August
Monday 27 December 2010 photo 2/2
|
Del 66
Jag började föra mina tummar över knapparna på mobilen. Men varför det?
Jag ville ju glömma honom… Jag raderade texten och la ner mobilen i fickan igen. Med blicken riktad ut genom fönstret försökte jag radera honom ur mina tankar, men det kändes omöjligt. Det hade hänt, han hade hänt… Vi hade hänt.
Plötsligt bländade solen min blick, jag tittade ner på mina knän. Kisade en aning.
I ögonvrån såg jag hur Sanna tittade på mig.
"Maja… Kommer Tom vara hemma hos oss?" Hon log stort mot mig. Hon hade blivit fäst vid honom. Jag skakade lätt på huvudet.
"Nej, vi kommer inte att träffa honom mer" svarade jag henne. En 10-åring. Hon skulle inte få träffa Tom mer, Tom som hon hade blivit så fäst vid. Hon tittade ner, jag undrade hur hon tog det. Efter en liten stund lyfte hon blicken och tittade på mig.
"Men han är ju din pojkvän. Ska man inte vara tillsammans då? Liksom… Vara med varandra?" Frågade hon fundersamt och rynkade lite på pannan.
"Jo, men vi är inte tillsammans längre." Ett enkelt svar.
"Får jag bli tillsammans med honom då?" Hon log plötsligt stort och jag kunde inte låta bli att skratta till.
"Ja, det får du väl" log jag och flinade till lätt. Hon fortsatte att le, riktade sedan sin blick ut genom fönstret. Jag tittade lite på henne och vände sedan sakta min blick ut genom mitt fönster. Vi var snart hemma, jag kände igen mig. Efter drygt 17 år så kunde jag vägarna utantill. Stenarna i skogen, vissa träd.
Vi körde in på uppfarten, pappa stängde av motorn och satte i handbromsen. Jag knäppte av mig bältet och steg ur bilen, jag lät dörren stå öppen för Viktor.
Jag tog mina väskor som pappa räckte mig, väntade sedan på dem för att gå in. Pappa gick uppför trappan, tog upp nycklarna och låste upp dörren och vi alla gick in efter honom. Det luktade som det alltid gjort.
Jag stapplade uppför trappan med mina väskor framför och efter mig. Tillslut kom jag in på mitt rum, jag la mina väskor mitt i rummet. Sedan gick jag fram till min säng, föll handlöst ner i den och suckade högt.
Äntligen hemma tänkte jag. På det bruna sängbordet, gjort i furu, stod ett fotografi med en gyllene ram runt om. Jag log glatt på fotot, lika så Emma.
Emma, med sina klarblåa ögon och de där tunna läpparna. Jag mindes så väl den dagen, detaljerna var glasklara.
"Okej, en ful min nu då!" Emma skrattade och höll sin systemkamera framför oss. Jag tittade glatt på henne och gjorde sedan en grimas mot kameran, även Emma gjorde en. Hon knäppte ett kort på oss, vi tittade sedan på det och skrattade glatt.
"En puss nu, okej?" Hon småflinade.
"Här kräver man visst saker" skrattade jag. Emma skrattade också.
"Självklart!" Flinade hon fånigt. "Nej men seriöst. Men ska jag pussa dig på kinden eller tvärtom? Eller ska vi pussa varandra på munnen?" Frågade hon och kisade med ögonen för solen.
"Vi kan väl ta en puss på munnen" svarade jag.
"Okaj!" Småflinade hon. Sedan riktade hon sin kamera mot oss ännu en gång, vi vred våra ansikten mot varandra. Jag pussade henne lätt på läpparna och hon likaså på mig. Vi båda fnissade till smått och tittade sedan på bilden.
"Vilket sött litet par" flinade jag.
"Indeed Mr. Wilson"
"Well thank you Holmes"
Vi båda flinade och började sedan skratta. Jag la mig ner på gräset, Emma la sig ned bredvid mig. Hon höll kameran ovanför oss, riktade den mot våra ansikten. Vi båda log glatt och hon knäppte ett kort.
På den bilden var jag faktiskt nöjd med mitt leende, med hela mitt ansikte och det hände inte ofta. Jag försökte att le, men det tog emot. Jag bet mig i underläppen och kämpade mot mina känslor, men det höll inte.
En tår rann nedför kinden och jag lät den rinna.
Jag började föra mina tummar över knapparna på mobilen. Men varför det?
Jag ville ju glömma honom… Jag raderade texten och la ner mobilen i fickan igen. Med blicken riktad ut genom fönstret försökte jag radera honom ur mina tankar, men det kändes omöjligt. Det hade hänt, han hade hänt… Vi hade hänt.
Plötsligt bländade solen min blick, jag tittade ner på mina knän. Kisade en aning.
I ögonvrån såg jag hur Sanna tittade på mig.
"Maja… Kommer Tom vara hemma hos oss?" Hon log stort mot mig. Hon hade blivit fäst vid honom. Jag skakade lätt på huvudet.
"Nej, vi kommer inte att träffa honom mer" svarade jag henne. En 10-åring. Hon skulle inte få träffa Tom mer, Tom som hon hade blivit så fäst vid. Hon tittade ner, jag undrade hur hon tog det. Efter en liten stund lyfte hon blicken och tittade på mig.
"Men han är ju din pojkvän. Ska man inte vara tillsammans då? Liksom… Vara med varandra?" Frågade hon fundersamt och rynkade lite på pannan.
"Jo, men vi är inte tillsammans längre." Ett enkelt svar.
"Får jag bli tillsammans med honom då?" Hon log plötsligt stort och jag kunde inte låta bli att skratta till.
"Ja, det får du väl" log jag och flinade till lätt. Hon fortsatte att le, riktade sedan sin blick ut genom fönstret. Jag tittade lite på henne och vände sedan sakta min blick ut genom mitt fönster. Vi var snart hemma, jag kände igen mig. Efter drygt 17 år så kunde jag vägarna utantill. Stenarna i skogen, vissa träd.
Vi körde in på uppfarten, pappa stängde av motorn och satte i handbromsen. Jag knäppte av mig bältet och steg ur bilen, jag lät dörren stå öppen för Viktor.
Jag tog mina väskor som pappa räckte mig, väntade sedan på dem för att gå in. Pappa gick uppför trappan, tog upp nycklarna och låste upp dörren och vi alla gick in efter honom. Det luktade som det alltid gjort.
Jag stapplade uppför trappan med mina väskor framför och efter mig. Tillslut kom jag in på mitt rum, jag la mina väskor mitt i rummet. Sedan gick jag fram till min säng, föll handlöst ner i den och suckade högt.
Äntligen hemma tänkte jag. På det bruna sängbordet, gjort i furu, stod ett fotografi med en gyllene ram runt om. Jag log glatt på fotot, lika så Emma.
Emma, med sina klarblåa ögon och de där tunna läpparna. Jag mindes så väl den dagen, detaljerna var glasklara.
"Okej, en ful min nu då!" Emma skrattade och höll sin systemkamera framför oss. Jag tittade glatt på henne och gjorde sedan en grimas mot kameran, även Emma gjorde en. Hon knäppte ett kort på oss, vi tittade sedan på det och skrattade glatt.
"En puss nu, okej?" Hon småflinade.
"Här kräver man visst saker" skrattade jag. Emma skrattade också.
"Självklart!" Flinade hon fånigt. "Nej men seriöst. Men ska jag pussa dig på kinden eller tvärtom? Eller ska vi pussa varandra på munnen?" Frågade hon och kisade med ögonen för solen.
"Vi kan väl ta en puss på munnen" svarade jag.
"Okaj!" Småflinade hon. Sedan riktade hon sin kamera mot oss ännu en gång, vi vred våra ansikten mot varandra. Jag pussade henne lätt på läpparna och hon likaså på mig. Vi båda fnissade till smått och tittade sedan på bilden.
"Vilket sött litet par" flinade jag.
"Indeed Mr. Wilson"
"Well thank you Holmes"
Vi båda flinade och började sedan skratta. Jag la mig ner på gräset, Emma la sig ned bredvid mig. Hon höll kameran ovanför oss, riktade den mot våra ansikten. Vi båda log glatt och hon knäppte ett kort.
På den bilden var jag faktiskt nöjd med mitt leende, med hela mitt ansikte och det hände inte ofta. Jag försökte att le, men det tog emot. Jag bet mig i underläppen och kämpade mot mina känslor, men det höll inte.
En tår rann nedför kinden och jag lät den rinna.
Comment the photo
du gör verkligen fina berättelser och jag har suttit hela dagen o läst och bara glott framför dataskärmen.
t.o.m skitit i middan.
MEN FORTSÄTT!
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/s-schrei/480997237/
Visa toppen
Show footer