POV: Dave
Characters present: Alla

Dave kastade några några snabba blickar på sin omgivning innan han slappnade av och lutade sig mot en av byggnadens gråa runfyllda väggar. Han verkade inte ha någons uppmärksamhet för tillfället, alla andra var för upptagna med att studera pentagrammet eller prata sinsemellan med en stigande munterhet. Han antog att känslan av fasta väggar mellan dem och monstren kombinerat med känslan av framsteg höjde deras humör.

Dave själv kunde dock inte låta bli att förställa sig hur de fasta väggarna de firade just nu skulle kunna bli deras död när alla förtvivlat försökte fly ut genom de smala slumpvis utplacerade öppningarna. Hur deras lik sakta skulle staplas, blockera, och döma alla en efter en till ett liknande öde.

Han såg på de andra, på hur avslappnade de verkade, och det var bra. Allt för att undvika panik och depression som var lika dödligt för dem i den här gruppen som vilket odjur de kunde stöta på som helst.

Men själv var något som hade, inte förvirrat honom, men gett honom en känsla av att något var fel. Han skiftade besvärat blicken bort från socitetlejonens medelpunk åt sidan där källan till den dåliga känslan stod, mitt ibland dem men ändå osynlig.

Chiro var inte ensam, men Dave hade känslan av att hon inte var i sällskap heller. Hon lyssnade troligen inte ens. Hon stod stilla, nästan onaturligt så, och hennes blick var fäst på vad som verkade vara någon slags arabisk graffiti på väggen men Dave tvivlade på att hon ens såg den.

Det gav honom en dålig känsla. Det kändes onaturligt. Men vad exakt som var fel kunde han inte avgöra. Kanske var det något med hur hennes ögon såg mer uppspärrade ut än vanligt. Kanske sättet hon stirrade, som om hon var fascinerad, fast det inte fanns något i rummet som kunde vara objektet för den fascinationen.

Fast kanske var det bara hur hon inte sökt upp honom alls sedan deras grupper möttes igen i ett försökt att irritera och göra honom obekväm som hon annars brukar finna stort nöje i. Nästan som om hon ignorerade honom.

Han borde kanske prata med henne… Men det var inte som om de var vänner… och det var verkligen inte ofta som hon lämnade honom ifred. Han borde inte slösa bort det tillfället. Så han ignorerade den dåliga föraningen, och började istället tänka på hans familj där hemma och hur de säkert märkt att han var borta nu. De kanske trodde att han stuckit med någon tjej och bodde i en gränd och slösade bort pengar på droger. Tanken roade honom. Kanske det äntligen skulle vara nog för att bli av med dem. Han log.

"Den här ä ju sönder!" Utbrast Tennas röst, uppenbarligen talande hon om pentagrammet. Och med ens sjönk stämningen.

Bam bam baaam!!