January
Tuesday 21 October 2008 photo 4/5
|
Det finns så mycket jag vill säga dig, men ingenting blir sagt.
Kärlekens färg är som alla vet röd, men för mig är allting just nu svart.
Jag vill lämna det som var,
men det gör ont när kärleken dör, men minnena fortfarande etsats sig fast och finns kvar.
Smärtan är så svår att bära, att jag kippar efter luft.
Aldrig någonsin trodde jag att livet utan dig skulle behöva vara så här förvirrat och tufft.
Jag vet egentligen inte vad det är jag saknar.
Men tomheten som väller upp är enorm, när jag ensam alltid vaknar.
Kanske saknar jag tvåsamheten som vi skapade när vi två brann för varann.
Nu är det istället min vänsterhand som värmer min högra hand.
Du finns inte kvar, även om du lever vidare på ditt eget sätt.
Det kommer ta tid att släppa hur allting urartade, att ingenting till slut blev rätt.
Att veta att ens största kärlek nu är given till en helt annan person, är en bagatell i sig,
för allt han gör med henne, har han tidigare gjort med mig.
Men det som gör mest ont, är att allting blev så fel.
Jag tänker så det knakar, men ingenting gör mig hel.
Vart tog kärleken slut och när skildes våra vägar egentligen åt?
Var det när jag grät i dina armar och du viskade "förlåt"?
Var det när du sa att du inte ville lämna mig, men inte älskade mig på samma sätt som förr?
Eller var det när vi såg på varann innan jag stängde igen din dörr?
Jag vet ärligt talat inte, jag vet ingenting.
Det enda jag vet med säkerhet, är du inte längre är min.
Men fan vad jag saknar din humor, din ironi och ditt flummiga skratt,
ibland önskar jag att jag inte raderat alla roliga röstinlägg på mobilen, som tidigare kunde hålla mig vaken en hel natt.
Jag vaknade en natt med en enorm ångest och tårar på min kropp,
för drömmen fick mig att minnas det meddelandet du talade in på min mobil, där du gav mig hopp.
Där du beskrev att jag var underbar, vacker, sexig, söt och skulle lita på dig.
Du sa att du alltid ville vara min, och alltid skulle älska mig.
Jag saknar din röst, ditt humör och din personlighet.
Du kommer alltid vara min största kärlek och min enorma sorg här i livet.
Men du har lärt mig att man inte ska ta sina relationer för givet.
Det gäller att verkligen ge och ta,
annars blir någon sårad och bestämmer sig för att dra.
Det gäller att vårda den ömt och bra,
att kunna prata med varandra om allt mellan himmel och jord, varje dag.
Men allting har sin tid, allting har sin plats, det gäller bara att ta nya tag.
Det gäller att älska sig själv, att inte tappa bort sig själv på kärlekens ovissa väg, det gäller att jag vågar vara jag.
Kärlekens färg är som alla vet röd, men för mig är allting just nu svart.
Jag vill lämna det som var,
men det gör ont när kärleken dör, men minnena fortfarande etsats sig fast och finns kvar.
Smärtan är så svår att bära, att jag kippar efter luft.
Aldrig någonsin trodde jag att livet utan dig skulle behöva vara så här förvirrat och tufft.
Jag vet egentligen inte vad det är jag saknar.
Men tomheten som väller upp är enorm, när jag ensam alltid vaknar.
Kanske saknar jag tvåsamheten som vi skapade när vi två brann för varann.
Nu är det istället min vänsterhand som värmer min högra hand.
Du finns inte kvar, även om du lever vidare på ditt eget sätt.
Det kommer ta tid att släppa hur allting urartade, att ingenting till slut blev rätt.
Att veta att ens största kärlek nu är given till en helt annan person, är en bagatell i sig,
för allt han gör med henne, har han tidigare gjort med mig.
Men det som gör mest ont, är att allting blev så fel.
Jag tänker så det knakar, men ingenting gör mig hel.
Vart tog kärleken slut och när skildes våra vägar egentligen åt?
Var det när jag grät i dina armar och du viskade "förlåt"?
Var det när du sa att du inte ville lämna mig, men inte älskade mig på samma sätt som förr?
Eller var det när vi såg på varann innan jag stängde igen din dörr?
Jag vet ärligt talat inte, jag vet ingenting.
Det enda jag vet med säkerhet, är du inte längre är min.
Men fan vad jag saknar din humor, din ironi och ditt flummiga skratt,
ibland önskar jag att jag inte raderat alla roliga röstinlägg på mobilen, som tidigare kunde hålla mig vaken en hel natt.
Jag vaknade en natt med en enorm ångest och tårar på min kropp,
för drömmen fick mig att minnas det meddelandet du talade in på min mobil, där du gav mig hopp.
Där du beskrev att jag var underbar, vacker, sexig, söt och skulle lita på dig.
Du sa att du alltid ville vara min, och alltid skulle älska mig.
Jag saknar din röst, ditt humör och din personlighet.
Du kommer alltid vara min största kärlek och min enorma sorg här i livet.
Men du har lärt mig att man inte ska ta sina relationer för givet.
Det gäller att verkligen ge och ta,
annars blir någon sårad och bestämmer sig för att dra.
Det gäller att vårda den ömt och bra,
att kunna prata med varandra om allt mellan himmel och jord, varje dag.
Men allting har sin tid, allting har sin plats, det gäller bara att ta nya tag.
Det gäller att älska sig själv, att inte tappa bort sig själv på kärlekens ovissa väg, det gäller att jag vågar vara jag.
Visa toppen
Show footer