon av någon oförklarlig anledning la tillbaka käppen i baksätet innan hon gick tillbaka till framsätet.

XD nått jag hörde på en första hjälpen kurs som jag antar att hon oxå hört....