Jag kan inte riktigt förstå varför dom enda jag litar på ljuger, håller undan och baktalar en.

Varför ens bästa vänner inte berättar för en när nåt är fel när dom borde veta att jag finns där.

Varför jag måste må dåligt jämt, deprission, smärta och sorg.

Varför inte bara ta initiativet och lita på mig som jag litar på er.

Jag älskar er, vansinnigt mycke... Och jag har svårt att se en värld utan er.

Jag är trött på att känna mig ensam, att jag inte riktigt hör hemma här hur jag en försöker.

Jag vet att jag kan göra fel, men fela är mänskligt.

Jag vet heller inte varför jag ska va den sista som får veta, när den personen vet att den han/hon berättar för är falsk.

Jag är också trött på att känna mig utanför.

Ärligt talat så orkar jag inte mer, ser ni inte att jag bara blir sjukare och sjukare.

Jag mår sämre för var dag som går.

En dag kanske jag mår bra, en annan så bryter jag ihop.

Det ser ni inte, för det gör jag när jag är hemma ensam uppe på mitt rum.

Hemma är inte heller riktigt hemma.

Det känns som två negativa magneter här.

Jag är oftast ensam för att jag inte vill hamna i gräl.

Och jag har i stort sett bara mig själv nu mera.

Känns inte som att jag får stöd.

Det känns falskt och tomt när ni säger det.

Kanske ni förstår nu hur jag känner mig.

Men det kommer troligen inte att ändra nånting.

*power hug* dom har cancer!!