Snälla sitt här hos mig. Låt mig veta så att du lever. Låt mig se att du verkligen andas. Bevisa för mig att du inte bara ljuger. Att du inte andas just när du säger det och sen skiter i det, bara för att du inte orkar mer. Jag vet att ditt ljus är svagt. Och när natten kommer lyser det mycket lite. Men det lyser i alla fall. Och det är väl det som är bra, att det inte är släckt menar jag. Jag antar det i alla fall. För utan dig skulle jag inte leva. Men egentligen lever du inte, du bara finns till, utan att leva. För det har du sagt till mig. Men jag tycker det är bra. För jag ska lära dig leva igen. Och din hud den blöder. den blöder alldeles för mycket. Och jag skulle så gärna vilja stryka den, göra den hel igen. När du skär i dig själv skär du sönder mig med och jag kan slå vad om att smärtan den är värre hos mig. så snälla, sitt hos mig när dagen blir natt, och låt mig se så att du lever. Var med mig när jag vaknar också. För jag ska lära dig leva igen. Vem vet, det kanske blir du som en dag älskar när natten blir dag? Text: Elina Källman

Annons

The photo has no tags

April 2010