February
Sunday 4 May 2008 photo 1/5
|
~My insides all turn to ash, so slow~
Mörkret var påträngande, tjockt, greppande. Det ville omsluta honom och göra honom till en del av sig självt. Han kämpade, men det var antagligen förgäves, hans hals pulserade av smärta, den kändes svullen och orörlig.
Han ställde sig frågan igen. Hur länge hade han varit här? Allt var bara en storm av minnen och fragment av minnen i hans huvud, han mindes saker från när han var ett spädbarn men ibland hade han svårt att ens greppa vems minnen det egentligen var. Han kunde då och då uppfatta fragment av stora baldanser eller unga damer i alldeles för stora klänningar.
Han skakade på huvudet för att skingra minnena från hans medvetande, klor av smärta letade sig upp för hans hals och slet i hans huvud, lämnade variga sår i hela hans ansikte. Det var åtminstone så det kändes.
Gabriel. Mitt namn är Gabriel… Mer mindes han inte klart, han kunde inte minnas sitt efternamn eller sina föräldrars namn. Bara Gabriel.
Plötsligt hörde han steg. Med ens knöt sig alla hans muskler och ögonen spärrades upp tills de verkade på gränsen till att trilla ur sina hålor. Han visste vad som komma skulle, och han längtade efter det, det var de enda gångerna som han fick glömma. Glömma det som hände runt omkring honom. Långsamt och darrande kröp han fram mot Siegfrieds långa gestalt som uppenbarat sig i mörkret, han tittade bedjande upp på sin fångvaktare, sin djävul och sin ängel.
Siegfried hukade sig långsamt ner och lät sina kalla, släta fingrar smeka Gabriels kind. Mannens varma andedräkt nådde pojkens uppgivna ansikte, immade igen sinnets rutor likt den tjockaste dimma.
Helt oförvarnat greppade han hårt om Gabriels axlar och slet våldsamt upp honom mot väggen. Gabriel stönade till och försökte pressa undan mannen ifrån sig med både fötter och händer. Det var lönlöst, han visste att det var lönlöst men han gjorde det eftersom han visste att Siegfried ville ha det så. Han ville ha något som kämpade emot.
Långsamt och lugnt sänkte den blonde mannen sina läppar mot en plats på Gabriels hals som ännu inte blivit biten, han gjorde det långsamt för att visa hur hopplöst kämpandet var.
Sedan sänkte han sina tänder i den blottade huden, tog emot den varma strömmen av blod som trängde sig ut ur den unga pojkens förut så vackra hals.
Gabriels ögon rullade upp i sina hålor och hans rygg spände sig i en extatisk båge. Krampaktigt greppade han tag om Siegfrieds handleder och pressade sin hals mot dennes mun. Sedan fick han glömma. Allt försänktes i en lugn och trygg värme, han glömde smärta, skräck, ensamhet. Allt var som det skulle. Precis som det skulle.
Plötsligt avbröts han. Innan han visste ordet av låg han på marken och försökte hostande förstå vad som hänt. Siegfrieds mjuka röst nådde hans öron.
"Detta var sista gången min vackre Gabriel. Du är nu som jag. Precis som du önskade. Precis som du kommer vilja önska bort. Farväl"
Med de orden och ett kort roat skratt försvann han i mörkret.
Gabriel darrade av smärta, hela hans kropp verkade vilja vrida sig ur led. Det här hade aldrig hänt förut! Han visste med ens att han skulle dö...
Han ställde sig frågan igen. Hur länge hade han varit här? Allt var bara en storm av minnen och fragment av minnen i hans huvud, han mindes saker från när han var ett spädbarn men ibland hade han svårt att ens greppa vems minnen det egentligen var. Han kunde då och då uppfatta fragment av stora baldanser eller unga damer i alldeles för stora klänningar.
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sabawoyomu/202125740/
Visa toppen
Show footer