Jag saknar tiden, då dem gillade mig för den jag var.
Jag saknar tiden, då vi kunde umgås.
Jag saknar tiden, då vi hade roligt tillsammans.
Jag saknar tiden som fanns förr.
Jag saknar tiden som fanns innan jag blev knäpp.
Jag saknar tiden, då jag inte behövde gråta varenda dag.
Jag saknar tiden, då jag alltid var glad.

Men inget varar för evigt.
Den där dagen kom, dagen då alla sa att
jag var tvungen att ändra på mig.
Så jag gjorde det,
det visade sig vara ett stort misstag.
För nu är det en sån dag igen,
en dag då alla vill att man ska ändra sig.
En dag då alla vill att man ska bli den man var.
Alla förändras ju,
men det vore en himla otur om just jag skulle förändras på ett dåligt sätt.

Frågan är väl egentligen om man verkligen mår
så bra som man tror.
Svaret på den frågan är antagligen: NEJ!

Tänk att ett enda litet fel beslut
kan göra att hela livet rasar samman.
Jag har gjort många fel,
och nu saknar jag dem som jag en gång i tiden kunde kalla för vänner.

Min tid är pausad,
och jag är fortfarande bara i början av tiden.
Ingen vet hur lång just min tid kommer bli,
men jag måste snart trycka på play: börja leva & göra rätt!
För även om min tid är pausad så fortsätter alla andra att leva sina tider.
Men jag saknar min tid.
Jag saknar tiden, då jag mådde bra.

Jag saknar hur det var förr, när ALLT var bra!

sakanr med allt va battre forr! nu ar livet bara skit!