En fråga folk ställer mig är hur jag orkar tänka på saker i den här stilen. Svaret är lika fånigt som det är uppenbart: jag kan inte låta bli att tänka på dem, och det kan inte du heller. Arkitekturen talar till en, och det går inte att välja om en ska lyssna eller inte lyssna; den talar förbi öronen, förbi medvetandet, rakt in i ditt ack så mottagliga omedvetna. Det är inte fråga om att tänka på det per se, utan om att tänka mer eller mindre medvetet om det. Efter hand blir det en fråga om att tänka mer eller mindre explicit om det - och till sist en fråga om att skriva ner det eller ej. Vi formas mer än vi tror av vår arkitektur, och detta är vi närmast konstant. Att 'orka tänka på det' är ett nödvändigt orka. Det finns dock ingen nödvändighet att tänka medvetet på det, och medvetenhet är alltid ett uppbrott för den som tänker omedvetna tankar om någonting. Det är detta uppbrott som är ett 'orka'; själva tänkandet i sig är lika automatiskt som att, säg, andas. Så att orka tänka på det är inte ett större problem. Att tvinga mig själv att tänka på ett sådant sätt att det kan förmedlas, däremot, är ett större problem. Alla kan tänka, men det krävs en viss ansträngning för att tänka på ett sådant sätt att det kan kommuniceras med andra. Alla kan ta ett fotografi och visa det för någon, men det kräver en viss ansträngning för att förklara vad det är en känner för och tänker om det fotografiet visar. Att tänka är stort; att tänka klart är större; att tänka på ett sätt som en kan förmedla till andra är störst.

Annons

The photo has no tags

October 2010