Ungefär tre månader efter min farfar har nu  också min morfar gett upp.

Klockan tre på måndags morgon drog han sitt sista andetag. Det är redan tomt, även om jag vet att det var för det bästa. 

Det var bara tur att jag fortfarande var kvar i Skellefteå, nu fick jag i alla fall säga hejdå ordentligt och vara med under lite av begravningsplaneringen. Jag saknar honom redan.

Inte så jävla stor skillnad från igår tbh.

mjo det va dumt sagt men det är alltid svårt vad man ska säga, men hoppas du inte är ensam iaf!

Nej, jag vet. Jag menade inte att vara så tvär. Jag vet ju att du menar fint.

nej men det är klart du inte är på humör det förstår jag iaf=/ puss på dig

Jag vet! Kan man aldrig få vara ifred?

Tack.. Eller vad man nu svarar på det

Jo, det är rätt tungt.. Men man får ju överleva. Jävligt tungt att vara ensam just ikväll bara. Jag brukar tycka om det, men fan alltså. Inte nu.

nej det är alltid jobbigt när nån dör. tråkigt nog så gör alla det tillslut. jag har alla gamla släktingar kvar. känns nästan lite jobbigt. inom de närmsta 10-15 åren kommer de försvinna en efter en. jag hatar det. man får väl trösta sig med att de faktiskt var gamla och har levt sina liv. även om det är en klen tröst just när det händer.

Det är klart. Han ville ju få slut på det typ ett helt år innan de väl hände, men ja. Det är ju jävligt tomt. Och det var ju kanske ingen höjdare att se mormor så ledsen. Men det är klart att det var för det bästa egentligen

ok, han hade ont och sånt? isf är det ju en lättnad för den döende att få slippa och bara somna in. ja saknaden är ju det värsta. och att se den efterlämnade tyna bort i sorg. så var det när min gammelfarmor dog. väldigt tragisk, och smärtsamt att se. man får ge dem så mycket stöd man kan helt enkelt.

nja, men han var rätt dement. Han visste att han tappade greppet och ville inte riktigt vara med på det. Han hatade att inte ens kunna känna igen sina egna barnbarn. Sista veckorna hade han en massa feber också iofs, det var väl det som gjorde slut på honom.
Hon kommer nog inte tyna bort, hon är stark som få, men det är ju fortfarande rätt tungt för henne, och det är väl illa nog

det måste vara oerhört plågsamt att bli dement och veta om det. att man är klar nog att märka det. då hade nog inte jag heller velat mer.
ok, men det är ju bra att hon är stark. jag tror att man har en annan syn på döden när man är gammal. man är nog införstådd på ett annat vis. det är nog lättare att hantera det som äldre. är nog betydligt svårare om man förlorar sin man/fru när man är ung.

Jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste kännas. Jag skulle nog ha gjort slut på det själv om jag var i det läget. Men jag är ganska glad att han inte gjorde det. Känns bättre såhär på något vis.
Absolut. Och hon visste ju precis hur dåligt han mådde också. Hon såg ju verkligen utvecklingen ifrån frisk och stark och glad till liten, svag och deprimerad, så hon tyckte ju verkligen det var för det bästa. Även om idag har varit en sjukt tung dag för henne

precis.
jo det kan jag förstå att det varit. bodde de hemma båda två?

Nä, mormor bor på ett ålderdomshem sen nån månad tillbaka och morfar hann bo fem veckor på ett demensboende på a-torp. Men det är inte alls länge sedan de bodde i en vanlig lägenhet.

ok. men då kommer hon inte hem till en plötsligt väldigt tom lägenhet iaf. det måste ju vara bland det värsta, om man fortfarande bor ihop hemma och en dör. jag menar, jag vet ju hur tomt det blev hemma bara när cia drog. och det går väl egentligen inte ens att jämföra. men bara det är ju fortfarande jobbigt.. även om det kanske inte är samma sak.

Ja, absolut. Jag tycker ju att det är tomt bara att inte bo ihop med Anders längre, och honom kan jag ju prata med hur mycket jag vill fortfarande. Men att helt plötsligt komma hem till en tom ekande lägenhet och påminnas om varför den är tom är ju en helt annan historia. Känns jätteskönt att hon slipper den "chocken" iaf

ja det hjälper nog en del att hon slipper just den biten iaf. det knäcker nog rätt många. särskilt om de inte hade barn och barnbarn och allmän sammanhållning, vilket många verkar sakna idag tyvärr.

Det hoppas jag. Och mormor har ju iaf den fördelen att hon har fem barn och typ elva barnbarn som alltid finns där och som ställer upp om hon behöver det. Oavsett vad det nu är hon behöver.

det är ju bra. det hjälper nog väldigt mycket och känns nog väldigt skönt. hon är lyckligt lottad.

Det är hon. Även om det kanske inte känns så just idag.

hon repar sig nog ska du se. du med. tids nog. men man måste få ta sig tid att sörja. det får ta den tid det tar. bara man inte går ner sig.

Precis. Det är fan svårt att dra gränsen mellan att sörja och gräva ner sig ibland. Jag har blivit rätt bra på det där med att gräva ner sig och tycka synd om sig själv

mjo det är lätt hänt. har jag med gjort. har gått ner mig riktigt jävla långt efter cia..
så det är ingen som klandrar dig. men om du märker att det går för långt så är du välkommen att hälsa på. så hittar vi på nåt kul. spränga lite eller nåt. =)

Jag har som förstått det.. Men det är bättre nu va?
Det tycker jag låter som en bra plan. Vi spränger något och sen super vi skallen av oss och spyr från balkongen så känns allt mycket bättre sen!

njae, jag kan faktiskt inte påstå att det är bättre. har snarare varit sämre än någonsin. det här med bobban tar fan knäcken på mig. jag har rasat samman fullständigt. hela min värld, hela mitt liv gått sönder. jag vill verkligen hata henne. men jag kan inte. jag älskar henne fortfarande lika mycket som första dagen. hon är mitt allt och hon vill inte ha mig, jag kan inte i ord beskriva hur det känns.
men nu ska jag inte mala på om mig och mina bekymmer. du har nog så det räcker och blir över redan. förlåt.
ja det låter som en plan! säg till nästa gång du är i krokarna. =)

Det behövs inga ord för att beskriva det. I've been there, tro't eller ej. Det är inte kul någonstans, men det är något man får försöka jobba på att komma över. Förr eller senare kommer det att bli bättre, så länge man inte bara tänker "jag älskar henne, kommer alltid älska henne, och aldrig gå vidare". Då funkar det som inte.
Det är verkligen ingen fara. Jag har ju malt om mina.
Det ska jag! Det blir ju påsklovet om inte annat.

mjo, men det är så jävla svårt. har försökt intala mig både ditt och datt. men jag kan inte rå för det. mitt hjärta brinner fortfarande för starkt. kommer ta väldigt lång tid.
jo men du har ju väldigt bra anledning att mala just nu.
ok, när är det? du är så välkommen. me casa, su casa! =)

Det är klart det kommer ta tid, och jag tvivlar ju på att du kommer komma över henne till 100% någonsin, jag har då inte kommit över en kille jag hade för tre år sedan till 100%, men nu är han ju knappast samma människa som han var då, och jag skulle ju inte vilja ha ett förhållande med honom. För eller senare kommer du nog till den punkten med.
Jag har nästan alltid någon väldigt bra anledning att mala om jag ska vara ärlig. Alltid är det något som är riktigt åt helvete.
Som det ser ut nu kommer begravningen vara den sista mars, och efter det börjar påsklovet, så det är om typ två veckor.

det kommer ta väldigt lång tid. och nej, jag kommer nog aldrig att komma över henne helt. en del av mig kommer alltid älska och sakna henne. (och då menar jag inte kuken, faktiskt..) även om den med saknar henne =P
nej men allvarligt, hon är mitt livs kärlek. och så kommer det alltid att vara. vi hade något väldigt speciellt, och det kommer alltid finnas där. i bakhuvet.
jo, jag har nästan alltid nåt att gnälla om jag med.
ok, jag ska ju ner till jkpg på torsdag. ska på dop. men jag kommer tillbaka 31 mars. sen är jag hemma. så det skulle ju passa perfekt. =)

Jag fattar bara inte varför det var tvunget vara så tätt inpå.

Ingen aning :( Men tragiskt är det.

Det är det.. Vette fan hur jag ska orka just nu. Fan jag vill inte vara ensam