May
Saturday 12 December 2009 photo 2/2
|
Här har vi en, som på ett helt annat sätt än min fina Morgongåva kan få mig att gråta. Den här hästen får mig att känna fysisk smärta. Hon får mig att gråta varje gång jag tänker på henne, med känslan av ett hålrum inom mig som bara fylls av hårda slag och tomma ord. När jag ser henne, ser jag smärta, känner jag sådan smärta. Det är så många som tänker "Äh, fysisk smärta kommer när någon slår en, men kan inte känns det annars". Jag trodde inte det heller! Men jo, det kan man uppenbarligen. För jag älskade - älskar den hästen så det gör ont. På riktigt. Och jag vill bara ha henne vid min sida.
Men, sedan fick jag Morgongåva, som fyller det hålrummet. Hon fyller det med glada stunder. När vi lyckas med något, när jag lärt Morgongåva någonting som gör livet lite enklare, tänker jag på Katizza. För Katizza lärde mig så mycket om vad hästhållning innebär, hur långt man faktiskt kan komma, om hur kul man kan ha tillsammans. Detta går inte på en dag, en vecka, eller ens en månad. Men vi är på väg, jag och Morgongåva. Jag och Morgongåva ska bli ett. Och vi är på god väg.
Morgongåva får mig att gråta tårar av gläde! När hon gör som hon gör skrattar jag tills jag gråter, det går bara inte att hålla en rak min. För hon är min lilla fina, och det är så det ska vara!
Nu när jag har fått en så underbar ponny och ha fått uppleva så många - och än för få - underbara stunder med Katizza, önskar jag mig en sak, en enda sak till!
Och det är att få träffa Katizza i alla fall en sista gång i livet. Inte för ett hej då, för jag vill inte bryta loss från henne, men för ett sista "vi syns snart" och berätta hur lycklig jag är för att ha hittat Morgongåva. En dröm jag trodde aldrig skulle bli sann, om en gåva jag trodde jag aldrig skulle få!
Men, sedan fick jag Morgongåva, som fyller det hålrummet. Hon fyller det med glada stunder. När vi lyckas med något, när jag lärt Morgongåva någonting som gör livet lite enklare, tänker jag på Katizza. För Katizza lärde mig så mycket om vad hästhållning innebär, hur långt man faktiskt kan komma, om hur kul man kan ha tillsammans. Detta går inte på en dag, en vecka, eller ens en månad. Men vi är på väg, jag och Morgongåva. Jag och Morgongåva ska bli ett. Och vi är på god väg.
Morgongåva får mig att gråta tårar av gläde! När hon gör som hon gör skrattar jag tills jag gråter, det går bara inte att hålla en rak min. För hon är min lilla fina, och det är så det ska vara!
Och det är att få träffa Katizza i alla fall en sista gång i livet. Inte för ett hej då, för jag vill inte bryta loss från henne, men för ett sista "vi syns snart" och berätta hur lycklig jag är för att ha hittat Morgongåva. En dröm jag trodde aldrig skulle bli sann, om en gåva jag trodde jag aldrig skulle få!
Visa toppen
Show footer