February
Sunday 24 October 2010 photo 1/5
|
Här kommer andra delen ur " Hemligheten" hoppas ni tycker om den=)
Det var svart men tillslut kunde jag öppna ögonen. Eric tittade ner på mig.
- Kathy hur mår du, du blev anfallen av en varg vi letade efter dig när Benny sa att du sprungit
och letat efter mig.
- men varför skakade du och varför sprang du in i en gränd?
Jag förstod inte men han skulle förklara när han var redo, han var inte personen som ljög.
- Jo jag frös så att jag skakade.
- Men varför sa Benny åt dig att sluta? Sluta med vad?
- Jag har liksom snattat saker och jag höll i dem så att du inte såg dem.
- Men varför sa du inget?
- För att jag var rädd!
Jag funderade på om det där var sanning eller inte men jag antog att han talade sanning.
- Okej så du sprang in i gränden för att gömma sakerna eller?
- Ja det gjorde jag.
Jag reste mig upp och tittade mig omkring.
- Var är vi?
- Vi är hos mig. sa Benny.
Jag tittade på en medalj på vägen och beundrade den men sen såg jag vad det var för en medalj.
- Varför har du en militär medalj?
- Den är inte min utan min pappas. svarade Benny.
Jag kom på att Bennys pappa hade varit militär och att Benny fått den medaljen av militären när
hans pappa dött i tjänst. Jag tyckte synd om honom hans pappa hade varit ute i krig jämt och ständigt.
- Kathy! Din arm de.. det blöder. Sa Eric med upprymd röst.
- Oj, aj, jo det gör ont.
- Vi kanske ska åka till akuten med det där.
- Nej! Jag gillar inte att sy!
- Okej visst, men det är din arm.
Jag tittade på såret, men det var ett rosa märke där det värsta och djupaste såret hade varit.
Jag tittade på de andra men dem hade inte märkt det, jag tittade ner igen och nu var hela såret borta
allt som var kvar var ett stort rosa märke. Hur kunde det gått till det skulle ha tagit flera veckor att
få bort det såret. Jag mumlade för mig själv att det bara var en synvilla och att den snart skulle
försvinna.
- Hörni grabbar titta på såret.
Dem tittade stirrade på såret och sen tittade dem på varandra.
- Kom Benny vi måste prata! skrek Eric till Benny.
Dem rusade ut smällde igen dörren och rusade ner för trappen. Jag hörde knappt vad dem sa det
ända jag kunde uppfatta var när Eric skrek nåt till Benny. Och det fastnade på hjärnan.
- Inte hon!
"Inte hon" det lät som om jag skulle få nån slags farlig sjukdom. Jag hörde att dem kom upp för
trappen. Dem kom in och Eric stirrade ilsket på sina händer. Jag tittade in i hans djupa ögon och
såg smärta. Benny tittade på mig med en min jag aldrig sett i hans ansikte. Jag blev rädd för hans
ansikte, jag såg att nåt dåligt skulle hända, och det skulle hända snart. Jag sa att jag var tvungen att
gå hem jag tog handen upp till pannan, jag var kokhet jag hade minst 41 grader feber men jag
kände mig helt frisk. Jag gick hem och på vägen grubblade jag på vad Eric hade menat med " inte
hon". Jag kom hem och grubblade inte mer på det eftersom jag var tvungen att förbereda mig på
mammas tjat om vargarna, men jag tänkte definitivt inte berätta om vargen som attackerat mig.
Jag öppnade dörren tog ett djupt andetag och förberedde mig på attacken.
- Jag är hemma!
Men ingen svarade jag ropade på mamma och letade efter henne jag gick in i köket. Där var hon,
men hennes huvud var fullt av blod. Blodet rann från hennes panna ner i ansiktet.
Jag sprang fram till henne hon hade tre djupa långa sår i pannan. Det var klor som hade grävt ner i skinnet i min mammas panna,
Jag sprang till telefonen och ringde en ambulans, dem skulle komma om 5 minuter.
Jag satt bredvid min mamma på golvet och grät jag visste inte vad jag skulle göra, om hon var död
så var jag ensam, ensam kvar lämnad av båda mina föräldrar. Det knackade på dörren jag sprang och öppnade dörren en ambulans man kom in först, sen kom de andra två med båren. Manen som kom först hete Mark. Han pratade med mig om mina föräldrar, sen frågade han mig den värsta
frågan " vart min pappa var". Jag satt som förlamad och stirrade till slut tittade jag upp och tittade
på min mammas orörliga kropp som de andra två männen höll på med.
- Han är död han dog när jag var fjorton, han försvan i bergen antagligen ramlade han ner i en isgrop och frös ihjäl.
- Nu kan det här bli svårt för dig att förstå men din mamma kommer inte att komma tillbaka.
Han pratade med mig som om jag var typ sju år ,men jag blev chockerad av det han sa mamma
skulle inte komma tillbaka och tjata på mig om vargarna. Jag skulle aldrig ha gått ut i kväll
för när jag var borta så hade vargarna varit här och dödat min mamma.
- Jag förstår att hon är borta. men rösten skar sig.
Jag tittade på min mamma och gick fram till henne satte mig vid sidan av hennes kropp och jag
grät och tittade på hennes ansikte som var rött av blod. Jag lutade mig över kroppen.
- Förlåt mig mamma jag ska aldrig vara olydig igen bara du kommer tillbaka, lämna mig inte här ensam snälla kom tillbaka till mig.
- Kathy hur mår du, du blev anfallen av en varg vi letade efter dig när Benny sa att du sprungit
och letat efter mig.
- men varför skakade du och varför sprang du in i en gränd?
Jag förstod inte men han skulle förklara när han var redo, han var inte personen som ljög.
- Jo jag frös så att jag skakade.
- Men varför sa Benny åt dig att sluta? Sluta med vad?
- Jag har liksom snattat saker och jag höll i dem så att du inte såg dem.
- Men varför sa du inget?
- För att jag var rädd!
- Okej så du sprang in i gränden för att gömma sakerna eller?
- Ja det gjorde jag.
Jag reste mig upp och tittade mig omkring.
- Var är vi?
- Vi är hos mig. sa Benny.
Jag tittade på en medalj på vägen och beundrade den men sen såg jag vad det var för en medalj.
- Varför har du en militär medalj?
- Den är inte min utan min pappas. svarade Benny.
Jag kom på att Bennys pappa hade varit militär och att Benny fått den medaljen av militären när
hans pappa dött i tjänst. Jag tyckte synd om honom hans pappa hade varit ute i krig jämt och ständigt.
- Kathy! Din arm de.. det blöder. Sa Eric med upprymd röst.
- Oj, aj, jo det gör ont.
- Vi kanske ska åka till akuten med det där.
- Nej! Jag gillar inte att sy!
- Okej visst, men det är din arm.
Jag tittade på såret, men det var ett rosa märke där det värsta och djupaste såret hade varit.
Jag tittade på de andra men dem hade inte märkt det, jag tittade ner igen och nu var hela såret borta
allt som var kvar var ett stort rosa märke. Hur kunde det gått till det skulle ha tagit flera veckor att
- Hörni grabbar titta på såret.
Dem tittade stirrade på såret och sen tittade dem på varandra.
- Kom Benny vi måste prata! skrek Eric till Benny.
Dem rusade ut smällde igen dörren och rusade ner för trappen. Jag hörde knappt vad dem sa det
ända jag kunde uppfatta var när Eric skrek nåt till Benny. Och det fastnade på hjärnan.
- Inte hon!
"Inte hon" det lät som om jag skulle få nån slags farlig sjukdom. Jag hörde att dem kom upp för
trappen. Dem kom in och Eric stirrade ilsket på sina händer. Jag tittade in i hans djupa ögon och
såg smärta. Benny tittade på mig med en min jag aldrig sett i hans ansikte. Jag blev rädd för hans
ansikte, jag såg att nåt dåligt skulle hända, och det skulle hända snart. Jag sa att jag var tvungen att
gå hem jag tog handen upp till pannan, jag var kokhet jag hade minst 41 grader feber men jag
kände mig helt frisk. Jag gick hem och på vägen grubblade jag på vad Eric hade menat med " inte
hon". Jag kom hem och grubblade inte mer på det eftersom jag var tvungen att förbereda mig på
mammas tjat om vargarna, men jag tänkte definitivt inte berätta om vargen som attackerat mig.
Jag öppnade dörren tog ett djupt andetag och förberedde mig på attacken.
- Jag är hemma!
Men ingen svarade jag ropade på mamma och letade efter henne jag gick in i köket. Där var hon,
men hennes huvud var fullt av blod. Blodet rann från hennes panna ner i ansiktet.
Jag sprang fram till henne hon hade tre djupa långa sår i pannan. Det var klor som hade grävt ner i skinnet i min mammas panna,
Jag sprang till telefonen och ringde en ambulans, dem skulle komma om 5 minuter.
Jag satt bredvid min mamma på golvet och grät jag visste inte vad jag skulle göra, om hon var död
så var jag ensam, ensam kvar lämnad av båda mina föräldrar. Det knackade på dörren jag sprang och öppnade dörren en ambulans man kom in först, sen kom de andra två med båren. Manen som kom först hete Mark. Han pratade med mig om mina föräldrar, sen frågade han mig den värsta
- Han är död han dog när jag var fjorton, han försvan i bergen antagligen ramlade han ner i en isgrop och frös ihjäl.
- Nu kan det här bli svårt för dig att förstå men din mamma kommer inte att komma tillbaka.
Han pratade med mig som om jag var typ sju år ,men jag blev chockerad av det han sa mamma
skulle inte komma tillbaka och tjata på mig om vargarna. Jag skulle aldrig ha gått ut i kväll
för när jag var borta så hade vargarna varit här och dödat min mamma.
- Jag förstår att hon är borta. men rösten skar sig.
Jag tittade på min mamma och gick fram till henne satte mig vid sidan av hennes kropp och jag
grät och tittade på hennes ansikte som var rött av blod. Jag lutade mig över kroppen.
- Förlåt mig mamma jag ska aldrig vara olydig igen bara du kommer tillbaka, lämna mig inte här ensam snälla kom tillbaka till mig.
Visa toppen
Show footer