August
Friday 22 January 2010 photo 1/2
|
läs inte detta om du inte har tid... inte heller om du inte bryr dig och tankar och funderingar hos mig, det kan vara ganska deppigt(?!)
det är fredag... alla åker hem till sig eller gör något! Hittar mig själv ensam vid busshållplatsen, helt övergiven, missade bussen ofc. Och jag insåg att det är allt oftare jag hamnar så, ensam. Det har varit så förut och nu börjar det bli så igen, jag känner mig åsidosatt, bortglömd, tagen i sista hand. Jag känner mig verkligen som den som blir bortvald eller tagen sist. och det har varit så förut, känner så väl igen det och jag orkar inte med det. Jag mådde som sämst när det var såhär förra gången och jag kommer må förjävligt igen. Dessutom skyller jag bara mig själv. Den första tanke som kommer upp när jag känner mig bortglömd eller åsidosatt är inte varför, utan vad är det för fel på mig?
Jag har tagit emot skit hela tiden, alltid utan att visa något. Och ja, jag tar åt mig som fan, mycket mer än ni tror. Alltid, småsaker, sånt som kanske inte menas eller bara är skämt. Dessutom blir det värre när det är folk som jag vet alltid talar sanning som säger något som jag tar åt mig av, för då menade de det.
Jag känner mig så extremt ensam och övergiven och jag sitter här och funderar på vad jag kan göra för att ändra mig. Jag vill bara skita i allt det här, åka någonstans där folk accepterar mig för den jag är, där jag slipper ta skit för att jag tränar kickboxning, att jag slår tillbaka om det är något. Att jag gillar mjukisbyxor, att det är bekvämt. Att jag kan ge svar på tal om det är något och ja, jag är lite tjock, jag vet att jag inte är pinnsmal men gissa hur länge jag har vetat om det? När ens skolsköterska säger till en 14-åring att hon är överviktig, då tar det. Det slår rot i hjärnan och det blir inte bättre av att man HELA jävla tiden hör det om och om igen. Det kan vara utan att folk menar det, men jag tar åt mig ändå, det gör jag.
Och jag vet att jag inte borde ändra på mig för andra människor men jag vill bli accepterad och inte få höra små pikar hela tiden på hur jag är. Det finns såååå mycket jag vill ändra med mig själv, så mycket jag är trött på. Så mycket som jag skulle göra i princip vad som helst för att kunna ändra.
För jag är trött på att vara den personen som blir retad, får höra pikar hela tiden, och vara den som hamnar efter, blir utesluten och bortglömd hela tiden. Man klarar det bara till en viss gräns, sen blir det för mycket.
Känner sååå för att ta en promenad i skogen, bara fundera. I tystnaden... eller gå med någon, bara prata och skita i allt annat, det skulle vara det bästa just nu..
Comment the photo
Världens bästa syster <3
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sandini/438884749/
Visa toppen
Show footer