February
Saturday 28 May 2011 photo 1/1
|
Musiken dunkade i mina öron, "somethings are hard to say goodbye to". Jovisst, det är klart att det kan vara svårt att säga hej då men det är klart, jag skulle nog säga hej då till det mesta med ett par fula kletiga zombies hack i häl, eller ja, snarare långt härifrån eftersom de är lite smått sega, beeing the undead and all. Ett sidosteg och jag är borta från dem. Att slänga mig mot soffan borde få dem att glömma mig kanske. Hepp, det funkade ju inte så jättebra. Nu ligger man istället på mage bakom en soffa och ljudet av steg som drar sig mot golvet kommer närmare mig. Det är här som det gäller att ta snabba beslut. Som beslutet att fälla två av dessa imbeciller så att de inte börjar äta på mina hjärnhalvor. Äta ja, det var ju det jag skulle göra. Kan inte tänka på det nu. Måste ut ur huset innan dessa inälvsliknande kroppar utökar sitt förråd. Okej, två kommer från bror mins rum. Två skott, två kranier, två stendöda zombies ligger i en ful blodpöl samtidigt som fem eller sex nya hoppar ut från fönstret. Blicken far över rummet i slow motion, av någon konstig anledning. Den upptäcker aktivitet i både mitt och brors rum. Tack och lov att han och resten av familjen är på affärsresa i Uzbekistan. Eller var det någon annanstans? Jag har ofta ingen aning om detta, så att det ska väl inte vara något som är onormalt, eller nu så vet jag inget själv faktiskt.
Ett rosslande ljud i örat och en uppsjö av dålig andedräkt drar mig plötsligt tillbaka till verkligheten. Så här på nära håll är de inte så fula faktiskt. Så både detta faktum och den dåliga andedräkten gör att dessa varelser ser ännu mer ut mormor. Eller så är det kanske det är den lustösa och glada musiken i bakgrunden som får mig att tycka som jag gör. Men även om jag älskar min mormor väldigt mycket så finns det inte mycket att göra när mormor plötsligt försöker att slita av ens halspulsåder. Att bryta nacken av denna klump verkar vara något som man borde ha tränat på eftersom det krävs ganska stor fysisk styrka till detta. Det gick rätt bra ändå. Även fast det inte dödade honom, eller henne, svårt att säga faktiskt med allt slem som liksom har en tendens att sätta sig i hela ansiktet. Som tvål ungefär. Eller fil som har behandlats av ett barn på sex månader eller ett år. Överallt faktiskt. I alla fall, så verkade det åtminstone göra honom argare. Och aggressivare, och en sämre siktare när han, som taget ur en slapstickfilm från tjugotalet, slog sin kompis bakom mig. Jag såg min chans och sprang mot trappan, där ännu en slemtäckt mormor stod och väntade. Här var jag åtminstone förbered och drog fram min kromade Colt M1900 och lät en kula existera i dennes skalle.
Nere i trappan möttes jag av en massa fula (eller var de verkligen det) zombies. Manteln åkte fram och tillbaka och nu har jag inga skott kvar. Detta var ett stort problem eftersom det fanns ammunition i byrålådan, men den var täkt av dessa slemmiga människor. De kom uppifrån och nerifrån, och fångade mig i trappan. Jag tänkte snabbt och sanslöst (konstigt att dessa två nästan alltid hör ihop) när jag kastade mig mot träribborna som avgränsade den sista delen av vår trappa från det stället där vi har våra skor. Lyckligtvis så hade jag inte lytt min mamma när hon sa att jag inte skulle hänga i denna vägg så den satt lite löst. Detta gjorde i sin tur att när jag slängde mig på denna tingest så föll den, och jag kunde ta min ammunition och fortsätta in i köket, eller nej det gick inte. I kontoret kan jag ju hoppa ut ur, nej där fanns det fler slemblobbar. Då är det ju bara vardagsrummet kvar. Och där finns det ännu fler ser jag nu.
Visst är det kul hur man ibland måste välja ta svåra beslut som kan förändra hela ens liv. Att flytta till ett främmande land, eller om man skulle kunna gå in som vikare. Ja eller nej, bredband eller modem, kommunal eller privat, skinka eller pastrami, eller både ock, och rostbiff, i en baguette, eller är det bagett? I alla fall, så skulle ju köket vara riktigt bra eftersom det finns mat där ute. Fin lagad eller, nej det fanns ju ingen mat där. Kanske det finns ett par Digestivekex i skafferiet. I vilket fall som helts så är det nog inte värt det. Bävrar är ju hungriga djur har jag hört. (I can’t do this alone…)
Medan jag slänger mig in i vardagsrummet så börjar zombies från alla håll gå mot mig och jag blir tvungen att dra mig upp på kaminen. Min nu fulladdade Colt M1900 skjuter vilt mot mina kletiga, stönande motståndare. En öppning framträder sig för mig på andra sidan vardagsrummet. Ett snabbt och mer eller mindre graciöst hopp får mig att landa på mammas älskade korgstol. Jag förflyttar mig snabbt från korgstolen till den ljusbruna skinnsoffan. Fast jag skulle snarare säga att den har en fint krämig beige färg. Det här med färger är så svårt tycker jag.
Som en oljepump åker min mantel och skjuter ut projektiler som träffar sitt mål. Visst är det så att inte alla skott dödar men det gör dem åtminstone sura som få. Med ett fint dubbelhopp så landar jag till slut på golvet med zombies endast bakom mig. Gör en graciös, dock kraftfull, u-sväng och ser om det finns mer att skjuta men ser att de är för många och väljer att ta flykten. Med risk för mitt eget liv så kastar jag mig ut genom fönstret och ut på verandan. Ut från ett skitställe och in i ett annat.
Annons
Camera info
Camera hp PhotoSmart 320
Focal length 6 mm
Aperture f/4.5
Shutter 1/30 s
ISO 200
Comment the photo
Jesus2
Sun 29 May 2011 03:51
Jag lovar att jag skulle läsa allt, om jag inte hade dyslexi.....*host* *host* Men det börjar ju bra.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/risensacrifice/490571838/
Visa toppen
Show footer