Jag har som många andra varit kär mer än en gång, det har varit en bergochdalbana. Jag har lärt mig en läxa på vägen: Jag blir kär väldigt fort och tänker alltid att hon är den mest speciella. Men jag blir äldre. Jag lär mig förstå att sakta ner, ta en dag i taget och lyssna inåt. Du måste känna personen och förstå att kärlek inte blir till på några få veckor. Låt det ta sin tid.

Jag kan se saker omkring mig och jag inspireras av det och skriver ned dom. Ibland ser jag en knäpp film eller TV program, och jag ser någon göra sig själv till åtlöje och det ger mig en idé.

Varje gång jag blir kär blir jag lätt sårad och jag tror att om en person blir knäckt, så blir nerverna sämre och han får lida för det i framtiden. Jag är som vem som helst. Jag lägger bara handen på hjärtat och säger sanningen. Folk bryter ihop varje dag, och det är så dom beter sig. Kanske någon blir chockad, och kanske jag inte borde anstränga mig den här gången, men det är det som är poängen med verkligheten, förstår du?

Jag förstår. Tänker lite så själv.