September
Wednesday 19 January 2011 photo 1/2
|
Jag har funderat en del på vad sorg är, jag känner stor sorg just nu men sorg är inte alltid bara sorg rakt av
Det finns ett talesätt som säger att "sorgen är den största ära som glädjen kan få". Jag har nog alltid varit enig i detta uttalande fram till ganska nyligen, min erfarenhet nu är att sorg inte måste föregås av glädje. Att sorg kommer som ett resultat av saknad - saknad glädje, saknad närhet, saknad efter en person, saknad gemenskap, saknade minnen, saknad framtid etc. - är inte nytt för någon och är naturligt för de flesta. Däremot kan sorg även vara resultatet av saknad verklighet, saknad respekt och lögner.
Jag upplever just nu att den sorg jag känner är ganska komplex, den innehåller inte bara sorg utan även en del andra känslor som vrede, förvåning, trots, uppgivenhet tillsammans med ren och oförfalskad sorg.
Den största sorgen jag känner är att den person jag älskar och trodde jag skulle bli gammal med inte är den person jag tror, att den person jag förälskade mig i och började bygga en tillvaro tillsammans med faktiskt inte existerar - den personen består bara av fasader, illusioner och manipulationer.
Vetskapen om att den jag älskar inte har gått in i vårt liv tillsammans med samma starka känsla av "viskap" och lojalitet som jag gjort gör att jag känner mig utnyttjad. Jag känner mig som en bricka i ett spel i min makes liv för att uppfylla hans syften och behov. Känslan av att vara missbrukad och kränkt övergår till frustration och ren vrede - HUR kan någon agera så?? Hur kan någon trampa på en annan människa och en annan människas känslor utan att känna minsta lilla ånger eller dåligt samvete?
Även sorgen över att vara kränkt föder vrede och en känsla av att jag inte är värd att respekteras - är jag verkligen så lite värd?? Jag blir arg över att jag har behövt stå ut med ständiga utfrågningar, ständig misstänksamhet, stå ut med total kontroll av min dator, min telefon och mina kontakter med andra. Vrede över att alltid behöva försvara mig och att alltid befinna mig i underläge. Jag kan lätt återkalla känslan av panik när jag upptäcker att alla frågor har som syfte att snärja mig och till slut göra att jag motsäger mig själv - då blir ju den påhittade anklagelsen legitim eftersom min egen motsägelse på något sjukt sätt bekräftar för min partner att jag har något att dölja. Vrede över tvånget att komma ihåg små detaljer utan värde bara för att kunna försvara mig vid en konfrontation. Vrede över att alltid behöva försöka räkna ut hur min partner reagerar och försöka följa med i åt vilket håll tankegången är på väg eftersom den aldrig är på väg åt det håll man tror utan man manipuleras iväg i en oväntad riktning för att överraskas.
En stor del av sorgen orsakas av svek. Att upptäcka att den jag älskar totalt har förnekat mig och vårt liv tillsammans gör mig förtvivlad. Allt bygger på en bluff. Hur kan någon bara några veckor innan sitt eget bröllop försöka övertyga en annan kvinna om att de bör leva sina liv tillsammans - och ändå genomföra sitt eget bröllop när den andra kvinnan nekar??? Att upptäcka att den lojalitet och tillit JAG kände så totalt har missbrukats och utnyttjats bakom en falsk fasad, lämnar mig med en känsla av att mitt eget värde är så lågt att jag inte ens är värd att respekteras. Att dessutom bli anklagad och ställd till svars för alla de svek det visar sig att han själv har utsatt mig för gör att jag vill skrika högt!!
De ständiga intrången i min integritet har förvandlat sorgen till desperation. Sorg över att JAG inte finns. Att aldrig veta om det som rimligtvis är "mitt" har kartlagts och studerats för syften jag inte kan räkna ut är förnedrande. Att uppleva att bli konfronterad med något som jag VET tillhör mig, och där konfrontationen i sig bekräftar att min integritet har kränkts ytterligare en gång, markerar att jag inte är min egen utan alla mina rättigheter tillhör någon annan - jag har blivit slav. Jag övervakas, utnyttjas och bestraffas som en slav i ord och handling - någon annan har rättigheterna till mitt sinne, min själ och min kropp.
Sorgen över att även hoppet om en framtid tillsammans är borta är även den påtaglig. Det som gör att man fortsätter trots det negativa i relationen är ju tro, hopp och kärlek. Det sista som lämnar människan är hoppet..... Hoppet om att det blir bättre, hoppet om att det kommer en förändring, hoppet om att det kommer en ljusning, hoppet om att den jag älskar inte är som han visar mig utan har andra sidor som är värda att vänta på. Nu har även hoppet dött och ensamheten är definitiv...
Om du ändå inte ville leva ditt liv med mig 100 % - varför lät du mig då inte gå någon av alla de gånger jag varit på väg att flytta!! Varför lovade du mig förändring och övertygade mig om att NU skulle vårt liv förändras till det vi båda önskade - när du samtidigt säger till någon annan att vår relation är ett misstag! Varför var du inte så ärlig att du blåste av bröllopet? Det hade gjort mig förtvivlad då men hade varit lättare än det vi båda går igenom nu.
Jag upplever just nu att den sorg jag känner är ganska komplex, den innehåller inte bara sorg utan även en del andra känslor som vrede, förvåning, trots, uppgivenhet tillsammans med ren och oförfalskad sorg.
Vetskapen om att den jag älskar inte har gått in i vårt liv tillsammans med samma starka känsla av "viskap" och lojalitet som jag gjort gör att jag känner mig utnyttjad. Jag känner mig som en bricka i ett spel i min makes liv för att uppfylla hans syften och behov. Känslan av att vara missbrukad och kränkt övergår till frustration och ren vrede - HUR kan någon agera så?? Hur kan någon trampa på en annan människa och en annan människas känslor utan att känna minsta lilla ånger eller dåligt samvete?
De ständiga intrången i min integritet har förvandlat sorgen till desperation. Sorg över att JAG inte finns. Att aldrig veta om det som rimligtvis är "mitt" har kartlagts och studerats för syften jag inte kan räkna ut är förnedrande. Att uppleva att bli konfronterad med något som jag VET tillhör mig, och där konfrontationen i sig bekräftar att min integritet har kränkts ytterligare en gång, markerar att jag inte är min egen utan alla mina rättigheter tillhör någon annan - jag har blivit slav. Jag övervakas, utnyttjas och bestraffas som en slav i ord och handling - någon annan har rättigheterna till mitt sinne, min själ och min kropp.
Sorgen över att även hoppet om en framtid tillsammans är borta är även den påtaglig. Det som gör att man fortsätter trots det negativa i relationen är ju tro, hopp och kärlek. Det sista som lämnar människan är hoppet..... Hoppet om att det blir bättre, hoppet om att det kommer en förändring, hoppet om att det kommer en ljusning, hoppet om att den jag älskar inte är som han visar mig utan har andra sidor som är värda att vänta på. Nu har även hoppet dött och ensamheten är definitiv...
Visa toppen
Show footer