Monday 30 May 2011 photo 2/2
|
Varför kan zombies inte ibland känna en kula som susar in genom solarplexus och ut mellan två ryggkotor? De bara rycker till och fortsätter sin marsch mot ännu ett olyckligt liv som inom ett par minuter skall reduceras till blott en fuling i mängden. Om man så klart inte har, som jag, en special designad 50 kalibers Glock 18 som får dessa varelser att flyga långt bort där jag inte behöver se dem. Detta gör att jag inte ofta använder denna gulliga, lilla och automatiska pistol, vapen, sak. Men ibland är jag bara tvungen.
Med glassplittret regnande över mig så var det svårt att se något, till at börja med. Fast det gick snabbt över till fullständig närvaro. Ett tjugotal stora, fula (eller ja) och minst sagt högljudda bestar står som förstenade framför mig. Eller inte helt förstenade utan de snarare stod stilla och liksom, gungade och lät. De kanske diggar och sjunger (?) till musiken som fortfarande dundrade som en brunstig kamel uppe i mitt rum. En skrikig låt också, som jag införskaffade mig mer eller mindre legalt en söndag för ett år och en månad sedan. Daramdamdadadam öulöulöulululul vrmmmm, va?! Det där ljudet har ju inte varit med tidigare. Ljudet av en motor av något slag var inte lokaliserat i låten (kan man säga så?) utan någonstans i klungan. Och som Moses hade delat havet så delades havet av mormorar och fram sprang morfar… med en potatissäck på huvudet… och med motorsåg i högsta hugg… hmm…
Jag hade som sagt inte velat använda vissa medel för utrotning av dessa grön, röd, vita vidunder men när man skjutit slut på alla skott och Mr Potatohead fortfarande kommer springande iklädd inget mer än vad jag har, så har man inte så mycket val. Manteln gick denna gång mer som en högtrycksborr när jag tömde hela magasinet i hans numera ej existerande feja. Detta kanske inte va så smart om man tänker på att jag dessutom ska ta mig förbi resten av högen och in i garaget, som var mitt depåstopp innan jag beger mig in i staden.
Jag hade tänkt mycket på det här under inga sekunder alls. Var kommer alla zombies ifrån? Troligen från någon udda fabrik som av misstag hade spridit ut ett virus, som av ingen uppenbar anledning alls hade lagrats intill ett tiotal arga cockerspanielflickor med rabies, i ventilationstrumman som förde viruset ut till alla som jobbade på fabriken, som förmodligen skickat det vidare till sina respektive familjemedlemmar och skall nu komma för att förstöra min lediga dag hemma som hittills gått ut på att göra absolut ingenting förutom att sitta ner på min stora "behind" och se på en relativt tråkig film om hur någon av misstag hade spridit ut ett virus, som av ingen uppenbar anledning alls hade lagrats intill ett tiotal arga cockerspanielflickor med rabies. Det jag visste av detta var åtminstone att svaren inte fanns inne i mitt hus. Jag måste in i stan. Eller byn snarare än något annat.
Som tur var så har jag inte ett så stadigt grepp och har inte heller styrkan till att avfyra ett 50 kalibers vapen utan att kulorna viner åt alla håll. Detta resulterar då i det här fallet, att alla zombies som står framför mig träffas av detta kulregn, som i och för sig bara tog cirka två sekunder, och det blir fritt fram till garaget. (I spent it dancing with you)
Jag har aldrig kört en moped. Har aldrig varit speciellt intresserad av sådant som har med motorer och två eller flera hjul att göra. Under en lektion om detta var jag på gränsen att förgås av uttråkning och gick bara runt i verkstaden och ojade mig. Lite som nu när jag, dränkt i kroppsvätskor och full av adrenalin märker att mina bävrar börjar klampa rund som arga noshörningar på jakt efter ett fult flan att trampa på. Dessutom måste jag oroa mig för om brosans moped fungerar som den ska och kan ta mig till byn där jag förväntar mig hitta lösningen på detta problem. Som tur är så vet jag åtminstone att pappas kofot fungerar som den ska och det kan vara en stor fördel när jag tar mig ut, nu när min ammunition är slut.
Så fin, så vacker, så överrumplande blank och blå att en finsk flagga kan urskiljas ur den fatala ytans mästerlighet. Som ett barn som för första gången har fått klämma på sin pipleksak och skrattat åt hur kul det låter. Men jag skrattade inte. Stundens allvar hade förhindrat mig att känna en sådan känsla som humor. Hehe, jag tror faktiskt inte ens att jag gick på den själv. Alltså, jag menar, hur skulle det se ut om jag inte hade någon humor? Hela värden skulle ju gå under av tråkighet. Eller åtminstone de som känner mig.
Vad i hela friden är det som låter? Kan en kille inte få filosofera ostört i sitt garage, smekande sin pappas kofot. Jo men just det, jag var ju jagad av fula idioter som ville göra mig till en av dem så att jag kan jaga andra fula idioter och göra dem till en av oss. Ja, det kanske inte skulle vara så farligt ändå, eller jo, det skulle det ju visst vara. (Sometimes I sit at home and…)
Moppen, den stora besten som jag har fruktat i hela mitt liv och som jag nu blir tvungen att jobba sida vid sida om för att överleva. Den mjuka fusklädersitsen känns konstigt mot "my relatively fragile posterior" och det som en gång varit två var fortfarande två men på ett djupare plan som jag inte ens ska börja förklara. Den gröna metalliclacken var len som vissa mindre människors posterior. Detta gjorde att det kändes som om jag var hemma, men ändå inte. En falsk hemtrevnad om man så vill. (…wondering if she’s sitting at home thinking of me…)
Hur jag startade moppen kan jag inte förklara men det känns som om det gjordes på rätt sätt. Som om de hade väntat på att jag skulle starta så bröt sig de fula idioterna in i garaget och jag fick pröva lyckan med min plan. Att köra på ett par hundra zombies i en rätt bra fart ändå kändes väldigt skönt. Att köra in en stor fet kofot i deras runda kletiga kranier kändes nästan gastronomiskt. En sladd och en fin sväng som slutade i en fin brunout gjorde mig fri från dessa fula fjärtar och när jag ut genom bakdörren nu far så finns det ändå hopp att få en klunk granbarrsdricka innan dagens slut. När jag nu kör min brors smått trimmade Push Montana ner för lantmanna vägen och förbi den där trevliga tjejens hus som brukade komma på ungdomssamlingarna, så tänker jag mycket medan jag slår med den finneflaggevit-blåa kofoten. Vart ska jag ta vägen och vad håller familjen på med i Uzbekistan? Vad finns det för något som vi kan koppla till dessa fulingar. (…and wondering if I’m sitting at home thinking of her or…)
Zombies, fula och fjantiga och det som gör att det blir som det blir är för att ingen tvättar sig. Vad de behöver är tvål, och tvål använder man i duschen när man som inte zombies gör, tvättar sig. Noggrant. Och insektssamlare samlar på fula kryp som alltid ska sticka, bita eller bränna en. Andra kletiga sörjor är ju till exempel läsk som dricks av stora fula personer som precis sumpat allt. Och Göran Persson får då gå hem till frugan och bli tröstad. Allt detta betyder alltså att roten till problemet måste finnas på systembolaget, ja, jag lyckades. (…am I just wasting my time)
Annons
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/risensacrifice/490713597/