June
Friday 25 February 2011 photo 1/6
|
(De fyra sista paragraferna är nya)
Oxymoron
Kapitel 1 -Underbara baksmälla
Min första tanke då jag vaknar är alltid "Hur mycket är klockan"
Idag är inget undantag men innan jag hade hunnit avsluta tanken
så slog det mig att något kändes fel.
Jag öppnade tunga ögonlock och stirrade förbryllat upp på ett
väldigt suddigt okänt tak. Jag började hulka av den starka kaffe
doften men försökte desperat att hålla det nere. Då jag inte trodde
att det skulle gå och att jag skulle behöva betala multum för att
rengöra min klänning dök det plötsligt upp ett suddigt främmande
föremål framför mina ögon.
"Du, använd den här." Sa en mjuk röst jag aldrig har hört förut.
Jag grabbade tag och tömde ut innehållet i min mage.
Dunk, dunk. dunk, det kändes som att mitt huvud skulle
implodera men min syn hade iallafall återställts något sånär
medans jag lättade min vikt.
"Grabben skulle du kunna vara gullig och inte knäcka mina
handleder." Istället för att ta hinken som han hade hållit fram
så hade jag grabbat tag i killens armar.
"Åh, sorry." Mumlade fram jag och släppte taget om honom.
Han ställde ner hinken brevid den svarta slitna lädersoffan jag
halvsatt i.
Han var lång och tunn och klädd i en svart lortig overall, med
klädesplaggets ärmar knytna runt midjan, och en smutsig vit
T-shirt. Hans becksvarta hår nådde ner till hans lår och det var
uppsatt i en lös hästsvans. Den axellånga pannluggen hölls ur
hans ansikte med ett lysande orange diadem.
Jag känner många tjejer som skulle kunna döda honom för
hans hår. Tjockt, glansigt och långt. Mitt hår vägrar växa längre
än till mina axlar. Det är lättare att ha det klippt kort och bara
använda peruker. Jag är kille, mitt hår kommer försvinna sinomtid
ändå. Jag behöver inte hjälpa det på vägen med färgningar och
andra äckliga hårvårdsprodukter som ändå inte håller vad de lovar.
Jag hann inte se mycket av hans ansikte innan han hade vänt på sig och
gått över till den förkrympta köksdelen som fanns i det lilla rummet som
jag satt i, plockat upp ett stort glas med vad som såg ut som vatten och
lagt något i det som brusade.
Tidigare hade jag oroat mig för att min klänning skulle bli smutsig.
Men det hade jag inte behövt. För jag hade den inte på mig.
Jag hade på mig förhoppningsvis mitt egna par kalsonger och en
inte så skitig svart overall.
Men mitt huvud gjorde fortfarande ont så jag orkade inte bry mig om vad
det skulle kunna innebära. Han plockade upp en tillbringare med andra
handen och vände sig ändå om så jag fick annat att försöka koncentrera
mig på.
Han hade en bläckpenna bakom örat som nästan svaldes av hans tjocka
hår. Förutom att mumsa på pennor så ramade hans hår in stora mörkbruna
ögon och ett hjärtformat ansikte. Han skulle kunna misstas för en tjej om
det inte var för de markanta ögonbrynen och skäggväxten på hakan.
"Här, C-vitamin. Huvudvärkstabletter skulle inte göra nån skillnad." Han
hade kommit tillbaka till armlängds avstånd till soffan igen och höll upp
det stora glaset framför mig.
Jag tog det och halsade innehållet, spelar ingen roll vad folk säger om
att man inte ska dricka vad främligar ger en. Jag orkar inte bry mig just
nu. Istället för att bara hälla upp mer vatten i glaset så räckte han mig
tillbringaren, jag gav honom glaset och tog tacksamt tog emot tillbringaren
och började dricka ur den.
Jag hann bara halvvägs innan magen började kännas uppsvullen så jag
ställde ner den brevid hinken som inte borde luktat gott men det verkade
som att han hade bytt ut den utan att jag hade märkt det.
"Vart är min klänning?" Undrade jag och min egen röst skar i mitt huvud.
"Hängde upp den i omklädningsrummet. Tippade att du inte ville att den
skulle bli smutsig." Han hade på något sätt teleporterat sig bort till köks
delen av rummet och höll på att hälla upp en kopp kaffe åt sig själv från
perkulatorn. Han verkade inte vara en väldigt pratglad typ eller så var
det bara jag som inte var vidare uppmärksam.
"Min tjej gjorde slut med mig så mina kompisar tog ut mig för att festa
och få mig på bättre humör." Snyftade jag till. Innan mitt huvud
imploderade verkade det som att den ville plåga mig en hel del. Jag
gissade att jag förtjänade det.
"Snälla vänner." Sa han. Han stod lutad mot köksdisken och blåste på
kaffet i en stor rosa kopp medans han kollade på mig.
"Mmmm, Då vi skulle gå hem så satte de mig på bussen men jag glömde
att kliva av." Jag hade sjunkit tillbaka ner i soffan och lagt huvudet på
kudden men jag kunde fortfarande se honom där han stod.
"Jättesnälla vänner." Upprepade han med ett höjt ögonbryn. Jag hade
för ont i huvudet och var för trött för att orka försöka tolka hans ton
och kroppspråk. Men var det dära sarkasm?
"Morron' Birdie." En man hade klivit in genom dörren till rummet. Han
var lång, smal, smått böjd, hade en mustach, glasögon och en flint med
lite överkammat hår. Jag skulle gissa att han var runt 50. Han var också
klädd i en likadan overall som våra. "Jag hörde rykten om att du hittat
nått som var för stort för hittegods lådan." Fortsatte han. Birdie eller
vad nu den äldre mannen hade kallat honom nickade* åt mitt håll och
den äldre mannen vände på huvudet.
"Men har man sett." Han verkade inte förvånad dock. Så de dära
rykterna måste förtäljt vad det var Birdie hade hittat också.
"Det finns kaffe." Muttrade Birdie medans han ställde sin rosa kopp i
diskhon och sedan vände sig mot mig. "Försök sova, jag kan skjutsa
hem dig om en timme." Jag la mig på mage och drog kudden
över huvudet.
De behandlade mig som en sjuåring. Inte så konstigt igentligen, det
kändes som att jag hade hjärnkapacitet som en. För tillfället iallafall.
Jag hörde den andra mannen hälla upp en kopp kaffe och sedan gick
de båda ut genom dörren.
>Slut Kapitel 1<
Kapitel 1 -Underbara baksmälla
Min första tanke då jag vaknar är alltid "Hur mycket är klockan"
Idag är inget undantag men innan jag hade hunnit avsluta tanken
så slog det mig att något kändes fel.
Jag öppnade tunga ögonlock och stirrade förbryllat upp på ett
väldigt suddigt okänt tak. Jag började hulka av den starka kaffe
doften men försökte desperat att hålla det nere. Då jag inte trodde
att det skulle gå och att jag skulle behöva betala multum för att
rengöra min klänning dök det plötsligt upp ett suddigt främmande
föremål framför mina ögon.
"Du, använd den här." Sa en mjuk röst jag aldrig har hört förut.
Jag grabbade tag och tömde ut innehållet i min mage.
Dunk, dunk. dunk, det kändes som att mitt huvud skulle
implodera men min syn hade iallafall återställts något sånär
medans jag lättade min vikt.
"Grabben skulle du kunna vara gullig och inte knäcka mina
handleder." Istället för att ta hinken som han hade hållit fram
så hade jag grabbat tag i killens armar.
"Åh, sorry." Mumlade fram jag och släppte taget om honom.
Han ställde ner hinken brevid den svarta slitna lädersoffan jag
halvsatt i.
Han var lång och tunn och klädd i en svart lortig overall, med
klädesplaggets ärmar knytna runt midjan, och en smutsig vit
T-shirt. Hans becksvarta hår nådde ner till hans lår och det var
uppsatt i en lös hästsvans. Den axellånga pannluggen hölls ur
hans ansikte med ett lysande orange diadem.
Jag känner många tjejer som skulle kunna döda honom för
hans hår. Tjockt, glansigt och långt. Mitt hår vägrar växa längre
än till mina axlar. Det är lättare att ha det klippt kort och bara
använda peruker. Jag är kille, mitt hår kommer försvinna sinomtid
ändå. Jag behöver inte hjälpa det på vägen med färgningar och
andra äckliga hårvårdsprodukter som ändå inte håller vad de lovar.
Jag hann inte se mycket av hans ansikte innan han hade vänt på sig och
gått över till den förkrympta köksdelen som fanns i det lilla rummet som
jag satt i, plockat upp ett stort glas med vad som såg ut som vatten och
lagt något i det som brusade.
Tidigare hade jag oroat mig för att min klänning skulle bli smutsig.
Men det hade jag inte behövt. För jag hade den inte på mig.
Jag hade på mig förhoppningsvis mitt egna par kalsonger och en
inte så skitig svart overall.
Men mitt huvud gjorde fortfarande ont så jag orkade inte bry mig om vad
det skulle kunna innebära. Han plockade upp en tillbringare med andra
handen och vände sig ändå om så jag fick annat att försöka koncentrera
mig på.
Han hade en bläckpenna bakom örat som nästan svaldes av hans tjocka
hår. Förutom att mumsa på pennor så ramade hans hår in stora mörkbruna
ögon och ett hjärtformat ansikte. Han skulle kunna misstas för en tjej om
det inte var för de markanta ögonbrynen och skäggväxten på hakan.
"Här, C-vitamin. Huvudvärkstabletter skulle inte göra nån skillnad." Han
hade kommit tillbaka till armlängds avstånd till soffan igen och höll upp
det stora glaset framför mig.
Jag tog det och halsade innehållet, spelar ingen roll vad folk säger om
att man inte ska dricka vad främligar ger en. Jag orkar inte bry mig just
nu. Istället för att bara hälla upp mer vatten i glaset så räckte han mig
tillbringaren, jag gav honom glaset och tog tacksamt tog emot tillbringaren
och började dricka ur den.
Jag hann bara halvvägs innan magen började kännas uppsvullen så jag
ställde ner den brevid hinken som inte borde luktat gott men det verkade
som att han hade bytt ut den utan att jag hade märkt det.
"Vart är min klänning?" Undrade jag och min egen röst skar i mitt huvud.
"Hängde upp den i omklädningsrummet. Tippade att du inte ville att den
skulle bli smutsig." Han hade på något sätt teleporterat sig bort till köks
delen av rummet och höll på att hälla upp en kopp kaffe åt sig själv från
perkulatorn. Han verkade inte vara en väldigt pratglad typ eller så var
det bara jag som inte var vidare uppmärksam.
"Min tjej gjorde slut med mig så mina kompisar tog ut mig för att festa
och få mig på bättre humör." Snyftade jag till. Innan mitt huvud
imploderade verkade det som att den ville plåga mig en hel del. Jag
gissade att jag förtjänade det.
"Snälla vänner." Sa han. Han stod lutad mot köksdisken och blåste på
kaffet i en stor rosa kopp medans han kollade på mig.
"Mmmm, Då vi skulle gå hem så satte de mig på bussen men jag glömde
att kliva av." Jag hade sjunkit tillbaka ner i soffan och lagt huvudet på
kudden men jag kunde fortfarande se honom där han stod.
"Jättesnälla vänner." Upprepade han med ett höjt ögonbryn. Jag hade
för ont i huvudet och var för trött för att orka försöka tolka hans ton
och kroppspråk. Men var det dära sarkasm?
"Morron' Birdie." En man hade klivit in genom dörren till rummet. Han
var lång, smal, smått böjd, hade en mustach, glasögon och en flint med
lite överkammat hår. Jag skulle gissa att han var runt 50. Han var också
klädd i en likadan overall som våra. "Jag hörde rykten om att du hittat
nått som var för stort för hittegods lådan." Fortsatte han. Birdie eller
vad nu den äldre mannen hade kallat honom nickade* åt mitt håll och
den äldre mannen vände på huvudet.
"Men har man sett." Han verkade inte förvånad dock. Så de dära
rykterna måste förtäljt vad det var Birdie hade hittat också.
"Det finns kaffe." Muttrade Birdie medans han ställde sin rosa kopp i
diskhon och sedan vände sig mot mig. "Försök sova, jag kan skjutsa
hem dig om en timme." Jag la mig på mage och drog kudden
över huvudet.
De behandlade mig som en sjuåring. Inte så konstigt igentligen, det
kändes som att jag hade hjärnkapacitet som en. För tillfället iallafall.
Jag hörde den andra mannen hälla upp en kopp kaffe och sedan gick
de båda ut genom dörren.
>Slut Kapitel 1<
Part of an album
Camera info
Comment the photo
1 comments on this photo
Visa toppen
Show footer