February
Friday 11 April 2008 photo 2/4
|
~I hate, you hate, i hate, you love me~
Weekly release!
Solens strålar var starka nog att framstå som spjut av eld i luften, men ändå var de inte starka nog att driva tillbaka vinterns armé till dess viloplats. Snön låg nästan en meter hög och den hade en hård skorpa på ytan. Nej, här kunde solen inte göra annat än att vänta på sin tid och värma de få invånare av det lilla samhället som valt att stanna över vintern. Empterhoff var en mycket gammal ort, det sades att den uppförts redan på 1700-talet men att den sedan brunnit ner och därefter återbyggts igen. Barnen i samhället brukade roa sig med att om somrarna "leta skatter" eller "slottsruiner" som kunde ha efterlämnats från byns storhetstid.
I denna by, på den kallaste av nätter, en natt med sådan kyla att träd sprack på längden, så föddes en pojke. Hans namn skulle komma att bli Gabriel, då hans mor var djupt troende och hans far helt enkelt inte ville ha en dispyt över saken. Gabriel var från början en mycket sjuklig pojke. Han vägde på tok för lite och sina första dagar fick han spendera i respirator. Läkarna sade att han helt enkelt inte hade hälsan med sig och med så mycket oroligheter som var i fart nere i landet så kunde de inte avvara för mycket pengar på pojkens vård. Den de kallade Hitler hade för en tid sedan redan börjat dra in stora skatter för att bekosta det krig som ingen annan visste skulle komma.
Trots detta elände så var Miriam Arbenstien en kvinna vars tro ar likt en mur av stål. Hon litade blint på att det gode herden skulle leda dem rätt i denna kris, och så fick det bli. Johann Arbenstien ville ju trots allt inte ha någon dispyt. Så fick det bli, Gabriel flyttades hem med sina föräldrar och trots läkarnas diagnoser om att pojken endast skulle leva någon månad mer så fortsatte Gabriel att andas, att upptäcka, att skratta och att leva.
Några få goda år passerade och sedan tvingades familjen Arbenstien fly från sitt kära hem. Helvetet självt hade uppstigit ur jorden, hävdade Miriam ofta till sin son och make.
När Gabriel väl kommit upp i tonåren hade hans far sedan länge försvunnit och hans mor blivit kroniskt sängliggande. Det var som om hon hade ådragit sig den sjukdom Gabriel skulle dukat under för, pojken var nämligen i perfekt hälsa.
Denna livsstil förändrades inte, de hade flyttat tillbaka till Empterhoff och Gabriel fick tillbringa dagarna med att gå i skolan och se till sin mor, åren flöt på och Gabriel skulle till att fylla sjutton. Det var en ödestiger natt…
Trots detta elände så var Miriam Arbenstien en kvinna vars tro ar likt en mur av stål. Hon litade blint på att det gode herden skulle leda dem rätt i denna kris, och så fick det bli. Johann Arbenstien ville ju trots allt inte ha någon dispyt. Så fick det bli, Gabriel flyttades hem med sina föräldrar och trots läkarnas diagnoser om att pojken endast skulle leva någon månad mer så fortsatte Gabriel att andas, att upptäcka, att skratta och att leva.
Några få goda år passerade och sedan tvingades familjen Arbenstien fly från sitt kära hem. Helvetet självt hade uppstigit ur jorden, hävdade Miriam ofta till sin son och make.
Denna livsstil förändrades inte, de hade flyttat tillbaka till Empterhoff och Gabriel fick tillbringa dagarna med att gå i skolan och se till sin mor, åren flöt på och Gabriel skulle till att fylla sjutton. Det var en ödestiger natt…
Visa toppen
Show footer