Med detta sagt kan jag återgå till de blanka blickarnas reaktion. När jag börjar tala om att allting hänger ihop genom ordlekar, associationer och diskursiva sammanhang, försvinner alla illusioner jag hade om att jag levde i samma mentala värld som mina medmänniskor. Så fort jag nämner min ambition att återinföra det fysiska rummet så kan jag nästan se hur tanken formas i deras huvuden: 'är det fysiska rummet borta? varför måste vi återinföra det? går vi inte omkring i det dagligen utan större besvär?'

Detta är en intuitiv men inte helt funktionell syn på saken. Den går omedelbart att förstå, men den krockar med sådana saker som att en person i Partille kan ha mer gemensamt med människor i Bangalore än med sina närmaste grannar; med fenomenet att kostnaden för att överföra information från A till B - oavsett var B råkar ligga i relation till A - allt mer närmar sig noll, och att en plats därmed är precis lika lätt att få tag på som precis alla andra platser; med tanken att en händelse i New York kan få oanade konsekvenser i Stockholm, utan att händelsen i sig själv har någonting med Sverige att göra. Uppfattningen att det fysiska rummet spelar roll är intuitiv, men den tjänar ingenting till annat än som hjälp att förflytta sig på mindre ytor, så som från sängen till datorn.

En virtuell estet vet detta, och gör sitt bästa för att komma loss från resterna av denna intuitiva illusion. En digital estet, däremot, gör - om det är möjligt - det motsatta. Där den virtuelle esteten kan bortse från och ignorera plats och rum, söker den digitale esteten återinföra dessa som faktorer. En virtuell estet kan göra en bild så som den ovan, fylld av referenser och antydningar; en digital estet, däremot, får den att flyga över Plattan, och bara där. Den digitale estetikern söker återge platsen sin status av Annanhet gentemot andra platser genom att i det virtuella/digitala rummet - bakom och bortom våra nakna sinnen - föra in sådant som bara kan uppfattas på just dessa platser. Och, viktigare, enbart kan uppfattas med rätt hårdvara.

Now, perspektivistiska konstnärer - arkitekter, skulptörer, reklammakare, i viss mån stadsplanerare - har sedan sina respektive yrkens införande försökt forma det fysiska rummet efter den rådande tidsandans ideal och önskemål. Deras verk är mer eller mindre permanenta, men har alla gemensamt att det inte går att komma ifrån illusionen om att plats är betydelsefull för den mer praktiskt sinnade subjektet som betraktar dem. De är en del av Rummet, och oavvisligen så. De är en del av rummet, och en del av intuitionen att det fortfarande är av primär vikt för platsens utveckling.

Den digitale estetens svar på rummets upplösning är dess ironiska återinförande. Det finns egentligen ingen anledning att låta skrivmaskinsfjärilar flyga enbart över plattan, och inga som helst hinder att låta dem flyga över varje torg i varje liten pretentiös byggd i landet - förutom ett godtyckligt avgränsande av det virtuella rummet. Det är, i sista hand, ett virtuellt beslut exakt var de digitala fjärilarna ska hända.

Återinförandet av rummet tar form på allvar när det krävs att en är på en viss plats med en viss utrustning för att ta del av ett visst specifikt verk. Frånvaron av det fysiska rummet accentueras av dess virtuella dubbelgångare, och dem digitala estetiken drar synergieffekter från det faktum att det fysiska rummet inte varit närvarande på flera årtionden. Städer kan (åter)erövra sina identiteter genom att profilera sig i det virtuella rummet, och ge sina fysiska besökare och invånare en virtuell upplevelse som ingen annan stad - bokstavligen - kan ge dem.

Det är till hälften av upphetsning över möjligheten att göra detta rätt, och till hälften av sorg att det inte har tagit i akt än, som jag talar om återinförandet av det fysiska rummet. Tills det händer, är livet i Lerum oroväckande identiskt med det i Köping eller Örkelljunga; vi behöver inte ens blanda in reell metafysik för att se detta. -

Annons

The photo has no tags

October 2010