February
Friday 16 May 2008 photo 4/7
|
~Why the hell dont you throw yourself away?~
Sporadiska ryckningar vandrade genom den unge mannens kropp medans han desperat kravlade sig upp för trappan. Han kunde inte kontrollera det, kramperna kom och gick som de ville, Han kunde inget göra. Förutom att dö.
Nej!
Han fick inte sluta nu! Han var ju nästan uppe!
Med en sista kraftansträngning slöt sig ett par likbleka, långa fingrar om dörrkarmen i trappans topp. Han drog sig upp och såg bara mörker, det verkade inte finnas en enda lampa eller ett enda fönster i huset. Mörkret verkade trycka sig mot hans ansikte, försökte tvinga ner honom för trappan igen, ner till en plats där han i alla fall hade någon form av trygghet. Paniken började slita med sina isande klor genom hans bröstkorg och mage, allt verkade sugas in i sig själv likt en spiral. Det var för mycket, alldeles för mycket! Han skulle aldrig klara det.
Hans hjärta stannade.
De blå ögonen spärrades upp tills de var helt klotrunda, fingrarna tog ett krampaktigt grepp om dörrkarmen, en våg av brännande kyla spred sig genom den nu stela kroppen. Dörrkarmen brast av hans hårda grepp och han föll. Föll i oändlighet, långsamt neråt i en oavbruten kakofoni av tystnad.
Tillslut kom den välsignade marken och han kunde nästan le vid tanken på att han skulle dö, slippa allt detta mörker.
Men det kom inget, inget ljus i slutet av en diffus tunnel, ingen lieman. Ingen Gud.
Med ett ryck insåg han att han hade legat och stirrat upp i mörkret under en lång stund. Men det verkade inte så ogenomträngligt längre, han kunde nu se taket, källaren var mindre än han trodde, kändes inte så avgrundsdjup och vidsträckt som innan. Han kunde se!
Långsamt förde han upp handen mot sitt hjärta och svalde spänt.
Det slog inte.
Den tidigare fascinerade Gabriel fylldes nu av ångest. Vad hade hänt? Varför slog det inte? Var det inbillning? Var han död? Var han INTE död?
Innan han visste ordet av hade han rest sig upp och börjat ta sig upp för trappan med skyndade steg, snubblande om vartannat.
Rummet ovanför var stort. Det hade varken fönster eller några glödlampor någonstans. Det andra man lade märke till var möblerna, de var alla gamla, tunga barockmöbler av mycket god kvalité.
Gabriel kunde inte annat än stirra en stund innan han insåg att det låg något på ett av borden i rummet.
Ett papper. Ett brev?
Han tog sig fram mot det, fumlade med öppningen till kuvertet och tappade sedan allt på golvet, snabbt plockade han upp det.
Han började läsa...
Nej!
Han fick inte sluta nu! Han var ju nästan uppe!
Med en sista kraftansträngning slöt sig ett par likbleka, långa fingrar om dörrkarmen i trappans topp. Han drog sig upp och såg bara mörker, det verkade inte finnas en enda lampa eller ett enda fönster i huset. Mörkret verkade trycka sig mot hans ansikte, försökte tvinga ner honom för trappan igen, ner till en plats där han i alla fall hade någon form av trygghet. Paniken började slita med sina isande klor genom hans bröstkorg och mage, allt verkade sugas in i sig själv likt en spiral. Det var för mycket, alldeles för mycket! Han skulle aldrig klara det.
Hans hjärta stannade.
De blå ögonen spärrades upp tills de var helt klotrunda, fingrarna tog ett krampaktigt grepp om dörrkarmen, en våg av brännande kyla spred sig genom den nu stela kroppen. Dörrkarmen brast av hans hårda grepp och han föll. Föll i oändlighet, långsamt neråt i en oavbruten kakofoni av tystnad.
Tillslut kom den välsignade marken och han kunde nästan le vid tanken på att han skulle dö, slippa allt detta mörker.
Men det kom inget, inget ljus i slutet av en diffus tunnel, ingen lieman. Ingen Gud.
Med ett ryck insåg han att han hade legat och stirrat upp i mörkret under en lång stund. Men det verkade inte så ogenomträngligt längre, han kunde nu se taket, källaren var mindre än han trodde, kändes inte så avgrundsdjup och vidsträckt som innan. Han kunde se!
Långsamt förde han upp handen mot sitt hjärta och svalde spänt.
Den tidigare fascinerade Gabriel fylldes nu av ångest. Vad hade hänt? Varför slog det inte? Var det inbillning? Var han död? Var han INTE död?
Innan han visste ordet av hade han rest sig upp och börjat ta sig upp för trappan med skyndade steg, snubblande om vartannat.
Rummet ovanför var stort. Det hade varken fönster eller några glödlampor någonstans. Det andra man lade märke till var möblerna, de var alla gamla, tunga barockmöbler av mycket god kvalité.
Ett papper. Ett brev?
Han tog sig fram mot det, fumlade med öppningen till kuvertet och tappade sedan allt på golvet, snabbt plockade han upp det.
Han började läsa...
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sabawoyomu/207887845/
Visa toppen
Show footer