Previous dayMonday 8 November 2010 photo 1/1
|
@Canoni's bild ©
Min karaktär ~ ♥
DEL ❶
Allt började
för många år sedan.
Ett bråk mellan de största hundar som härskade
mellan himmel & jord, så kallade "Månhundar".
De hade en högre makt, och var mycket eftertraktade.
Inte många hade mött de öga mot öga.
Det hade varit fridfullt i över 3.000 år
mellan dessa "klaner" då plötsligt.
Ett svek sker och ett stort bråk utspelas.
Dagen innan den sista månhunden dog, kallade han
in sin älskade som bar på hans valpar.
"Du måste ge dej av .. " sa han.
"Men.. du sa att det inte skulle bli några problem?"
"Det har hänt saker.. saker som jag inte förutspått."
"Som vad?" kved hon.
"Du kommer få en månvalp.." sa han och vände bort huvudet.
"Men .. det kan inte vara så.
En månvalp kan inte födas av en
vanlig tik. Föräldrarna måste båda va månhundar!" sa hon i full rädsla.
"Du måste ge dig av. Annars kmr Tahiri finna honom.
Och gör han det är vi alla uteslutna." Sa han med tom blick.
Tiken hade börjat darra.
"Vad kommer hända med dig?" sa hon tyst.
"Jag ska försöka sammla alla och ge er mer tid.. när Tahiri
är här finns det inget hopp för oss.
Månvalpen är vårt sista hopp." sa han.
Tiken sprang .. sprang långt bort från allt.
Hon skulle bort över bergen.
Där skulle hon vara säker.
Då valparna föddes var de bara två.
Tiken tvingades lämna en av valparna som
inte var månvalp.
Hon hade inget val.
ETT HALVÅR SENARE!
*Sakta.. lite saktare..*
...
En skepnad låg i gräset & väntade på att bytet skulle ovetande börja tvätta
fjädrarna igen.
Bergsfåglar skulle vara ett lätt byte.
Det hade hans mor lärt honom.
Skepnaden for ut ur skuggorna och anföll fågeln.
"Aggh!! uppfh!"
Det som legat gömd bland gräset var i själva verket en yngre valp.
"Rör dig inte så mycket!" röt valpen
argt och gjorde några sista försök att få tag i fågeln då han plötsligt halkade till
och föll ner i ett dike.
"uffh! Jag hatar fåglar." muttrade han och reste sig upp.
Han visste mycket väl att hans mor inte skulle vara speciellt
glad över att han givit sig av på egen hand.
När han väl bemötte henne öga mot öga kunde han se ilskan & oron i hennes
mörkbruna ögon.
"Du får inte ge dig av själv! Tänk om nått hände!
Jag sköter jagandet. Förstått?"
sa hon upprört.
"Men jag får aldrig göra nått!
Jag är ½ år gammal."
sa han upproriskt.
Han gick in i det övergivna huset.
Trött på att bossas runt som hennes trasa.
"Gah! Ja får aldrig göra nått själv.. hon är så
överbeskyddande. " muttrade han och la sig
på trägolvet.
TO BE CONTINUED
Min karaktär ~ ♥
DEL ❶
Allt började
för många år sedan.
Ett bråk mellan de största hundar som härskade
mellan himmel & jord, så kallade "Månhundar".
De hade en högre makt, och var mycket eftertraktade.
Inte många hade mött de öga mot öga.
Det hade varit fridfullt i över 3.000 år
mellan dessa "klaner" då plötsligt.
Ett svek sker och ett stort bråk utspelas.
Dagen innan den sista månhunden dog, kallade han
in sin älskade som bar på hans valpar.
"Du måste ge dej av .. " sa han.
"Men.. du sa att det inte skulle bli några problem?"
"Det har hänt saker.. saker som jag inte förutspått."
"Som vad?" kved hon.
"Du kommer få en månvalp.." sa han och vände bort huvudet.
"Men .. det kan inte vara så.
En månvalp kan inte födas av en
vanlig tik. Föräldrarna måste båda va månhundar!" sa hon i full rädsla.
"Du måste ge dig av. Annars kmr Tahiri finna honom.
Och gör han det är vi alla uteslutna." Sa han med tom blick.
Tiken hade börjat darra.
"Vad kommer hända med dig?" sa hon tyst.
"Jag ska försöka sammla alla och ge er mer tid.. när Tahiri
är här finns det inget hopp för oss.
Månvalpen är vårt sista hopp." sa han.
Tiken sprang .. sprang långt bort från allt.
Hon skulle bort över bergen.
Där skulle hon vara säker.
Då valparna föddes var de bara två.
Tiken tvingades lämna en av valparna som
inte var månvalp.
Hon hade inget val.
ETT HALVÅR SENARE!
*Sakta.. lite saktare..*
...
En skepnad låg i gräset & väntade på att bytet skulle ovetande börja tvätta
fjädrarna igen.
Bergsfåglar skulle vara ett lätt byte.
Det hade hans mor lärt honom.
Skepnaden for ut ur skuggorna och anföll fågeln.
"Aggh!! uppfh!"
Det som legat gömd bland gräset var i själva verket en yngre valp.
"Rör dig inte så mycket!" röt valpen
argt och gjorde några sista försök att få tag i fågeln då han plötsligt halkade till
och föll ner i ett dike.
"uffh! Jag hatar fåglar." muttrade han och reste sig upp.
Han visste mycket väl att hans mor inte skulle vara speciellt
glad över att han givit sig av på egen hand.
När han väl bemötte henne öga mot öga kunde han se ilskan & oron i hennes
mörkbruna ögon.
"Du får inte ge dig av själv! Tänk om nått hände!
Jag sköter jagandet. Förstått?"
sa hon upprört.
"Men jag får aldrig göra nått!
Jag är ½ år gammal."
sa han upproriskt.
Han gick in i det övergivna huset.
Trött på att bossas runt som hennes trasa.
"Gah! Ja får aldrig göra nått själv.. hon är så
överbeskyddande. " muttrade han och la sig
på trägolvet.
TO BE CONTINUED
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/storie/477002775/
Visa toppen
Show footer