Thursday 4 September 2008 photo 3/3
|
Thursday 4 September 2008 photo 3/3
|
Wagner påstår att vi enbart kan fånga det konkreta i moderniteten om vi håller oss på en relativt abstrakt nivå. Om vi studerar modernitetens uttryck på allt för nära håll, missar vi de skeenden som är uttryck för den moderna och moderniserande tiden. Moderniteten sker inte i det påtagliga häret och nuet, men får ändå ytterst påtagliga konsekvenser på dem. Liksom en tavla måste vi backa undan en smula för att kunna se den stora bilden, och hur de stora dragen återspeglas i och återspeglar de små. Detta inkluderar sådana saker som individualisering och globalisering. Bägge är konsekvenser av moderniteten, men de är inte moderniteten, och ska inte förväxlas med denna. De är konkreta uttryck av den mer övergripande processen, och kan förstås i termer av denna - individualismen är, till exempel, ett ganska intuitivt exempel på hur autonomi och (själv)disciplin går hand i hand - men är för den skull inte detsamma som dem. Korrelation, ja; kausation, nej.
Med dessa abstrakta principer i framtand rör sig Wagner genom historien. Modernitetens olika faser tar sig, enligt henom, uttryck i olika sätt för sociala identiteter, dito praktiker och exekutiva kollektiv att manifestera sin autonomi. Now, autonomi är mer precist än frihet. Frihet är att vara obunden rent allmänt; autonomi innebär att en stiftar sina egna lagar, _och följer dem_. Disciplinen har en självklar plats i detta. Den som vill vara autonom och använda sin frihet för att uppnå någon slags mål, måste samtidigt vara disciplinerad och rationell. Det ena går hand i hand med det andra, och det är svårt att föreställa sig endera vara effektiv på egen hand.