December
Wednesday 21 April 2010 photo 1/1
|
Jag vet inte var allt började något som jag minns enda sedan barnsben är mammas "blick" som hon gav oss när vi gjorde något fel eller något som hon inte gillade. Vad jag tror så hade hon en speciell bild på hur hennes familj SKULLE vara, hennes barn skulle vara hennes små marionetter som hon kunde klä hur hon ville och som uppförde sig perfekt. Minsta lilla felsteg så kom "blicken" och jag blev iskall å livrädd inombords för jag visste att jag gjort något fel.
Den blicken har let ttill att jag inte har någon som helst trygghetskänsla!
Hon slog oss aldrig inte pappa heller å de hotade aldrig om våld.
Mamma är en väldigt hönsig person och har höll oss barn i järngrepp som gjort att iaf både jag och min bror slog bakut och gjorde mycket tokigt.
Vid 10 års ålder hörde jag mina föräldrar bråkade på nätterna när de trodde att vi sov.
Pappa började jobba allt mer och var sällan hemma.
Några dagar innan jag fyllde 14 släppte pappa bomben. Han skulle flytta ifrån oss. Eller som han sa "jag lämnar inte er, utan mamma!".
Vilket självklart var rent skitsnack jag såg knappt skymten av honom om han inte kom å hämtade mig å skjutsade mig till skolan.
Jag träffade honom när jag var på ungdomsgården där alla mina kompisar hängde och han jobbade.
Från det att jag var tolv tills att jag var femton blev jag sexuellt utnyttjad av "vänner" i skolan.
Jag gick alltid tillbaks till dem och jag mådde skitdåligt men hade ändå en känsla av samhörighet och att någon älskade mig.
De hade aldrig samlag med mig men de tog mig innanför kläderna å jag fick ta på dem.
De uttalade aldrig några hot men jag vågade inte göra motstånd.
Jag sa nej många gånger.. Ändå fortsatte jag att gå tillbaks.
Jag är ett jävla luder!
Jag ser inte min kropp som min det är ALLA egendom och jag vågar ALDRIG säga ifrån när någon tar mig på brösten eller liknande.
Jag skämtar bara bort det eller låtsas som ingenting..
Jag började skära mig i armarna å ömsom svalt mig själv ömsom hetsåt jag och pendlade självklart skitmycket i vikt (detta gör jag fortfarande). Jag skållade sönder händerna efter toabesök och jag brände bort "smutsen" på min kropp i duschen.
Jag brände mig med cigarretter och hällde varmt stearin på mig själv allt för att få en annan smärta att fokusera på förutom det som var rent själsligt. (Detta har pågått sedan jag var 14)
Vid 14 -års ålder började jag missbruka alvedon/ipren och voltaren samt kuckeliana (stark hostmedicin).
Samma sommar som jag skulle fylla 15 blev min storebror svårt misshandlad å låg på intensiven i flera månader. Han var kopplad till respirator å läkarna förberedde oss på att han skulle dö.
Men han överlevde mot alla odds. I den här perioden både hatade jag och älskade jag honom.
Han missbrukade även han under flera år innan han blev misshandlad och snodde saker av alla i familjen för att ha pengar till sitt missbruk.
Han och jag hamnade ofta i slagsmål och även jag å syrran.
Pappa fanns knappt med.
När jag var 15 närmare 16 började jag använda mig av droger. Allt jag fick tag på, bland annat heroin, hasch, marijuana å ja allt möjligt..
slutade ca ett halvår senare..
Många gånger fick jag gå i mellan när brorsan å morsan bråkade och jag fick flera gånger slita bort honom från mamma för att han försökte strypa henne eller skära halsen av henne med en kniv.
Jag ringde alltid till pappa för att han skulle komma och hjälpa oss men han sa bara att han inte skulle komma. Att jag fick ringa polisen.
Inte fan kunde jag ringa polisen, det var ju min STOREBROR!
Mamma bröt ju självklart i hop efter deras separation och hon använde mig som sin psykolog. Jag fick ofta sitta å trösta henne och hon satt ofta å spydde galla över min pappa och förbjöd oss att träffa honom.
Många nätter satt hon på nedervåningen å grät efter mig och frågade varför jag inte kom ner och hjälpte henne. Varför jag bara struntade i henne.
Andra gånger satt hon i mitt rum, på min säng och grät å öste ur sig saker.
Så fort det var problem med storebrorsan var JAG tvungen att ringa pappa och vara medlare mellan honom å mamma.
Jag själv var utåt hård och cool. Hjälpte allt å alla. Slogs å rökte. Klädde mig som den hora jag kände mig som och fortfarande känner mig som.
Mitt liv har länge varit ett helvete men jag har bara lagt locket på vägrat ta tag i allt.
Ibland har jag gått in i väggen och rest mig tack vara väldigt speciella vänner.
Utan dem hade jag inte suttit här i dag.
Nu sitter jag här tack vare min bästa vän å delvis för att jag försöker å leva för min son.
Det senaste året har jag åkt in och ut på akutpsyk SEX gånger och jag har fått testa diverse mediciner.
Senast för några dagar sedan blev jag utkickad där ifrån med svaret att jag klarade mig bra hemma.
Då och nu är jag värre illan än jag varnär jag blev inlagd.
Jag sliter med svåra självmordstankar och självskadebeteende.
Nätterna sedan jag blev utskriven 6:e april är jättejobbiga och så även dagarna. Jag har en ständig oro i kroppen och är även väldigt raslös och har stundtals väldigt svåra "myrkrypningar" i armar, axlar och knän. Sover 3-5 timmar oroligt och fyllt med mardrömmar.
Har många tillfällen då jag "stänger" av och ibland under de tillfällena minns jag ingenting men det kan då hjända att jag har skadat mig själv.
Andra gånger är jag tillsbaks där och då under perioden då jag blev utsatt fört de sexuella övergreppen.
De finns även med i mina mardrömmar.
Detta gör att jag drar mig för att sova.
Min bästa vän har vissa nätter fått vaka över mig då jag bestämt mig för att så fort han har somnat ska jag smyga i väg å ta mitt liv.
Andra nätter har han fått hålla fast mig då jag har klöst och slagit mig själv framför allt mot huvudet.
Den blicken har let ttill att jag inte har någon som helst trygghetskänsla!
Hon slog oss aldrig inte pappa heller å de hotade aldrig om våld.
Mamma är en väldigt hönsig person och har höll oss barn i järngrepp som gjort att iaf både jag och min bror slog bakut och gjorde mycket tokigt.
Vid 10 års ålder hörde jag mina föräldrar bråkade på nätterna när de trodde att vi sov.
Pappa började jobba allt mer och var sällan hemma.
Några dagar innan jag fyllde 14 släppte pappa bomben. Han skulle flytta ifrån oss. Eller som han sa "jag lämnar inte er, utan mamma!".
Vilket självklart var rent skitsnack jag såg knappt skymten av honom om han inte kom å hämtade mig å skjutsade mig till skolan.
Jag träffade honom när jag var på ungdomsgården där alla mina kompisar hängde och han jobbade.
Från det att jag var tolv tills att jag var femton blev jag sexuellt utnyttjad av "vänner" i skolan.
Jag gick alltid tillbaks till dem och jag mådde skitdåligt men hade ändå en känsla av samhörighet och att någon älskade mig.
De hade aldrig samlag med mig men de tog mig innanför kläderna å jag fick ta på dem.
De uttalade aldrig några hot men jag vågade inte göra motstånd.
Jag sa nej många gånger.. Ändå fortsatte jag att gå tillbaks.
Jag är ett jävla luder!
Jag ser inte min kropp som min det är ALLA egendom och jag vågar ALDRIG säga ifrån när någon tar mig på brösten eller liknande.
Jag skämtar bara bort det eller låtsas som ingenting..
Jag började skära mig i armarna å ömsom svalt mig själv ömsom hetsåt jag och pendlade självklart skitmycket i vikt (detta gör jag fortfarande). Jag skållade sönder händerna efter toabesök och jag brände bort "smutsen" på min kropp i duschen.
Jag brände mig med cigarretter och hällde varmt stearin på mig själv allt för att få en annan smärta att fokusera på förutom det som var rent själsligt. (Detta har pågått sedan jag var 14)
Vid 14 -års ålder började jag missbruka alvedon/ipren och voltaren samt kuckeliana (stark hostmedicin).
Samma sommar som jag skulle fylla 15 blev min storebror svårt misshandlad å låg på intensiven i flera månader. Han var kopplad till respirator å läkarna förberedde oss på att han skulle dö.
Men han överlevde mot alla odds. I den här perioden både hatade jag och älskade jag honom.
Han missbrukade även han under flera år innan han blev misshandlad och snodde saker av alla i familjen för att ha pengar till sitt missbruk.
Han och jag hamnade ofta i slagsmål och även jag å syrran.
Pappa fanns knappt med.
När jag var 15 närmare 16 började jag använda mig av droger. Allt jag fick tag på, bland annat heroin, hasch, marijuana å ja allt möjligt..
slutade ca ett halvår senare..
Många gånger fick jag gå i mellan när brorsan å morsan bråkade och jag fick flera gånger slita bort honom från mamma för att han försökte strypa henne eller skära halsen av henne med en kniv.
Jag ringde alltid till pappa för att han skulle komma och hjälpa oss men han sa bara att han inte skulle komma. Att jag fick ringa polisen.
Inte fan kunde jag ringa polisen, det var ju min STOREBROR!
Mamma bröt ju självklart i hop efter deras separation och hon använde mig som sin psykolog. Jag fick ofta sitta å trösta henne och hon satt ofta å spydde galla över min pappa och förbjöd oss att träffa honom.
Många nätter satt hon på nedervåningen å grät efter mig och frågade varför jag inte kom ner och hjälpte henne. Varför jag bara struntade i henne.
Andra gånger satt hon i mitt rum, på min säng och grät å öste ur sig saker.
Så fort det var problem med storebrorsan var JAG tvungen att ringa pappa och vara medlare mellan honom å mamma.
Jag själv var utåt hård och cool. Hjälpte allt å alla. Slogs å rökte. Klädde mig som den hora jag kände mig som och fortfarande känner mig som.
Mitt liv har länge varit ett helvete men jag har bara lagt locket på vägrat ta tag i allt.
Ibland har jag gått in i väggen och rest mig tack vara väldigt speciella vänner.
Utan dem hade jag inte suttit här i dag.
Nu sitter jag här tack vare min bästa vän å delvis för att jag försöker å leva för min son.
Det senaste året har jag åkt in och ut på akutpsyk SEX gånger och jag har fått testa diverse mediciner.
Senast för några dagar sedan blev jag utkickad där ifrån med svaret att jag klarade mig bra hemma.
Då och nu är jag värre illan än jag varnär jag blev inlagd.
Jag sliter med svåra självmordstankar och självskadebeteende.
Nätterna sedan jag blev utskriven 6:e april är jättejobbiga och så även dagarna. Jag har en ständig oro i kroppen och är även väldigt raslös och har stundtals väldigt svåra "myrkrypningar" i armar, axlar och knän. Sover 3-5 timmar oroligt och fyllt med mardrömmar.
Har många tillfällen då jag "stänger" av och ibland under de tillfällena minns jag ingenting men det kan då hjända att jag har skadat mig själv.
Andra gånger är jag tillsbaks där och då under perioden då jag blev utsatt fört de sexuella övergreppen.
De finns även med i mina mardrömmar.
Detta gör att jag drar mig för att sova.
Min bästa vän har vissa nätter fått vaka över mig då jag bestämt mig för att så fort han har somnat ska jag smyga i väg å ta mitt liv.
Andra nätter har han fått hålla fast mig då jag har klöst och slagit mig själv framför allt mot huvudet.
Visa toppen
Show footer