June
Sunday 14 August 2011 photo 2/2
|
....här är kapitel 2.....inte så mycket nytt egentligen eftersom jag bestämde mig att skära av tidigre än planerat för att scenen med klivet ska vara ostört men det är åtminstone 9 nya paragrafer XD
Widdrim historien har nu ett eget album också.
Widdrim
Kapitel 2 - Feékonvent
En djup suck undslapp mina läppar. Jag har stått lutad mot ytterväggen till värdshuset jag spenderat natten på ett bra tag nu. Han är sen.
Han lämnade av mig här igår kväll och sa att han skulle möta mig här igen nu på morgonen. Har han ångrat sig?
Jag drog en hand genom mitt hår men handen fastnade för att värdshusvärdens dotter flätade mitt hår i morse. Med en suck ryckte jag loss min hand medan jag tittade ut på myllret av alver, människor och feer som trängdes på gatan framför mig. De var nog alla på väg till sina jobb.
Det verkade vara en överrepresentation av feér, var det nått slags feékonvent i närheten?
Jag suckade ännu en gång och tryckte mig från väggen jag lutat mig mot och in i folksamlingen. Jag stod och blev puttad runt en bit av människor och alver som hade bråttom, vissa bad mig inte så snällt att flytta på mig.
Vad skulle jag göra nu? Vänta tills han kom och kanske missa ett besök i biblioteken innan jag måste fara till mötet med Portalmästaren, eller gå själv till biblioteken och kanske missa honom? Det var ett svårt val.
Någon tryckte sig mot min mage men då jag tittade neråt så var det ingen där. På marken framför mig låg det en tygbit och en kniv full av blod. Jag lade handen på min mage och tittade sedan ner på min nu röda hand.
Min vita kappa började bli mer och mer röd. Jag visste att människor vad svaga, men var de verkligen såhär ömtåliga?
"WYNN!" Kir kom flygande mot mig genom folkhavet som nu mer eller mindre hade stannat upp och stirrade storögt på mig.
"Jag tror att jag blöder?" Sa jag och höll upp min röda hand mot honom.
"IDIOT!" Var hans svar, men jag såg honom inte. Min kropp lydde mig inte längre för den sjönk ihop på marken där jag stått och jag kunde inte rikta mitt huvud mot hans röst längre.
"NÅN KALL' PÅ VAKT'N'" Skrek han medan min syn blev suddig i kanterna och sedan helt svart även fast jag kunde svära på att jag fortfarande hade mina ögon öppna.
Allt annat än bra.
~*~
Plötsligt ven en vit blixt förbi bakom mina ögonlock och jag öppnade dem försiktigt. Jag kisade ut i ett annars väldigt mörkt rum, men ovanför mig lös ett kallt cyan ljus. Rummet var tomt men dörren öppnades och in kom en kvinna iklädd, iklädd, iklädd, åh. In kom en naken kvinna och sprutade grädde på min mage.
Jag blundade och när jag öppnade ögonen igen så var rummet tomt. Men jag hade fortfarande grädde på magen.
Min kropp lydde mig igen så jag lyfte armen. Petade lite i den förmodade grädden och tittade på mitt vita finger ett ögonblick innan jag stoppade in den i munnen. Det var inte grädde.
Jag grimaserade åt den bittra smaken men stoppade tillbaka fingret i geggan igen och stoppade än en gång fingret i munnen. Jag skulle upprepat mig tills den var slut ifall inte någon kommit in i rummet.
"Du, de 'e int mat."Kir gav mig en skeptiskt min, som att han funderade över min hjärnkapacitet även fast det var min mage som blivit knivstucken.
"Men den är ätbar." Den innehöll inget som skulle vara skadligt invärtes för min människokropp. Förhoppningsvis.
"Du, de ä men' att den ska hel din kropp, he gör 'en int ifall du ät 'en." Han satte sig ner i en stol som stod bredvid min brits. Han såg så liten ut.
"Åh, är ni redan vaken herrn?" En alv kvinna kom in i rummet, hon var väldigt blek, nästan vit och hon var iklädd, åh. Det förklarade saken. Hon var klädd i en vit dräkt.
Med en orolig min slängde hon sin mörkblåa fläta över axeln och jag såg hennes namnskylt. 'Fågelskrika'.
"Ja?" Mumlade jag. "Borde jag inte vara det?"
"Eh, jo, ja...men. Våran sömn förtrollning kan inte brytas förens skadorna är helt läkta och med skadan som herrn hade så skulle ni varit i koma tills minst i slutet på nästa vecka." Hon la sin knutna näve mot sin mun och såg fundersam ut.
"Men nu har den bara hållit i en timme." Hon gick fram mot mig och torkade bort det-som-såg-ut-som-grädde-men-inte-var-det från min mage med sin ärm.
Med mina nu nästan nya känselreceptorer så kittlade det väldigt mycket och jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte skratta. En väldigt underlig reaktion på beröring egentligen.
Min mage var nästan hel, bara ett svagt mörkt streck just ovanför min navel. Hon tryckte och klämde där i området ett tag och sedan tittade hon upp på mig igen.
"Hade ni druckit någon helande dryck eller ätit någon ört precis innan ni blev anfallen?" Hon klämde mig fortfarande på magen medan hon stirrade in i mina ögon.
"Eh, Ja..." Jag har alltid varit dålig på stora lögner. Det var nog mestadels därför som Rand sagt åt mig att hålla mig undan myndigheterna.
"Mm, Vi kan nog skriva ut er imorgon, jag ska kalla på en vakt så att de kan förhöra er om attacken efter jag har svarat på anropet från rummet bredvid. Ursäkta mig." Hon släppte äntligen min mage, torkade av händerna på sina byxor och lämnade rummet. Jag vände mig mot Kir.
"Ska vi stick'?" Frågade han efter jag hade stirrat på honom ett tag med vad som borde varit ett hjälplöst uttryck.
"Ja, tack!" Jag rullade ur britsen och insåg att det enda jag hade på mig var ett par halvgenomskinliga byxor. "Jag är praktiskt taget näck. Var är mina kläder?" Undrade jag medan jag följde efter honom mot dörren.
Han stack ut sitt huvud genom dörröppningen, tittade snabbt åt båda hållen innan han drog in huvudet igen och tittade upp mot mig.
Han tog in åsynen av mig med ett flin sedan lyfte han på en nyckel jag inte märkt förut som hängde i en kedja runt hans midja. Den såg ut som min, men det är inte bra att dra förhastade slutsatser.
Han vred på den i luften och ur ingenstans drog han fram en av kapporna och ett par av byxorna jag köpt förut. Han slängde dem på mig och jag skyndade mig att byta om.
Det var nog kanske min nyckel i alla fall, betyder det att vem som helst kan använda dem?
Fortfarande med samma flin på läpparna så kikade han ut genom dörren ingen, han såg väldigt uppspelt ut. Precis som Rand så gillar han visst adrenalinkickar. Då är det ju egentligen inte så konstigt att han bestämde sig för att följa med mig utan att ställa några frågor.
Han gav mig ett snabbt ögonkast och sedan försvann han ut i korridoren. Jag kilade ut efter honom och tillsammans skyndade vi oss långsamt genom byggnaden. Man får ju inte vara för uppenbart på rymmen.
"Det gick faktiskt smidigare än jag hade trott att det skulle göra." Skrattade jag samtidigt som jag tog sista steget ut genom ytterdörren.
"Säg int' så då-" Jag hann aldrig höra vad han hade tänkt säga för jag var tvungen att trycka mina händer hårt mot mina öron och klämma ihop mina ögon.
En hög signal ekade i mitt huvud och sedan skrek en hög röst;
VARNING! VARNING! VARNING! VAKTER I TJÄNST, PATIENT FÖRSÖKER LÄMNA BYGGNADEN! VARNING! VARNING! VAR- Meddelandet upprepade sig men jag blev plötsligt medveten om att Kir slet mig i håret så jag öppnade ögonen och tittade upp på honom.
"Spring!" Var ordet som hans mun formade men jag hörde det inte.
~*~
Ju längre vi kom från byggnaden desto tystare blev rösten som brölade ut varningarna i mitt huvud och då vi tillslut hade stannat bakom en byggnad för att hämta andan så hörde jag den nästan inte alls.
"Va hän' ?" Undrade Kir efter han hade tagit några djupa andetag där han satt på marken bredvid mig. Jag tittade förbryllat på honom ett tag tills jag insåg att han nog inte hade hört rösten.
"Det var en öronskärande signal och sedan en röst som varnade för att jag höll på att fly. Jag trodde att mina öron skulle sprängas." Han gjorde en grimas men jag hann inte försöka tolka den innan den var borta.
"Tror de' e' ba menin' att vakt'n ska hö'ren." Aj då, hade han börjat misstänka att jag inte var vad jag gav mig ut för att vara?
"Ahaha-a! Jag måste ha väldigt bra hörsel." Klämde jag fram med ett krystat leende. Han lyfte ett ögonbryn och gav mig det gamla vanliga flinet som jag nu började ogilla.
"Du, kan du prata Férn?" Jag var på vippen att svara honom på samma språk han just talat utan att tänka efter före. Rand har sagt att människor bara kan prata det allmänna språket, med undantag för xellenice som behövs för magi-användning. Men bara ett litet antal människor lyckas lära sig några av de andra.
"Eh, jao, lite grann." Svarade jag på Férn. Det skulle inte kännas bra att ljuga för honom nu då han ställde mig en så direkt fråga. Jag skulle nog ändå inte kunna ljuga trovärdigt nog.
Hans flin blev ännu större och jag fruktade att han skulle ställa flera frågor. Jag bet mig i läppen och tittade på mina händer istället. Det är många frågor som jag inte kan ge svar på så ifall han ställer dem måste jag kanske hitta en ny guide.
"Kom, det är snart dags för din tid hos portalmästaren." Muttrade han på Férn och jag såg ur ögonvrån hur han skakade lite lätt på vingarna innan han lyfte från marken.
"Är det verkligen säkert att gå ut nu, tänk om de hittar oss?" Jag ställde mig upp och borstade av mina byxor. Fortfarande utan att kolla direkt på honom. Jag måste vara försiktigare, tänka efter innan jag gör eller säger något.
"Äh, de förlorar intresset direkt efter de tappar en ur sikte. De kommer bara bokföra att de tappat bort en patient och sedan helt enkelt glömma bort dig. Är inte byråkrati underbart?" Han flög ut ur gränden utan att vänta på mitt svar så jag gav honom inget. Han hade nog inte förväntat sig ett heller.
"Är det långt dit?" Frågade jag med mitt huvud nerböjt då jag klev ur gränden.
"Nä, bara typ 3 kvarter, jag ledde oss i rätt riktning då vi sprang." Svarade han men jag tittade inte på honom så jag vet inte vad för ansiktsuttryck han hade.
Jag tittade ner på mina bara fötter, mina sandaler försvann då jag var avsvimmad och jag vet inte vart de har tagit vägen. Det gjorde ändå inget. Marken var len och varm under mina fötter. Nästan som att den var levande och det lugnade mig något.
"Du, titta vart du går." Kir ryckte mig lite i håret och jag kollade upp. Hade han inte stoppat mig så skulle jag blivit överkörd av en kille på en liten marmorplatta som svischade förbi och fortsatte neråt gatan.
Som vanligt så var gatorna fyllda till bristningsgränsen med folk som promenerade i olika riktningar och jag försökte hålla mig så mycket ur vägen som möjligt.
"Du, det kommer ta år ifall du ska stå och trycka vid väggen. Kom igen." Kir ryckte lite mer i mitt hår och jag gav honom ett ögonkast. Han såg irriterad ut.
"Men ifall jag blir knivstucken igen kommer vi missa min tid hos portalmästaren." I några ögonblick såg det ut som att han hade bitit i en sur frukt. Jag hade ju bara varit i den här staden i ett dygn innan jag blev knivstucken. Så det kunde ju inte vara något personligt, vilket skulle betyda att folk blir ner stuckna på måfå i den här staden. Det har inte stått nått om det i böckerna jag läst och Rand har inte nämnt något om det men det kan ju vara en alldeles ny företeelse.
"Du kommer inte bli anfallen igen, lita på mig." Mumlade han med sitt ansikte bortvänt från mig.
Jag ville inte ifrågasätta honom för det skulle ge honom rätt att ifrågasätta mig, men hur kunde han vara säker på det? Hade han något med det att göra?
Jag följde efter honom genom folkmängden med näsan, ögonen och öronen på helspänn, men då vi kom ut på en torgplats så stannade han plötsligt framför en väldigt ung alv.
"En ti' me å en ti' mi kompis." Sa Kir till pojken som log och höll fram en vit tunn marmor pinne.
"Det blir en koppar och nio knyten." Pojken tog emot mynten från Kir, som hade haft dem i en ficka i sitt långa fladdriga höftskynke, och stoppade ner dem i en höftväska.
Kir höll fram sin ena arm och pojken skrev något på den med marmorpinnen sedan vände de sig båda mot mig. Jag stirrade förbryllat på dem tills Kir himlade med ögonen.
"Jag måste kolla nyheterna, så jag köpte en åt dig också, håll fram din hand." Det här hade jag hört talas om, men det var inget jag trodde jag skulle hinna. Jag höll fram handen och pojken skrev en runa på min handflata.
"Man ska lägga dem mot en flat yta sen va?" Pojken hade lyft på ett ögonbryn då Kir hade förklarat för mig på Férn, nu lyfte det andra ögonbrynet också och han såg väldigt förvånad ut då jag fortsatt på Férn.
"Mmm." Mumlade Kir medan vi promenerade fram mot en husvägg och la våra runor mot den.
Ett ljussken spreds från min hand ut efter väggen och formade en massa ord och bilder;
Äntligen kungligt giftermål!
I tid till Prinsessan Avangelistinia av den svävande staden 20åriga födelsedag så kommer hon att äkta, Magimäster Von Cameo av Ge'Hariari 3. Bröllopet kommer att äga rum i Den svävande staden, bara de närmaste anhöriga är inbjudna till själva ceremonin men hela befolkningen är välkommen till bröllopsfesten.
Feégäng?
Den senaste tiden har centraltorget, även till viss del de mindre torgen, blivit hårt attackerat av ficktjuvar och inbrott. Borgmästaren fruktar att detta är början på organiserad brottslighet. Detta har vi i Ge'Hariari varit förskonade ifrån förut men enligt rykten är organiserad brottslighet vanligt i De gående städerna. Anti-teknologi grupper har uttalat sig om att den organiserade brottsligheten har spridits hit för att vi inte är hårda nog i vårat motstånd mot teknologin. Borgmästaren vill inte uttala sig om det men låter våran reporter veta att de flesta brott utförts av feér. Han säger att han kommer ta upp det i nästa Borgmästarmöte och-
Jag blev avbruten av att Kir knackade mig på axeln. Jag vände mig mot honom med ett frågande uttryck.
"Vi måste gå nu annars så kommer vi komma försent." Han grabbade tag i mitt hår och så satte han sig på min ena axel och pekade. "Ser du den stora byggnaden där borta med det gula och röda draperiet?" Jag nickade och började promenera mot den.
De 13 Magistäderna, Ge'Hariari, styrs av ett råd som består av 13 borgmästare. Som sedan styr sina städer med järnhand och så har det varit så länge folk på utsidan kan minnas.
I alla de böcker jag läst som har handlat om Ge'Hariaris kultur så har jag aldrig hittat något om brottslighet. Rand har inte nämnt något heller. Enligt hennes åsikt så är folken i magistäderna alldeles för besatta med att göra det som är rätt.
Tiderna håller verkligen på att förändras. Beror det på som artikeln sa, att de gående städerna blir fler? Att intresset för teknologi sprider sig?
Jag stannade, öppnade munnen, tog ett djup andetag och satte näsan i vädret. Jag kände igen doften.
Till vänster på andra sidan torget stod personen som hade knivskurit mig. Precis då jag vände på huvudet för att se ut över folkhavet så ryckte Kir mig än en gång i håret.
"Du, vi har lite bråttom nu." Han har påpekat det flera gånger . Han måste verkligen vilja lämna den här staden.
Det enda problemet vi skulle stöta på ifall vi var sena skulle vara att vi måste boka om tiden. Nu är det ju svårt att få en tid men det skulle i alla fall betyda att jag fick besöka biblioteken och kanske få tid till att lista ut vem och varför jag blev knivstucken.
Jag suckade, vände tillbaka huvudet och började promenera mot draperiet igen. Kir fortsatte att stirra åt vänster, mot andra sidan torget.
Efter några steg så lyfte jag på draperiet och spatserade in.
Widdrim
Kapitel 2 - Feékonvent
En djup suck undslapp mina läppar. Jag har stått lutad mot ytterväggen till värdshuset jag spenderat natten på ett bra tag nu. Han är sen.
Han lämnade av mig här igår kväll och sa att han skulle möta mig här igen nu på morgonen. Har han ångrat sig?
Jag drog en hand genom mitt hår men handen fastnade för att värdshusvärdens dotter flätade mitt hår i morse. Med en suck ryckte jag loss min hand medan jag tittade ut på myllret av alver, människor och feer som trängdes på gatan framför mig. De var nog alla på väg till sina jobb.
Det verkade vara en överrepresentation av feér, var det nått slags feékonvent i närheten?
Jag suckade ännu en gång och tryckte mig från väggen jag lutat mig mot och in i folksamlingen. Jag stod och blev puttad runt en bit av människor och alver som hade bråttom, vissa bad mig inte så snällt att flytta på mig.
Vad skulle jag göra nu? Vänta tills han kom och kanske missa ett besök i biblioteken innan jag måste fara till mötet med Portalmästaren, eller gå själv till biblioteken och kanske missa honom? Det var ett svårt val.
Han lämnade av mig här igår kväll och sa att han skulle möta mig här igen nu på morgonen. Har han ångrat sig?
Jag drog en hand genom mitt hår men handen fastnade för att värdshusvärdens dotter flätade mitt hår i morse. Med en suck ryckte jag loss min hand medan jag tittade ut på myllret av alver, människor och feer som trängdes på gatan framför mig. De var nog alla på väg till sina jobb.
Det verkade vara en överrepresentation av feér, var det nått slags feékonvent i närheten?
Jag suckade ännu en gång och tryckte mig från väggen jag lutat mig mot och in i folksamlingen. Jag stod och blev puttad runt en bit av människor och alver som hade bråttom, vissa bad mig inte så snällt att flytta på mig.
Vad skulle jag göra nu? Vänta tills han kom och kanske missa ett besök i biblioteken innan jag måste fara till mötet med Portalmästaren, eller gå själv till biblioteken och kanske missa honom? Det var ett svårt val.
Någon tryckte sig mot min mage men då jag tittade neråt så var det ingen där. På marken framför mig låg det en tygbit och en kniv full av blod. Jag lade handen på min mage och tittade sedan ner på min nu röda hand.
Min vita kappa började bli mer och mer röd. Jag visste att människor vad svaga, men var de verkligen såhär ömtåliga?
"WYNN!" Kir kom flygande mot mig genom folkhavet som nu mer eller mindre hade stannat upp och stirrade storögt på mig.
"Jag tror att jag blöder?" Sa jag och höll upp min röda hand mot honom.
"IDIOT!" Var hans svar, men jag såg honom inte. Min kropp lydde mig inte längre för den sjönk ihop på marken där jag stått och jag kunde inte rikta mitt huvud mot hans röst längre.
"NÅN KALL' PÅ VAKT'N'" Skrek han medan min syn blev suddig i kanterna och sedan helt svart även fast jag kunde svära på att jag fortfarande hade mina ögon öppna.
Allt annat än bra.
~*~
Plötsligt ven en vit blixt förbi bakom mina ögonlock och jag öppnade dem försiktigt. Jag kisade ut i ett annars väldigt mörkt rum, men ovanför mig lös ett kallt cyan ljus. Rummet var tomt men dörren öppnades och in kom en kvinna iklädd, iklädd, iklädd, åh. In kom en naken kvinna och sprutade grädde på min mage.
Jag blundade och när jag öppnade ögonen igen så var rummet tomt. Men jag hade fortfarande grädde på magen.
Min kropp lydde mig igen så jag lyfte armen. Petade lite i den förmodade grädden och tittade på mitt vita finger ett ögonblick innan jag stoppade in den i munnen. Det var inte grädde.
Jag grimaserade åt den bittra smaken men stoppade tillbaka fingret i geggan igen och stoppade än en gång fingret i munnen. Jag skulle upprepat mig tills den var slut ifall inte någon kommit in i rummet.
"Du, de 'e int mat."Kir gav mig en skeptiskt min, som att han funderade över min hjärnkapacitet även fast det var min mage som blivit knivstucken.
"Men den är ätbar." Den innehöll inget som skulle vara skadligt invärtes för min människokropp. Förhoppningsvis.
"Du, de ä men' att den ska hel din kropp, he gör 'en int ifall du ät 'en." Han satte sig ner i en stol som stod bredvid min brits. Han såg så liten ut.
"Åh, är ni redan vaken herrn?" En alv kvinna kom in i rummet, hon var väldigt blek, nästan vit och hon var iklädd, åh. Det förklarade saken. Hon var klädd i en vit dräkt.
Med en orolig min slängde hon sin mörkblåa fläta över axeln och jag såg hennes namnskylt. 'Fågelskrika'.
"Ja?" Mumlade jag. "Borde jag inte vara det?"
"Eh, jo, ja...men. Våran sömn förtrollning kan inte brytas förens skadorna är helt läkta och med skadan som herrn hade så skulle ni varit i koma tills minst i slutet på nästa vecka." Hon la sin knutna näve mot sin mun och såg fundersam ut.
"Men nu har den bara hållit i en timme." Hon gick fram mot mig och torkade bort det-som-såg-ut-som-grädde-men-inte-var-det från min mage med sin ärm.
Med mina nu nästan nya känselreceptorer så kittlade det väldigt mycket och jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte skratta. En väldigt underlig reaktion på beröring egentligen.
Min mage var nästan hel, bara ett svagt mörkt streck just ovanför min navel. Hon tryckte och klämde där i området ett tag och sedan tittade hon upp på mig igen.
"Hade ni druckit någon helande dryck eller ätit någon ört precis innan ni blev anfallen?" Hon klämde mig fortfarande på magen medan hon stirrade in i mina ögon.
"Eh, Ja..." Jag har alltid varit dålig på stora lögner. Det var nog mestadels därför som Rand sagt åt mig att hålla mig undan myndigheterna.
"Mm, Vi kan nog skriva ut er imorgon, jag ska kalla på en vakt så att de kan förhöra er om attacken efter jag har svarat på anropet från rummet bredvid. Ursäkta mig." Hon släppte äntligen min mage, torkade av händerna på sina byxor och lämnade rummet. Jag vände mig mot Kir.
"Ska vi stick'?" Frågade han efter jag hade stirrat på honom ett tag med vad som borde varit ett hjälplöst uttryck.
"Ja, tack!" Jag rullade ur britsen och insåg att det enda jag hade på mig var ett par halvgenomskinliga byxor. "Jag är praktiskt taget näck. Var är mina kläder?" Undrade jag medan jag följde efter honom mot dörren.
Han stack ut sitt huvud genom dörröppningen, tittade snabbt åt båda hållen innan han drog in huvudet igen och tittade upp mot mig.
Han tog in åsynen av mig med ett flin sedan lyfte han på en nyckel jag inte märkt förut som hängde i en kedja runt hans midja. Den såg ut som min, men det är inte bra att dra förhastade slutsatser.
Han vred på den i luften och ur ingenstans drog han fram en av kapporna och ett par av byxorna jag köpt förut. Han slängde dem på mig och jag skyndade mig att byta om.
Det var nog kanske min nyckel i alla fall, betyder det att vem som helst kan använda dem?
Fortfarande med samma flin på läpparna så kikade han ut genom dörren ingen, han såg väldigt uppspelt ut. Precis som Rand så gillar han visst adrenalinkickar. Då är det ju egentligen inte så konstigt att han bestämde sig för att följa med mig utan att ställa några frågor.
Han gav mig ett snabbt ögonkast och sedan försvann han ut i korridoren. Jag kilade ut efter honom och tillsammans skyndade vi oss långsamt genom byggnaden. Man får ju inte vara för uppenbart på rymmen.
"Det gick faktiskt smidigare än jag hade trott att det skulle göra." Skrattade jag samtidigt som jag tog sista steget ut genom ytterdörren.
"Säg int' så då-" Jag hann aldrig höra vad han hade tänkt säga för jag var tvungen att trycka mina händer hårt mot mina öron och klämma ihop mina ögon.
En hög signal ekade i mitt huvud och sedan skrek en hög röst;
VARNING! VARNING! VARNING! VAKTER I TJÄNST, PATIENT FÖRSÖKER LÄMNA BYGGNADEN! VARNING! VARNING! VAR- Meddelandet upprepade sig men jag blev plötsligt medveten om att Kir slet mig i håret så jag öppnade ögonen och tittade upp på honom.
"Spring!" Var ordet som hans mun formade men jag hörde det inte.
~*~
Ju längre vi kom från byggnaden desto tystare blev rösten som brölade ut varningarna i mitt huvud och då vi tillslut hade stannat bakom en byggnad för att hämta andan så hörde jag den nästan inte alls.
"Va hän' ?" Undrade Kir efter han hade tagit några djupa andetag där han satt på marken bredvid mig. Jag tittade förbryllat på honom ett tag tills jag insåg att han nog inte hade hört rösten.
"Det var en öronskärande signal och sedan en röst som varnade för att jag höll på att fly. Jag trodde att mina öron skulle sprängas." Han gjorde en grimas men jag hann inte försöka tolka den innan den var borta.
"Tror de' e' ba menin' att vakt'n ska hö'ren." Aj då, hade han börjat misstänka att jag inte var vad jag gav mig ut för att vara?
"Ahaha-a! Jag måste ha väldigt bra hörsel." Klämde jag fram med ett krystat leende. Han lyfte ett ögonbryn och gav mig det gamla vanliga flinet som jag nu började ogilla.
"Du, kan du prata Férn?" Jag var på vippen att svara honom på samma språk han just talat utan att tänka efter före. Rand har sagt att människor bara kan prata det allmänna språket, med undantag för xellenice som behövs för magi-användning. Men bara ett litet antal människor lyckas lära sig några av de andra.
"Eh, jao, lite grann." Svarade jag på Férn. Det skulle inte kännas bra att ljuga för honom nu då han ställde mig en så direkt fråga. Jag skulle nog ändå inte kunna ljuga trovärdigt nog.
Hans flin blev ännu större och jag fruktade att han skulle ställa flera frågor. Jag bet mig i läppen och tittade på mina händer istället. Det är många frågor som jag inte kan ge svar på så ifall han ställer dem måste jag kanske hitta en ny guide.
"Kom, det är snart dags för din tid hos portalmästaren." Muttrade han på Férn och jag såg ur ögonvrån hur han skakade lite lätt på vingarna innan han lyfte från marken.
"Är det verkligen säkert att gå ut nu, tänk om de hittar oss?" Jag ställde mig upp och borstade av mina byxor. Fortfarande utan att kolla direkt på honom. Jag måste vara försiktigare, tänka efter innan jag gör eller säger något.
"Äh, de förlorar intresset direkt efter de tappar en ur sikte. De kommer bara bokföra att de tappat bort en patient och sedan helt enkelt glömma bort dig. Är inte byråkrati underbart?" Han flög ut ur gränden utan att vänta på mitt svar så jag gav honom inget. Han hade nog inte förväntat sig ett heller.
"Är det långt dit?" Frågade jag med mitt huvud nerböjt då jag klev ur gränden.
"Nä, bara typ 3 kvarter, jag ledde oss i rätt riktning då vi sprang." Svarade han men jag tittade inte på honom så jag vet inte vad för ansiktsuttryck han hade.
Jag tittade ner på mina bara fötter, mina sandaler försvann då jag var avsvimmad och jag vet inte vart de har tagit vägen. Det gjorde ändå inget. Marken var len och varm under mina fötter. Nästan som att den var levande och det lugnade mig något.
"Du, titta vart du går." Kir ryckte mig lite i håret och jag kollade upp. Hade han inte stoppat mig så skulle jag blivit överkörd av en kille på en liten marmorplatta som svischade förbi och fortsatte neråt gatan.
Som vanligt så var gatorna fyllda till bristningsgränsen med folk som promenerade i olika riktningar och jag försökte hålla mig så mycket ur vägen som möjligt.
"Du, det kommer ta år ifall du ska stå och trycka vid väggen. Kom igen." Kir ryckte lite mer i mitt hår och jag gav honom ett ögonkast. Han såg irriterad ut.
"Men ifall jag blir knivstucken igen kommer vi missa min tid hos portalmästaren." I några ögonblick såg det ut som att han hade bitit i en sur frukt. Jag hade ju bara varit i den här staden i ett dygn innan jag blev knivstucken. Så det kunde ju inte vara något personligt, vilket skulle betyda att folk blir ner stuckna på måfå i den här staden. Det har inte stått nått om det i böckerna jag läst och Rand har inte nämnt något om det men det kan ju vara en alldeles ny företeelse.
"Du kommer inte bli anfallen igen, lita på mig." Mumlade han med sitt ansikte bortvänt från mig.
Jag ville inte ifrågasätta honom för det skulle ge honom rätt att ifrågasätta mig, men hur kunde han vara säker på det? Hade han något med det att göra?
Jag följde efter honom genom folkmängden med näsan, ögonen och öronen på helspänn, men då vi kom ut på en torgplats så stannade han plötsligt framför en väldigt ung alv.
"En ti' me å en ti' mi kompis." Sa Kir till pojken som log och höll fram en vit tunn marmor pinne.
"Det blir en koppar och nio knyten." Pojken tog emot mynten från Kir, som hade haft dem i en ficka i sitt långa fladdriga höftskynke, och stoppade ner dem i en höftväska.
Kir höll fram sin ena arm och pojken skrev något på den med marmorpinnen sedan vände de sig båda mot mig. Jag stirrade förbryllat på dem tills Kir himlade med ögonen.
"Jag måste kolla nyheterna, så jag köpte en åt dig också, håll fram din hand." Det här hade jag hört talas om, men det var inget jag trodde jag skulle hinna. Jag höll fram handen och pojken skrev en runa på min handflata.
"Man ska lägga dem mot en flat yta sen va?" Pojken hade lyft på ett ögonbryn då Kir hade förklarat för mig på Férn, nu lyfte det andra ögonbrynet också och han såg väldigt förvånad ut då jag fortsatt på Férn.
"Mmm." Mumlade Kir medan vi promenerade fram mot en husvägg och la våra runor mot den.
Ett ljussken spreds från min hand ut efter väggen och formade en massa ord och bilder;
Äntligen kungligt giftermål!
I tid till Prinsessan Avangelistinia av den svävande staden 20åriga födelsedag så kommer hon att äkta, Magimäster Von Cameo av Ge'Hariari 3. Bröllopet kommer att äga rum i Den svävande staden, bara de närmaste anhöriga är inbjudna till själva ceremonin men hela befolkningen är välkommen till bröllopsfesten.
Feégäng?
Den senaste tiden har centraltorget, även till viss del de mindre torgen, blivit hårt attackerat av ficktjuvar och inbrott. Borgmästaren fruktar att detta är början på organiserad brottslighet. Detta har vi i Ge'Hariari varit förskonade ifrån förut men enligt rykten är organiserad brottslighet vanligt i De gående städerna. Anti-teknologi grupper har uttalat sig om att den organiserade brottsligheten har spridits hit för att vi inte är hårda nog i vårat motstånd mot teknologin. Borgmästaren vill inte uttala sig om det men låter våran reporter veta att de flesta brott utförts av feér. Han säger att han kommer ta upp det i nästa Borgmästarmöte och-
Jag blev avbruten av att Kir knackade mig på axeln. Jag vände mig mot honom med ett frågande uttryck.
"Vi måste gå nu annars så kommer vi komma försent." Han grabbade tag i mitt hår och så satte han sig på min ena axel och pekade. "Ser du den stora byggnaden där borta med det gula och röda draperiet?" Jag nickade och började promenera mot den.
De 13 Magistäderna, Ge'Hariari, styrs av ett råd som består av 13 borgmästare. Som sedan styr sina städer med järnhand och så har det varit så länge folk på utsidan kan minnas.
I alla de böcker jag läst som har handlat om Ge'Hariaris kultur så har jag aldrig hittat något om brottslighet. Rand har inte nämnt något heller. Enligt hennes åsikt så är folken i magistäderna alldeles för besatta med att göra det som är rätt.
Tiderna håller verkligen på att förändras. Beror det på som artikeln sa, att de gående städerna blir fler? Att intresset för teknologi sprider sig?
Jag stannade, öppnade munnen, tog ett djup andetag och satte näsan i vädret. Jag kände igen doften.
Till vänster på andra sidan torget stod personen som hade knivskurit mig. Precis då jag vände på huvudet för att se ut över folkhavet så ryckte Kir mig än en gång i håret.
"Du, vi har lite bråttom nu." Han har påpekat det flera gånger . Han måste verkligen vilja lämna den här staden.
Det enda problemet vi skulle stöta på ifall vi var sena skulle vara att vi måste boka om tiden. Nu är det ju svårt att få en tid men det skulle i alla fall betyda att jag fick besöka biblioteken och kanske få tid till att lista ut vem och varför jag blev knivstucken.
Jag suckade, vände tillbaka huvudet och började promenera mot draperiet igen. Kir fortsatte att stirra åt vänster, mot andra sidan torget.
Efter några steg så lyfte jag på draperiet och spatserade in.
Annons
Geo tag
Part of an album
Camera info
Camera iPhone 3GS
Focal length 4 mm
Aperture f/2.8
Shutter 1/14 s
ISO 640
Comment the photo
1 comments on this photo
Visa toppen
Show footer