Pojken som kallades Det.
"Vad är det där för något ovanför ögat?" frågar hon.
Jag nickar fåraktigt. "Det är inget.
Jag sprang in i dörren i korridoren...det var en olyckshändelse."
Återigen ler hon & tar fram sitt anteckningsblock som ligger på ett dokumentskåp.
Hon bläddrar bland sidorna,
sedan böjer hon sig ner för att visa mig.
"Titta här." Hon pekar mot pappret.
"Det sade du förra måndagen också. Kommer du ihåg det?"

Jag byter snabbt berättelse.
"Jag spelade baseboll & råkade klippa till mig själv med slagträt.
Det var en olyckshändelse."
Olyckshändelse. Det är meningen att jag alltid skall säga det.

Ja usch ja! Den boken minns man. Vi fick läsa Ellen Foster (som jag ska skriva en uppsats + paragraf om.. NU) som också handlar om ett ungt barn med en förälder som inte är den roligaste. Fast Ellen är mer.. well, hon tänker, hon är smart, det är hon som tar hand om "familjen". Hennes mamma är hjärtsjuk och blir illa behandlad av Ellens fader. Modern tar självmord genom överdos av hjärtpiller, och fadern låter henne bara ligga. Modern dör med Ellen liggandes vid hennes sida, eftersom Ellen är rädd för att fadern ska döda henne om hon försöker ringa en doktor. And so on, när modern dör fokuseras faderns ondska mer på Ellen, som i sin tur hatar fadern ännu mer. "When I was little I would think of ways to kill my daddy. I would figure out this or that way and run it through my head until it got easy.."

Jag tycker han är en vekling , vad är det svåra med att ta upp en kniv och hugga fanskapet ?