Vet inte varför, men det förflutna äter upp mej mer och mer innifrån för varje dag som går, jag saknar det inte, men kan inte heller glömma, hur ont jag hade och vilka sår som finns kvar ännu i dag, jag va ingen ängel, och jag va inte perfekt, men jag försökte iaf att räcka till, du lovade oss alla och vi trodde på dina ord, men det va jag som blev mest drabbad av dina lögner och svek, ser du inte hur hårt dina ord än i dag sitter kvar i min själ, hur mitt hjärta skriker efter hjälp, men ingen vill se eller höra, vad skulle jag då göra? Jag kanske gjorde fel som bara åkte, lämnade allt, jag kanske va självisk och sprang ifrån mina problem, men hur långt jag än kommer från dej så följer smärtan efter mej, hatet växer sig större och större för varje dag som går...jag kan skratta och se ut att vara lycklig, jag kan låtsas vara stark på utsidan, men när jag är ensam i det tysta mörkret är det ingen som ser vad jag bär på dag som natt, jag önks att jag en dag kunde komma tillbaka till dej och viska att jag älskar dej trots allt, det borde ju vara så... men det kan jag inte längre, jag kommer aldrig kunna tala om för dej vad jag innerst inne känner, men jag vill göra det, och den dagen kommer för oss alla... sanningens dag.

Annons

The photo has no tags

October 2010