Jag har på senare tid talat väldigt mycket om digital/virtuell estetik. Vanligtvis möts jag av en blank blick och ett snabbt ämnesbyte; tydligen är jag ensam i mina sociala grupperingar om att tycka att om postmoderna skildringar av ett cybernetiskt subjekt med större eller mindre grad av likhet med den fenomenologiska upplevelsen av det vi kallar verklighet. Det är lite irriterande, eftersom jag baserar större delen av min livsfilosofi på detta intresse, och blir allmänt obegriplig för de flesta på grund av min ensamhet i detta.

Ni ser, det krävs ett visst arbete för att översätta dessa mina spontana - spontana! - intryck om och av verkligheten till någonting som _inte_ genererar den blanka blickens respons. För mycket arbete; ögonblicket att Tala passeras under dess, och konversationen glider vidare till att handla om någonting annat.

Now, jag skulle kunna göra mig själv pedagogiskt effektiv och tala om saken i lättare, mindre specifika ord, men problemet med denna approach är att de flesta generellt gångbara ord är besmittade av klyschor och halvformulerade koncept. Så i stället för att lyckas kommunicera mina tankar så skulle jag lyckas kommunicera - tja, i princip dålig science fiction.

Jag tar hellre en blank blick än ännu en halvtaskig referens till matrix-triologin.

Hej barn, idag ska vi lära oss stava till pretentiös.