Det har blivit en tradition.
Johan blev arton och jag fick spendera dagen tillsammans med min finaste Eijla.

Det finns ingenting emellan oss längre, låt oss aldrig falla tillbaka.
All skit har fått mig att inse att min kärlek till dig inte har någon begräsning. Jag älskar dig.♥
Kom och slösa bort ditt liv med mig.

Jag ska inte göra detta till en lång text, det känns på något vis vemodigt att läsa texten du skrivit, som att vi fallit tillbaka i tiden. Tiden som var så underbar att det gör ont att bara minnas den, samtidigt som jag är så sjukt rädd för att glömma. Det känns så fruktansvärt att det enda vi har kvar av den är ett minne. Att allt jag har kvar från min största kärlek är ett jävla minne. När vi gled isär och du försvann var Carizma det enda jag hade och jag orkar inte vara utan henne, vara utan mitt allt, för hon var verkligen det, och att hon fortfarande är det dödar mig varenda dag.
Vår vänskap var alltid vår räddning, vårt sätt att leva så lyckliga som vi gjorde. Och som jag sa i natt, jag är så jävla ledsen över att vi var så lyckliga förut, att vi hade det så bra. För det gör så ont nu. Minnen är verkligen det värsta och det bästa som finns, och alltid det enda, verkligen alltid det enda, förutom saknad och längtan, som vi också pratade om. Det man aldrig vill ha men som alltid existerar.

Åttan var den bästa tiden i mitt liv och det känns så töntigt att sitta och gråta över det som varit, men det finns inte mycket annat att göra, och som du säger, man har all rätt att vara ledsen.
Håkan är så fin och han är fortfarande vår, det kommer han förmodligen alltid att vara. Och du vet att jag alltid letade efter din hand likaså, och det gör jag fortfarande. Håkan-konserter är ingenting utan dig, för du är för mig en del utav honom. Utan dig blir Håkan inte hel liksom.

Tack så himla jättemycket för pratstunden igår/inatt/imorse. Jag behövde/behöver verkligen det. Det känns så skönt att vi kan vara så öppna gentemot varandra, den där öppenheten som jag inte känner med någon annan. Trots att vi inte är lika bra vänner som vi var förut (vänner känns till och med som fel ord att använda i och med att det har alldeles för liten innebörd för våra dåvarande känslor men du fattar), så känns det som att vi har något speciellt, något vi inte kan förlora. Som Rose och Jack och April och Frank(enstein). Någonting man inte finner hos någon annan, och jag är glad att vi kan dela någonting sådant. En öppenhet, en självklarhet, någonting som inte egentligen finns men som man bara har.

Detta är inget som helst avsked, snarare tvärtom. Vi har tre år tillsammans kvar i skolan, det blev inte alls som våra farhågor i åttan, att vi skulle glida isär när vi började på gymnasiet. Jag kan nästan skratta mitt i all sorg åt hur livet blir. Den där kvällen i stallet då vi pratade om framtiden och fällde några tårar för att vi insåg att "detta är den bästa tiden i våra liv".
Tänk hur fel vi hade, och hur rätt vi hade. Det var inte alls gymnasiet som drog isär oss, det var vi själva. Vi skulle inte alls träffas alltför sällan, vi hamnade i samma skola tillslut ändå.
Att det var den bästa tiden i våra liv hade vi framtills nu rätt om, liksom att vi skulle bo tillsammans. Vi drömde om en liten etta som vi skulle dela på, och visst har vi tillgång till en sådan, även om det inte är på riktigt samma sätt.

Det blev väl trots allt ganska långt. Men vi har så mycket bakom oss, så mycket att prata om. Det är både skönt och jobbigt, men det känns som att vi måste hålla igång minnena, så att vi inte glömmer allt. För det är ofta min värsta rädsla, att glömma minnena, att glömma allt man har från det.

Jag tycker att du är jättefin också och jag är så glad att jag har fått uppleva allt detta tillsammans med dig.
Vi ses säkert också imorgon, tågar kanske tillsammans likaså. För det tycker jag är så himla fint när vi gör.

jag älskar dig finaste.
<3