Vart tog jag vägen?

Fick ett otroligt fint sms som jag läste i morse. Det fick mig att tänka på vart jag tappade bort mig själv någonstans...? Vart tog kämparglöden vägen, envisheten, flummigheten och den roliga Carro som alltid känner att allt kommer att lösa sig?

Hon som hade så många ideér om vad hon ville bli och ritade varje dag eller gjorde något positivt för att må bättre och kände att ingenting var omöjligt.

Hon finns där. Det känner jag men att locka fram det är lite svårare men jag har tagit mig en bit på vägen iaf.

Vi gör livet till det vi vill ha det till. Vissa måste kämpa mer än andra men ingenting är omöjligt. Jag kommer hitta mig själv fullt ut och göra det jag vill och må bra i mig själv, men allt har sin tid. Mycket har hänt på sistone och både jag och Dine måste ladda batterierna. Det som bringar den största lyckan nu är vår dotter Destiny. Hon får oss att le och glömma allt det dåliga för en tid. :) Och min andra dotter kommer snart närmare mig vilket värmer mitt hjärta något så enormt mycket. Ni kan inte förstå hur det känns. Min underbara Felicia!

Var rädda om det fina ni har!