Lite sent, förlåt Q_Q Andas. Andas. Du måste andas. För att leva är det viktigaste att andas. Gabriel slog flämtande upp ögonen, regndroppar exploderade i hans ansikte, något grenslade tungt hans mage. Den unga pojken med sitt hånflin och sina fingertoppar röda av blod. ”Visste du.. att vår förmåga baseras på vår ålder? Att våra kroppar och sinnen vidgas mer och mer för varje år som går tills vi är i sanning oförstörbara?” Gabriel kunde knappt lyssna på monologen som fortsatte, världens kanter verkade mörkna, suddas ut, brytas av och tillslut försvinna helt. Allt var på väg in i en virvel av tomhet. ”Åh, jag har babblat så mycket att du nästan avlidit. Om vår livsvätska töms helt så försvinner vi ju” Gabriel morrade. Hur kunde en liten snorvalp som det här få läxa upp honom?! Med en sista våg av ilsken energi så svepte han utåt och uppåt med armen för att slita ut ögonen på denna oförskämda pojke. Med ett litet leende hade pojken redan flyttat sig ur vägen, dock träffades skärmen på hans keps tillräckligt hårt för att den skulle snurra ut i den regnfyllda luften. -En flicka!!?- Nej. Det var ingen flicka, det var bara de där ögonen. Så stora, oskyldiga och klara. Färgen var blå, som en klar sommarhimmel inramad av långa, kolsvarta ögonfransar. Gabriel kom på sig själv med att stirra på dessa ögon utan ett ord, hans ansikte hade slappnat av helt och inte en enda rynka av ilska syntes. ”Med det finns ju sätt att ordna det” log pojken som om inget hänt. Långsamt böjde han sig fram tills deras ansikten var ynka centimeter ifrån varandra, deras nästippar snuddade nästan vid varann och för en stund var Gabriel övertygad om att också deras läppar skulle mötas. Sedan drog sig pojken med de vackra ögonen undan. ”Sådär, då var det ordnat.” hans leende förändrades inte det minsta när han reste sig upp. Ett tunt så gick längs hans handled från vilket han hade låtit blod droppa ner i Gabriels sår, detta hade fått dem att sluta sig på bara sekunder! Pojken reste sig smidigt och vände sig om i samma rörelse. ”Tack vare mitt blod kommer du att känna dig lite friskare än vanligt, ett tag” sa han med en outsäglig ton innan han sakta började vandra ut i regnet. Gabriel kom snabbt upp på fötter och sträckte ut handen efter pojkens axel. Hans fingrar slöt sig hårt om axeln. ”Vem är du!?” var det enda han kunde få ur sig. Pojken började skaka av tillbakahållet fnitter. ”Mitt namn… är Marcus Zera Luciphe, den tolfte” Plötsligt hade Gabriel inte grepp om något alls, endast luft fanns där det nyss stått en pojke. Han snubblade framåt och landade på knän och händer. Ett lågt fnitter ekade mellan regndropparna…

Den är verkligen bra!