Sköt dig själv och skit i andra, så får du ärligt vandra.
Det var vad en man en dag sade,
det var också den dagen han andra börja klandra.
Och av den synden fick han gräva sin egen grav med spade.

Lika så kommer jag få gräva min egen grav,
och vinden kommer att begrava mig i min sorg.
Det finns ett ställe där min sorg är fri denna plats kallas hav,
och när sorgen trycker på för hårt rör sig för sista gången min bröstkorg.

hjärnan slutar tänka och hjärtat slutar slå,
kroppen rör sig inte men vinden fortsätter att blåsa.
men även om jag nu dör kan jag inte kärleken släppa förmå,
min kropp ska ej tillhöra någon annan så mitt medvetande jag försöker låsa

Jag låser in min mörka men ändå härliga hemlighet,
jag hade åkt fast på bar gärning även med min djärvhet.
Jag var fast och vinden skulle få se min hemlighet och av den skulle jag dö,
jag visste att för några dagar sen hade jag sett min sista snö.

Vinden blåste ut sin storm och drog ett djupt andetag,
hur kunde jag vara så här svag?
Jag log då jag såg mitt sista minne vid bryggan stod han,
han dök ner i vattnet och jag sneglade lite grann.

Det var för mannen som mitt hjärta brann,
mannen jag älskade, mannen som försvann.

Annons

The photo has no tags

September 2017